Marknaden triumferar i Bonn

Oskar Lafontaines beslut att lämna finansministerposten i Bonnär en av de riktigt stora händelserna i europeisk politik påsenare år. Nyheten fick Frankfurtbörsen att klättra fem procentpå några timmar.Det är inte konstigt. Lafontaines avgång gör att vänsterflygelni den tyska förbundsregeringen förlorar merparten av sittinflytande. För finansmarknaderna betyder detta två saker. Fördet första blir nu sannolikheten större för att EuropeiskaCentralbanken (ECB) kommer att sänka räntorna ytterligare,eftersom banken inte längre behöver vara rädd för att eneventuell lättnad i penningpolitiken ska tolkas som eftergifterför politikerna i Bonn. För det andra kan omstruktureringen avdet tyska näringslivet fortsätta i rask takt. Den ledandepolitiker som stretat emot mest mot globaliseringen har nämligenvarit just finansminister Lafontaine.Händelsens politiska dimension är emellertid av än störrebetydelse. Att den färglöse mittenpolitikern Hans Eichel taröver efter den karismatiske och stridbare keynesianen Lafontaineär det första beviset på skickligt manövrerande hosförbundskansler Gerhard Schröder. Schröder ledsnade av allt attdöma tidigt på sin finansministers soloturer. Men han luradetålmodigt i vassen och lät Lafontaine själv försätta sig i enallt mer omöjlig situation. Det gjorde denne dels genom att retaupp ECB och Bundesbank (vilket man inte blir populär på iTyskland); dels genom sin föga genomtänkta konfrontation mednäringslivet angående en chockhöjning av företagsbeskattningen.

Kan inte avvika

Händelserna i Bonn visar hur svårt det är för vänsterpolitikeratt driva en politik som uppenbart avviker frånmarknadstänkandet. Alla EU-nationer med undantag för Spanien ochIrland leds i dag av socialdemokratiska regeringar. Samtliga gårde marknadskrafterna till mötes och avreglerar successivt sinaekonomier. En del gör det med entusiasm, som Tony Blair iStorbritannien och Wim Kok i Holland, medan andra gör detmotvilligt, som Göran Persson i Sverige.

Trendbrott

Oskar Lafontaine försökte göra något mer. Hans ambition var attfå till stånd ett trendbrott, med hjälp av efterfrågestimulanserfinansierade med högre bolagsskatt, med så kallade målzoner fördollarn, yenen och euron och med en dirigistisk räntepolitik.Men han förbisåg de förhållanden som råder i det sena1990-talets samhällsklimat. Där är kapitalet oändligtlättrörligt; där är väljarna ointresserade av klassutjämnandetraditionell vänsterpolitik; där tvekar inte storföretagen ochde högutbildade att flytta dit villkoren är bäst.Uppenbarligen insåg efter hand den tveklöst mycket intelligenteLafontaine (vars utbildningsbakgrund är diplomfysiker) attspelet var över. Det enda som egentligen var överraskande varatt avgångsbeslutet kom så snabbt.

BILDTEXT: Den karismatiske keynesianen Lafontaine gav upp till slut.