Mastodontmål utmanar rätten

En trio advokater mönstrades i går vid Södra Roslags tingsrätt, under den första av närmare 100 rättegångsdagar i en mastodonträttegång som pågår till nästa år. En van miljö för advokaterna, kan tyckas.

Inget kunde vara mer fel. De tre är några av 17 anklagade personer som anklagas för att med hjälp av skalbolagsaffärer ha lurat staten på minst 100 miljoner kronor i obetalda skatter. Totalt bedöms 600-700 miljoner kronor ha undanhållits beskattning.

Utredningen i de delar som Affärsvärlden tagit del av förefaller sällsynt väl genomarbetad. Skattemyndigheten, åklagare, kronofogdemyndigheter, polis och konkursförvaltare har samarbetat på ett sätt som är ovanligt. Det har medfört att “bara” 17 (av cirka 60) olika härvor nu granskas i rätten. Flera ovanligheter märks i utredningen:

På rymmen

Processen är en av de största i landet. Bara Sparbanken Väst (1994/1995) pågick under fler rättegångsdagar.

En av de huvudmisstänkta, en finländsk skalbolagsplundrare, är efterlyst internationellt. Därmed sällar han sig till de få ekobrottsmisstänkta, som Joachim Posener (Trustor) och Carl-Eric Björkegren som är “försvunna”. Finländaren bodde tidigare på Cypern, men har ett fängelsestraff i Finland hängande över sig.

Två av advokaternas karriärer är förstörda. Båda har jagats av kronofogden och en av dem, en av de huvudåtalade, är nära personlig konkurs. De två driver numera egen firma.

Skattemyndigheten och konkursförvaltare har beslagtagit 25-30 miljoner kronor: villor, aktier och bilar. Ytterligare tiotals miljoner kan komma från advokaternas ansvarsförsäkringar om de fälls (se nr 36/99). Normalt brukar försvunna pengar i skalbolag vara borttrollade.

De internationella förgreningarna är omfattande. Grekiska och brittiska vittnen är kallade, norrmän och finländare är åtalade, och tiotals miljoner har flyttats till skatteparadis runt om i världen.

Åklagaren har fått god hjälp av utländska banker och myndigheter, också i skatteparadis, och har funnit belägg för att pengar från skalbolagen olagligt skeppats utomlands.

Envist

De åtalade anser inför rättegången alla att de är oskyldiga.

I huvudförhandlingen, som inklusive försvarsadvokater, rätten och tolkar, berör över 40 personer (åskådare undantagna), läggs därför ett stort pedagogiskt ansvar på statsåklagaren vid ekobrottsmyndigheten, Gunnel Skeppholm.

Till sin hjälp har hon utöver de vanliga stämningsansökningarna jobbat i månader med att göra ett tiotal plansch-stora ark där de utredda affärerna granskats i detalj. Skisserna påminner mycket om avancerade kopplingsscheman och visar bland annat i detalj hur kapital, enligt åklagaren, har strömmat i långa kedjor genom banker och företag.

Men frågan är om de ansträngningarna räcker. Ekobrottsåklagare brukar ha svårt att övertyga domstolar, särskilt i uppmärksammade mål.

Svenskt rättsväsende är heller inte skapat för att hantera den här typen av processer. Stora processer stoppar upp all övrig verksamhet i de redan överbelastade domstolarna. Dessutom tillkommer det faktum att som den aktuella processen har schemalagts så riskerar rätten att glömma vad som sades i detaljerna när det så småningom blir dags att komma med en dom. Det är inte ens osannolikt att sjukdomar eller processuella fel gör att processen kan behöva tas om. Bättre, och mer processekonomiskt, vore antagligen att ta en härva i taget, alternativt åtala för betydligt färre brott och kanske strunta i helheten.