Mattare glans för Norrlands guld

Sveriges ekonomiska karta har ritats om de senaste åren. De gamla krislänen i Norrland, med stagnerande företag, krympande befolkning och kronisk brist på arbetstillfällen, har pånyttfötts. Affärsvärldens årliga rankning av de orter som vuxit snabbast har varje år toppats av en kommun i övre Norrland. 2003 var det Arjeplog, 2004 vann Åre och 2005 Kiruna. Därefter gjorde Haparanda en dubbel, med seger både 2006 och 2007.

Norrlands dynamiska utveckling är nära förknippad med den globala råvaruboomen. Enligt siffror från länsstyrelsen i Västerbotten exporteras mineral- och skogsprodukter för 40 miljarder kronor årligen från övre Norrland. Exporten därifrån har ökat med 82 procent sedan 2002. Fram tills alldeles nyligen fanns det i Norrbotten fler lediga jobb än jobbsökande. I oktober var arbetslösheten 3,5 procent, en hel procentenhet lägre än riksgenomsnittet.

Men sedan finanskrisen gick in i ett akut skede i början av hösten har stämningen svängt rejält. Vid ett seminarium i Umeå, arrangerat av Globaliseringsrådet i början av november, tecknade fem chefer för stora och små basindustriföretag en mörk bild av läget. Representanter för SCA, Outotec, Indexator, Dragon Mining och Bergteamet konstaterade att malmprospekteringen stannat av tvärt.

Många yrkesarbetare som tidigare haft en fenomenal arbetsmarknad finner att deras anställningar upphört med kort varsel. Några exempel: borrföretaget Rate Diamantborrning har varslat ett 60-tal personer; 250 visstidsanställda på LKAB tvingas sluta när den statliga jätten stoppar produktionen för att möta minskad efterfrågan; Outokumpu drar ner med 1 500 man på grund av lägre volymer rostfritt stål för anläggningen i Torneå. Det påverkar bland annat ekonomin i det närbelägna Haparanda.

– Finanskrisen och osäkerheten om konjunkturen påverkar hela industrin och gör att det blivit tvärstopp i prospekteringen. Det berör gruvbolag över hela världen, säger Per Storm, vd för konsultfirman Raw Materials Group.

Att bolagen drar ner när finansieringen tryter och efterfrågan rasar är en självklarhet. Handelsbankens chefekonom Jan Häggström tar exemplet med ett typiskt amerikanskt enfamiljshus. Byggnaden och inventarierna drar mycket metall, däribland hela 200 kilo koppar per hus.

När en sådan marknad faller bort – samtidigt som Kina går ner i tillväxt från över tio procent till kanske 7-8 procent – får det konsekvenser. Priset på koppar har mer än halverats det senaste halvåret från över 8 000 dollar per ton till i dag cirka 3 700 dollar. Det förklarar varför Bolidens resultat svängde från en rörelsevinst på 1,3 miljarder kronor tredje kvartalet 2007 till en förlust på 142 miljoner samma period i år. En likartad trend märks inom andra basmetaller och för papper, massa och trävaror.

Frågan som den svenska basindustrin ställer sig är när efterfrågan börjar stabiliseras och det åter går att få kapital till prospektering och andra investeringar. Efter en lång högkonjunktur uppstår lätt en fartblindhet. En nedgång kan uppfattas som mer dramatisk än den i själva verket är. Så var till exempel fallet i slutet av 1970-talet.

Ulf Jakobsson, adjungerad professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping, erinrar sig den epoken, då han var tjänsteman i regeringskansliet:

– Krisen för basindustrin var så djup att vi ibland frågade oss om gruvorna i malmfälten skulle behöva läggas ner. Som väl var blev det inte så. Men det här är en påminnelse om att villkoren för råvarunäringar skiftar snabbt.

Någon strukturkris liknande den sent 1970-tal, då Sverige avvecklade hela varvsindustrin och en stor del av stålproduktionen, lär det inte bli. Övervintring är den strategi som gäller. Men hur länge? Företagsledarna i gruvföretag, metallindustri och skogsbolag vet inte mindre om framtiden än kollegerna i näringslivet generellt, men deras beslut försvåras av att verksamheten är så kapitalintensiv och har så långa ledtider.

Bolidens vd Lennart Evrell konstaterar att ett antal gruvor nu håller på att stängas på grund av de låga priserna. Likväl vågar han inte göra några som helst prognoser.

