Mats Paulsen: Säsong för bortförklaringar

Jag försöker lära min fyraåriga dotter att inte komma med förklaringar i stil med: ”Det var sängen som knuffade Leo”, när lillebror kommer skrikande med en bula i pannan. Men det är inte bara därhemma man ska vara på sin vakt mot otroliga förklaringar.

Många fantastiska bortförklaringar går faktiskt hem. Vi står inför en intensiv bortförklaringssäsong nu när inlåsningsavtalen för grundare av nynoterade bolag löper ut. Då gäller det att vara beredd på kreativa förklaringar varför personerna som grundat, noterat och expanderat företagen säljer sina aktier trots att de säger att de verkligen tror på företagets framtid.

Adcores styrelseorförande Christer Jacobsson förklarade till exempel i förra veckan att han sålde halva innehavet i sitt eget företag med att det var en uppoffring för att skapa mer likviditet i aktien. Här följer en tillbakablick i bortförklaringar för att träna garden mot kreativa förklaringar. Först en färsk klassiker. Det är Olof Stenhammars förklaring till varför han låtit en resebyråkille springa runt till åtta Forexkontor och växla 450 000 kronor i dollarsedlar två dagar före IOK skulle rösta om Stockholm skulle få OS. Resekonsulten flög dessutom ner till Lausanne samma dag som han växlade pengarna och hem dagen därpå.

Stenhammars förklaring var att han skulle på semester med sin familjen till Nepal i tre veckor. Allt inklusive flygbiljetter var tvunget att betalas kontant i dollar och det på momangen. Men Stenhammar åkte aldrig till Nepal utan lade den halva miljonen skrynkliga dollarsedlar i sitt kassaskåp. “… när vi förlorade så gick luften ur både bidden och mig och då bad jag Göran och Tommy att ställa in allt”, säger Olof Stenhammar till Resumé som grävt fram historien.

Jag tror att det var det så att Olof Stenhammar ville ha en halv miljon i använda dollarsedlar i beredskap för att övertyga en obeslutsam IOK-ledamot i en slutomröstning. Därmed inte sagt att Stenhammar har mutat någon.

Sverige och svenskar har inte precis ett snövitt förflutet när det gäller bestickning utomlands. Muta heter faktiskt “Bofors” i folkmun i Indien. 300 miljoner kronor betalades ut till konsulter som ”provisioner” när Bofors vann en haubitsorder på åtta miljarder kronor 1986. Men pengarna spårades till bankkonton i Schweiz och Indiens utrikesminister fick avgå.

Lars Weiss, en gång kritisk samhällsjournalist, svor på att han gjort allt för att kontrollera köparen när han sålde sitt företag till en notorisk bolagsplundrare. Det lät inte trovärdigt, så Weiss fick tacka nej till chefsjobbet på SVT. Det var inte så länge sedan Stig Malm kallade den socialdemokratiska kvinnorörelsen för Fittstim. “Det var i själva verket min chaufför som yttrade det olyckliga ordet”, förklarade Malm.

Telenorchefen Tormod Hermansens förklaring varför han hade slagit och sparkat norsk radioreporter borde få ett särskilt pris. “Jag uppfattade inte att det var en journalist. För mig var det en påflugen ungdom, som kanske ville tigga pengar”.

Det går inte att nämna Telenor utan att tänka på Björn Rosengrens uttalande i Rapport om Norge som den sista Sojvetstaten. “Det var ett skämt. Jag trodde att TV-kameran var avstängd”, förklarade Rosengren och klarade skinnet.

Värre var det 1994 då DN avslöjade att Björn Rosengren gått på porrklubben Tabu. Rosengren sa att han inte hade märkt att han var på en porrklubb. Detta trots att det vimlade av nakna flickor runt honom och att notan gick på 55 600 kronor.

Björn Rosengren var nära att rida ut mediestormen, men fick avgå till slut. Jan Eriksson, chef för X-trafik i Gävle, försökte också hävda att han inte fattat att han det var på en porklubb i Bryssel som han spenderat 32 000 kronor.

“Crazy Love var en vanlig bar av kontinental typ”, sa han. Men det var det inte, så Eriksson fick sparken.

Bättre gick det för Bill Clinton, bortförklaringarnas mästare. I Lewinskyaffären gjorde Clinton gällande att oralsex inte var en riktig form av sex och klarade sig på det.

Och så har vi superklassikern när det kom fram att Bill Clinton rökt cannabis i collage. Först förnekade Clinton det, men när han blev överbevisad förklarade han: “I never inhaled”.

Mats Paulsen