Marx, Hegel och Petter Stordalen

Är det människan som formar samhället eller samhället som formar människan? Det är i grova drag skillnaden mellan en materialistisk historiesyn och en idealistisk historiesyn och svaret är – såklart – både och. Hade Europa sett ut som det gör i dag utan Napoleon? Knappast. Hade Napoleon kunnat stiga till Frankrikes oomstridde ledare utan det feodala systemets stagnation som ledde till revolutionen? Aldrig.

Jag tänker på detta när jag läser Helene Rothsteins intervju med den norske hotellmagnaten och superstjärnan Petter Stordalen på sidan 22. Han som lyckats nå Mats Qvibergs mål: att bli näringslivets Alice Timander. Eller Britney Spears, som Stordalen själv föreslår. Han som felparkerar sin svarta Bentley, anländer till byggplatsen med bländvitt leende, nyvunnen solbränna, svarta jeans, boots med silvriga tåspetsar och svart mockajacka med fransar och som varje år hyr Globen i Stockholm och, till tonerna av AC/DC, ropar ”jag älskar er” till tusentals anställda.

Men hade miljardären och fenomenet Petter Stordalen kunnat existera utan den extrema period av ständigt sjunkande marknadsräntor vars inledning råkar sammanfalla med de första stora förvärven i mitten på 1990-talet? Det är en miljö som i högsta grad gynnat risktagande på fastighetsmarknaden, och Stordalen är definitivt en risktagare, om än en skicklig sådan. Han köper dyrt och belånar högt, enligt egen utsago.

Själv tonar han ned sin egen roll. Skulle han dö i morgon skulle allt detta tuffa på jättebra, säger han i slutet av Affärsvärldens intervju.

– Jag är bara någon som glider in på den röda mattan då och då, inviger hotell och klipper lite band.

Säger Nordens hotell-Napoleon.

Chefredaktör

Också sant

Allt är inte idéer och omvärldsfaktorer. Jag skriver, av en ren slump, denna kolumn på Stordalen-ägda Clarion Wisby Hotel på Gotland. Detta, liksom de flesta andra av hans hotell, är helt okej eller till och med bra. Och det är faktiskt också viktigt.