För Norrlands del är det viktigt att övervintringsfasen inte blir längre än några år. LKAB och Boliden investerar tillsammans nära 20 miljarder kronor i Norrbotten de närmaste åren. I Kiruna ska en ny huvudnivå brytas på 1,4 kilometers djup samtidigt som en del av stadskärnan flyttas till säker mark. Bolidens Aitikgruva utanför Gällivare fördubblar kapaciteten från 18 till 36 miljoner ton per år.

Ett annat spännande projekt är kanadensiska Northland Resources, som planerar att bygga en järnmalmsgruva i trakten av Pajala. Produktionen kan vara i gång 2012.

– Stora projekt som LKAB:s och Bolidens är del av en global investeringsboom. Många projekt är i gång och sannolikt byggs det upp en hel del överkapacitet. En del bolag kan råka illa ut, säger Marian Radetzki, professor och författare till standardverket Råvarumarknaden (SNS Förlag, 2007).

Northland Resources Europachef Karl-Axel Waplan menar att det är en fördel att bolaget inte behöver söka kunder till sin malm förrän om tre fyra år:

– Det är också bra att vi inte behöver söka finansiering för själva gruvan förrän 2009. Då hoppas vi förstås att den värsta finanskrisen är över.

Den förhoppningen delas av befolkningen runt om i övre Norrland. Det ska sägas att landsändan har ett mycket mer diversifierat näringsliv än under den förra krisen för 30 år sedan. Biltestning, turism, handel och expansiva universitet i Umeå och Luleå gör att samhällsekonomin tål en viss nedgång i råvarukonjunkturen.

Likväl är basnäringarna centrala – inte minst för att de ger tiotusentals jobb i tjänstenäringar av olika slag. Därför håller man tummarna för att den senaste råvaruboomen inte ska visa sig vara som de båda tidigare i modern tid, 1949-1951 respektive 1973-1974. Uppsvingen då var kortvariga, till skillnad från perioden 2002-2007.

Globala efterfrågemönster råder ingen över. Det mesta tyder dock på en viss återhämtning i metallpriserna så småningom. Tiotals miljoner kineser flyttar in till städerna varje år. Den folkvandringen kommer att fortsätta; någon decennielång stagnation som i Japan ligger inte i korten. En urbaniserings- och industrialiseringsprocess som den kinesiska kräver naturresurser i stor skala.

Dock är det många som vill leverera till Kina. I den hårda konkurrensen vill det till att de svenska råvarunäringarna har bra förutsättningar. De chefer som medverkade i konferensen i Umeå – och där ställde näringsminister Maud Olofsson mot väggen – anser inte att Sverige har det. Jerker Larsson från SCA Forest Products tog upp elpriserna och efterlyste besked om hur de äldsta kärnkraftsreaktorerna ska ersättas när de tas ur drift inom de närmaste decennierna.

Christer Gyllengahm från Bergteamet uttryckte oro för bristen på ingenjörer och yrkesarbetare medan Dragon Minings Karl-Erik Marttala kritiserade de dåliga vägarna i Västerbottens inland. Elisabeth Nilsson från Jernkontoret betonade att utsläppsrätterna hindrar stålindustrins expansion. Maud Olofsson tog upp en del av synpunkterna och svarade att kraftindustrin själv spår att vi kommer att få ett elöverskott på 15 terawattimmar år 2015.

Det mesta tyder på att Norrland kan se på framtiden med behärskad optimism. Marian Radetzki poängterar att Sverige var underprospekterat fram tills 1993 då den förra borgerliga regeringen slopade de statliga gruvmonopolen. Sedan dess har de internationella gruvbolagen upptäckt landet. Det ska mer till än en finanskris för att prospekterarna helt ska överge de norrländska myrarna och skogarna.

– Vi ser väldigt positivt på omvärldsförutsättningarna. Sverige har de lägsta kostnaderna i världen när det gäller skatter, royalties och infrastruktur, säger Karl-Axel Waplan.

En annan faktor som talar för att basindustrin blir kvar i Norrland är tröghet. Råvarubaserad produktion kan inte outsourcas i samma utsträckning som är fallet i verkstadsindustrin. Däremot är det mer tveksamt om vi får se så värst många nya projekt. Men man får kanske vara nöjd ändå.