Mats Edman: Konkurskön växer snabbast på nätet

För drygt ett år sedan besökte jag tidningen Fast Company i Boston. Om du inte känner till detta välskrivna och snyggt utformade magasin, så kan jag berätta att Fast Company är en av ”den nya ekonomins” allra främsta profeter och tävlar med Wired och Business 2.0 om att vara coolast i världen.

Fast Company är ett magasin som lusläses av många inom internetbranschen här i Sverige. Dessutom fungerar den som förebild för MTG, Bonniers, IDG och andra mediejättar när de planerar alla dessa nya tidningar om det nyaste nya inom ekonomin. När ni plötsligt möter svenska tidningar med namn som Guru och Kapital ska ni veta att de alla – liksom Veckans Affärer, där jag själv var chefredaktör i tre år – hämtat mycket av den redaktionella inspirationen från andra sidan Atlanten.

Det som bland annat kännetecknat Fast Company är att tidningen systematiskt letat upp de företag som är ”annorlunda” och ”mänskligare” och där man jobbar för att ”ha kul”. Det finns det massor av nya företag som understryker att de inte gör det de gör för pengar, utan för att ”ha kul”. Som ni förstår har många av dessa nya slipsfria företagsledare i svarta kostymer och mörkblå skjortor en ansenlig hög av tummade Fast Company på sängbordet.

På Fast Company träffade jag grundaren Alan Webber. I hans fina tidning talades det mycket om ”kapitalism med mänskligt ansikte” och hur man bäst vårdar ”det intellektuella kapitalet”. Jag ställde därför den enkla frågan om hur många timmar medarbetarna på redaktionen arbetar per vecka.

”Det blir nog en 60-70 timmar för de flesta av oss”, svarade Alan Webber uppriktigt. Han var plågsamt medveten om att hans egen arbetsplats på punkt efter punkt avvek från den idealiserade bild av nytänkande företag som tidningen Fast Company själv lyfte fram i artiklar och reportage.

På denna den nya ekonomins branschbibel jobbade personalen således utav bara helvete. Men så är det: även här måste företagen slita ont innan framgångarna kommer, nätbranschen behöver riktiga pengar till sina räkningar, äkta lönsamhet är ett måste och det går inte att erövra världen på ett år med tjänster som ingen hittills efterfrågat.

Boxman har kolat. Och who-buys-lets-buy-it? Det som växer snabbast i nätbranschen är kön framför konkursens brant. Förtroendet för pratglada företagsledare är enorm. Jonas Birgersson har inte kortbyxor mera; han står med rumpan bar efter misslyckandet med att sätta Bredbandsbolaget på börsen. Merparten av hans förtroendekapital är borta.

Dessutom har det pinsamt ofta visat sig att många ledare i den nya ekonomin inte alls jobbar för att ”ha kul”. De jobbar för att göra det snabba klippet. Girigheten är minst lika stor i internetbranschen, om inte större, som någonsin i den gamla kapitalismen. Fast det underbara nätet är här för att stanna. Företagen som klarar det pågående stålbadet är branscherfarna, långsiktiga och har något som faktiskt behövs.

Mats Edman