Management från antiken – på svenska

Den romerske senatorn Marcus Porcius Cato är känd för att alltid ha avslutat sina tal i senaten med orden ”praetereo censeo Carthaginem esse delendam” – för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. Mindre känt är att han skrivit en av de få informativa texter om jordbruksteknik och agrarekonomi som överlevt från antiken till våra dagar.

Ryggraden i det romerska jordbruket utgjordes av stora gårdar. Cato tillhörde den stormrika jordägande överklassen som satt sina pengar i storgods för jordbruksdrift.

Nu var det inte så att Cato själv sysslade med jordbruk. Skötseln av gården var överlämnad till en professionell förvaltare, och arbetskraften bestod till största delen av slavar. Cato var storgodsägare. Eller styrelseordförande, om man gör en jämförelse med ett modernt företag. Förvaltaren var bolagets verkställande direktör.

Cato hade efter tidens sed gift sig med en kvinna som var betydligt yngre än han själv. Följaktligen skulle hon få ansvaret för gården/företaget efter att han själv gått bort. Därför skrev han vid 85 års ålder ner allt vad en blivande romersk jordägare bör veta för att inte bli skinnad av sin förvaltare eller sina konkurrenter.

Lärobok

Catos Om jordbruket var alltså en lärobok i agrarekonomi och elementär jordbruksteknik. Ett exempel på antik managementlitteratur om man så vill. Av texten framgår tydligt att Cato själv var en kallhamrad kapitalist som strävade efter att till varje pris maximera vinsten. Cato inleder med goda råd till den som står i begrepp att köpa en större lantegendom.

– Inspektera gården noga, säger Cato, och gör det fler gånger. Tänk på att en bra gård bör ligga med tillgång till vatten och med goda kommunikationer, gärna i närheten av en större stad där man kan få avsättning för sina jordbruksprodukter. Om grannarna ser välmående ut är det ett gott tecken.

Finns det många förvaringskärl och förrådshus på gården är det bra, för det tyder på hög produktion. Men om det finns många redskap och verktyg ska man ta sig i akt, för det tyder på att det är mycket arbete och underhåll som behöver utföras.

En god storbonde ska sälja så mycket som möjligt och köpa så lite som möjligt utifrån, skrev Cato. Bara på det sättet kan han maximera vinsten. Verksamhet på gården som inte lönar sig ska man omedelbart sluta med eller om möjligt avyttra, för även om inget görs blir inte de löpande kostnaderna mindre.

Men bör se till att man har ordentliga lagerutrymmen. Om man har plats att lagra fem årsskördar vin slipper man att sälja till underpris i tider då efterfrågan går ner.

För teknikhistorikerna är Catos och Varros texter av stort intresse, för här finns beskrivningar av den tidens jordbruksmaskiner och redskap: olivkvarnar och -pressar, årder och plogar med mera.

Redan under Catos tid var Romarriket en utvecklad marknadsekonomi. Billigt spannmål importerades från Sicilien, Nordafrika och Pontus (nuvarande Ukraina). I Italien lönade det sig därför bättre att odla vin och oliver för export och grönsaker för den lokala marknaden. Men jordbruket producerade också råmaterial till en mängd andra produkter. Enligt Cato var det exempelvis mycket lönsamt att odla sälg och pil för korgar.

Det skulle till sist visa sig att Catos tjat i senaten vann gehör. Det tredje puniska kriget, 149–146 före vår tideräknings början, slutade med att Kartago fullständigt förstördes, invånarna fördrevs och salt ströddes i åkrarnas plogfåror för att göra fälten ofruktsamma. Cato fick aldrig veta att han personligen drivit fram vad som i dag närmast kan kallas ett folkmord. Han dog innan kriget började.

Drygt hundra år efter Cato kom en ny bok om romerskt jordbruk, nu skriven av en av den sena republikens mest framstående lärda: Marcus Terentius Varro. Han kom från fin familj, var liksom Cato stormrik och utnämndes med tiden till praetor – ett av Romar-rikets högsta ämbeten, med rätt att döma i civilmål med mera.

Krigstid

Under republikens sista tid rasade en serie alltmer våldsamma inbördeskrig där olika krigsherrar låg i luven på varandra. Varro bytte sida då och då, och lyckades förvånansvärt nog klara sig helskinnad genom de stormiga bataljerna.

Det sägs att Varro skrev ­uppemot 300 fackböcker i de mest skilda ämnen, men det är bara hans Tre böcker om lantbruk (som han för övrigt skrev när han var 80 år) som har överlevt. Han var en god stilist och skämtade ofta – delar av hans bok är skriven i lättsam berättande dialogform – men enligt samtida vittnen var han i själva verket en tröttsam gnällspik.

Riktigt entusiastisk blir Varro när han skriver om bin och biodling, något som han ser som den kanske främsta av lantbrukarens sysslor. Ironiskt nog har Varro tack vare detta fått ge namn åt ett släkte av kvalster som går på bin. Den mest kända och elakaste arten kallas Varroa destructor och parasiterar på honungsbin tills de dör.

Italiens kuster var under antiken huvudsakligen osunda malariaträsk som alla som hade möjlighet lämnade på sommaren. Varro beskriver hur djuren drevs från vinterbetet i lågländerna vid kusterna till sommarbete i högländerna, något som agrarhistorikerna kallar ”transhumans”. Det hela kan jämföras med det traditionella svenska fäbodsystemet eller samernas renflyttningar.

Det är ingen slump att många av de romerska härvägarna – Via Appia, Via Flaminia, Via Egnatia med flera – gick där de gick, säger historikerna. De anlades längs de traditionella vallederna där boskap hade drivits i hundratals år.

Nyutgåva

Nu har KSLA – Kungliga Skogs- och lantbruksakademien – gett ut Catos och Varros böcker om jordbruk i nyöversättning från latinet av Sten Hedberg.

I boken finns också tolv artiklar om antikens jordbruk och jordbruksteknik av nutida svenska forskare, däribland Janken Myrdal, Sten Hedberg och Örjan Wikander.