Medvindsekonomin

Den svenska ekonomin utvecklar sig bra, rentav lysande. Prognoserna revideras upp gång på gång. BNP ökar nu på tre år långt mer än under de bästa åren på 1980-talet. Flera prognosmakare tror att vi i år får den högsta tillväxten på trettio år.

Det mest påtagliga är den kraftiga ökningen av hushållens konsumtion. Också här verkar det som kallades 1980-talets köpfest kunna överträffas. Tack vare låga prishöjningar har reallönerna stigit väsentligt mer än under inflationstiden.

Till detta kommer att börsuppgången och stigande villapriser kraftigt har ökat hushållens förmögenheter. Många svenska familjer har råd att spendera, i stället för att spara. Att räntorna börjat stiga tycks ännu inte bekymra.

“Allt är bra”

Göran Persson verkar nu vara övertygad om att det inte är något fel på svensk ekonomi. Socialdemokraternas politik fungerar, anser han. På s-kongressen använde han det gamla talesättet om humlan. Den ska egentligen inte kunna flyga, brukar det sägas att vetenskapen påstår. Men den svenska humlan flyger, sade Persson.

Visst finns det mycket som Persson och vi andra har skäl att vara nöjda med. Sverige beskrivs positivt i utländska tidningar. Stockholm kallas Europas internethuvudstad. Svensk design börjar bli världskänd. Göran Persson gladdes också åt att “svenska kockar tar hem nya segrar, likaså våra idrottare”. Och då hade sim-VM inte börjat.

Statsministern är belåten och raljerar med “förståsigpåarna som hade fel”. Socialdemokraternas välfärdspolitik dömdes ut för tidigt. “Till synes vetenskapliga fakta lyftes fram och påstods utgöra bevis”, förklarade Persson på s-kongressen.

Han har senare till och med hävdat att höga skatter är bra för tillväxten. Något kontroversiellt påstod han i lördagens Dagens eko att det inte behövs lägre utan högre skatter i många europeiska länder för att konkurrenskraften ska bli bättre.

Persson motiverade det med att ökad konkurrenskraft kräver offentliga investeringar i utbildning, forskning och infrastruktur. “De länder som ligger lågt i skatteuttag får svårt att tävla med de länder som ligger högt”, sade han. “Visst kan det bli skattesänkningar i Sverige, men det blir av andra skäl än att vi tror att det är det som ordnar tillväxten”.

Sverige har utan tvivel en ekonomi som kan fungera hyggligt i normala tider. Självklart vill svenska folket i stort både skaffa sig utbildning och arbeta, inte lata sig och leva på bidrag. Just nu tycks många ungdomar vara ovanligt företagsamma så att det formligen vimlar av entreprenörer (även om, möjligen föråldrad, statistik säger något annat).

Om det gällde bara de så kallade mikroekonomiska förutsättningarna borde Sverige säkert ha en tillväxt åtminstone i närheten av de flesta andra EU-länders. Danmark har till exempel, näst Luxemburg, EU:s högsta BNP per invånare, men samtidigt, näst Sverige, högst skattetryck. Det talar förstås emot att skatterna skulle ha betydelse för tillväxten.

Ändå är det troligt att skatterna tillsammans med många andra mikroekonomiska faktorer tillsammans har gjort att det i Sverige är så svårt att få den ekonomiska politiken i stort, och därmed makroekonomin, att fungera på ett bra sätt. Det är nog ganska naivt att tro att inte skatter och bidragssystem påverkar arbetsviljan.

När konjunkturuppgången varat en tid har det alltid skapats ökade lönekrav. Att skatte- och bidragssystem har bidragit till en brist på anpassning på arbetsmarknaden är mycket troligt, även om det knappast kan bevisas.

Djupdykning

När inflationen tagit fart har politikerna regelmässigt genomfört finanspolitiska åtstramningar för att bromsa efterfrågan. Detta har orsakat djupdykningar i ekonomin, med perioder av svag tillväxt som är den egentliga orsaken till att Sverige hamnat på efterkälken i levnadsstandard.

Under lågkonjunkturen har förändringsviljan ökat och lönekraven dämpats. Sverige har därför i regel gått in i nästa högkonjunktur med förstärkt konkurrenskraft. I början av 1970-talet skedde detta genom att LO gick i täten med ett mycket återhållsamt treårsavtal (som senare ledde till en debatt om övervinster), därefter huvudsakligen genom devalveringar.

Så har svensk ekonomi fungerat bra igen under några år – på 1980-talet under en ovanligt lång period – tills ökade lönekrav på nytt byggs upp i toppen av högkonjunkturen, ibland faktiskt när toppen redan hade passerats som vid storkonflikten 1980.

Slutåtstramat

Erfarenheten talar alltså för att Sverige, trots den nuvarande goda ekonomiska utvecklingen, så småningom hamnar i ett läge med hotande inflation och krav på åtstramning. När detta inträffar kan man förstås inte veta. Kanske har den långa perioden av hög arbetslöshet gjort löntagarna så försiktiga att vi, liksom på 1980-talet får en mycket lång period av god tillväxt.

Ett allvarligt problem är att socialdemokraterna har uttömt sin förmåga att strama åt ekonomin om och när detta problem uppkommer. Inte en gång till kommer Göran Persson, eller hans efterföljare, att utmana vänsteropinionen inom partiet genom att skära i “välfärden”.

Uppgiften att bromsa faller därför troligen helt på riksbanken. Men ingen vet hur penningpolitiken kommer att fungera i Sverige i detta läge. Den är trubbigare och mer långsiktig än finanspolitiken. Man kan undra om transportarbetare eller kommunalanställda snabbt är villiga att dämpa sina lönekrav därför att riksbanken börjat höja räntorna.