”Marknadsmässiga” gröna krediter är rostade snöbollar

Problemen på Northvolt med uteblivna leveranser, accelererande förluster och mystiska dödsfall har väckt frågor om bolagets statligt garanterade finansiering. Affärsvärlden har tidigare visat hur Sveriges och Europas största vindkraftsanläggning Markbygden Ett riskerar att stjälpa över uppåt två miljarder kronor på Europas skattebetalare.

De bolag och riskkapitalister som erhåller kreditgarantierna bedyrar gärna att dessa är på “marknadsmässiga villkor”. Detta faller på sin egen orimlighet.

Riksgälden kliver in

De gröna kreditgarantierna växte betydligt 2021 då regeringen gav Riksgälden i uppdrag att skapa en garantiram på 10 miljarder för 2021, 15 miljarder för 2022 och 25 miljarder för 2023:

“Vi ser fram emot att kunna bidra till Sveriges gröna omställning och välkomnar ansökningar. De statliga kreditgarantierna möjliggör för industrin att få tillgång till lån med långa löptider, vilket många gånger är en förutsättning för att företagen ska kunna göra långsiktiga gröna industriinvesteringar” skrev dåvarande generaldirektör Hans Lindblad på Riksgäldens hemsida.

Logisk kullerbytta

Går det då hävda att dessa kreditgarantier är “marknadsmässiga”? Frågan kan besvaras med sunt förnuft.

Om kreditgarantierna var marknadsmässiga hade väl marknaden redan tillhandahållit dessa?

Om kreditgarantierna varit i närheten av marknadsmässiga hade väl inte bolagen som fått dessa varit så måna om att söka denna finansiering och bedyra deras förträfflighet?

Om den gröna finansieringen erbjöd sämre villkor än marknaden skulle ingen vilja ha den. Kreditgarantierna måste därför netto innebära att mer risker och kostnader överförs till det offentliga än vad som annars hade varit fallet.

“Show me the incentive and I’ll show you the result”

Kommer villkoren i dessa kreditgarantier att skrivas på ett sätt som innebär att skattebetalarnas intressen tas i tillräckligt beaktande?

Tyvärr inte.

Warren Buffetts högra hand, den framlidne Charlige Munger (1924-2024) har sagt att “show me the incentive and I’ll show you the result”.

Genom att läsa en incitamentsstruktur vid ett givet tillfälle går det att ana sig till hur resultatet kommer bli.

Låt oss därför kort diskutera utformningen av de gröna kreditgarantierna och incitamentsstrukturerna runt dessa.

På ena sidan förhandlingsbordet finns den politiska processen i form av riksdag, regering, utredare, tjänstemän med flera.

På andra sidan står ett näringsliv med enskilda riskkapitalister som agerar i bonusstinna miljöer.

Den politiska processen som leder fram till kreditgarantierna backas upp av framtidens skattebetalare. Tjänstemän och politiker riskerar inte några egna medel. De är angelägna om att framstå som handlingskraftiga och i den gröna omställningens namn är de övertygade om sin egen rättfärdighet och klimatfrågans angelägenhet.

På andra sidan har vi då ett näringsliv med riskkapitalister som är experter på att vrida ut så många kronor som möjligt ur så lite egna kostnader och risker som möjligt. De har gott om resurser i form av såväl pengar som politiska kontakter och tillgång till expertis. Som regel agerar de också i en incitamentsstruktur med rejäla bonusar om saker lyckas. Med en kreditgaranti går det dessutom i nästa steg lirka upp annan finansiering.

Godis från ett barn

Situationen ovan är arketypisk för den gröna politiska kapitalismen. Nätverk av riskkapitalister, lobbyister, ex-politiker och konsulter agerar för att extrahera offentliga medel och föra in dessa i privatkapitalistiska projekt. På andra sidan är den politiska processen okoordinerad, ängslig och med ett behov av att godhetsstatuera. Då kostnaderna bärs av framtidens skattebetalare blir risken påtaglig att medel allokeras ovarsamt.

Den som visualiserar ovanstående styrkeförhållanden kanske ser en bild framför sig av hur en stor och stark vuxen tar godis från en femåring.

Tills motsatsen är bevisad

Ovanstående är ett teoretiskt resonemang där incitamentsstrukturerna bara pekar på ett rimligt utfall.

Ingenting har bevisats, men logiken antyder att scenariot med privatiserade vinster och socialiserade förluster bör vara det mest sannolika resultatet.

Låt oss därför utgå från att så är fallet, åtminstone tills motsatsen är bevisad.