”Man borde ha styckat Telia för länge sen”

“Ta fram yxan! Klyv det lila bolaget i två delar. Behåll infrastrukturen, men sälj av kommersiell verksamhet som riktar sig till slutkunder.”

Orden kommer från Bahnhofs VD Jon Karlung som med “det lila bolaget” syftar på Telia, börskräftan vars aktie krupit i sidled under 23 år på den nivå den rasade till kort efter börsintroduktionen 2000.

Karlung är inte den ende som återkommande uppmanar till strukturell separation av Telia i en nätverksdel och ett operörbolag som riktar sig mot kund. Styrelseordföranden i danska TDC, Bert Nordberg, har tidigare sagt samma sak, liksom flera telekom-insiders som Afv pratat med. Ingen av dem vill gå ut med namn i en bransch där alla känner alla, men det handlar om högt uppsatta personer med insyn både i Telia och andra bolag på marknaden.

Telia CompanyAnalys

Så styckas Telia i läckra bitar

Medan konkurrenternas argument för en styckning fokuserar på de kvasi-monopolistiska fördelar man upplever att Telia åtnjuter, skjuter branschkännarna in sig på behovet av effektivisering och innovation. Av de finansiella nyckeltalen att döma ser inte telekomjätten ut att klara den spagat som krävs av en fullintegrerad aktör.

“Problemet är att man drivs av incitament som leder till felaktiga beslut. Där finns en intern konkurrens mellan områdena som är helt paralyserande”, säger en telekom-chef.

David vill halvera Goliat

Men först till konkurrensfrågan. I grova drag kan telekombranschen delas in i affärsområdena nät, drift/mast och operatör, kännetecknade av olika affärsmodeller, teknologier, expertis och kapitalkrav.

Idag dominerar Telia alla delmarknader och gör en total omsättning på 91 miljarder kronor, nära tre gånger så mycket som tvåan Tele2, med 28 miljarder. Telias storlek och de facto-monopol på delar av nätsidan har varit en nagel i ögat på konkurrenterna ända sedan bolagiseringen för exakt 30 år sedan. Men främst är det forna Televerkets möjlighet att ta ut höga marginaler i mellanledet drift/mast, som enligt Karlung snedvrider den öppna marknaden.

“Man kan ta Stockholm som ett exempel där det fungerar som det ska. Här ägnar sig Stokab (kommunalägt, reds anm.) i motsats till Telia bara åt nätsidan och vi gör resten själva. Det halverar priset mot slutkund på fiberanslutningar jämfört med de orter där Telia sitter på flera stolar. Så stor är effekten”, säger Karlung på Bahnhof, vars omsättning är mindre än 2% av Telias.

Tjeckisk delning…

Bilden bekräftas av en Telia-kännare som säger att helägda fiberoperatören Skanova alltid haft “sjukt bra marginaler”, liksom på senare tid mastoperatören Telia Towers, som ägs till 51% ägt av Telia och till 49% av Alecta och Brookfield.

Idag finns få sådana lönsamhetsfickor kvar på en marknad där trycket under tre decennier kontinuerligt ökat på såväl statliga legacy-företag som utmanare. Sedan fasttelefonins glada dagar, med höga, stabila intäkter, har förutsättningarna gång på gång ställts på huvudet, av avregleringar, mobiltelefoni, fiber och internetbaserade gratistjänster. Omvälvningar som över tid förvandlat en kassako till ett kapitalslukande sorgebarn, synligt i att OMX telekom index backat -40% på 10 år, medan OMX PI steg 108% över samma period.

Men även med branschens allmänna snålblåst i åtanke ser Telias aktiekurs svag ut: -54% börskurstapp över decenniet – en utveckling som aktualiserar delningstanken.

Som svar på liknande situationer i andra länder har en våg av strukturella separationer svept över världen de senaste tio åren. Varje global konsultfirma med självaktning har djupanalyserat för- och nackdelar, med i stort positiva slutsatser.

McKinsey lyfter fram delningen av Tjeckiens O2 (då ägt av Telefonica) som ett case med stort mervärde för investerarna. 2014 splittrades det fullintegrerade bolaget i en riskkapitalägd nätverksdel, CETIN, och en listad operatördel som behöll namnet O2. Efter fem år hade marknadsvärdet på O2 ökat 125% och avkastningen stigit med 88%. Samtidigt ökade investeringarna i “sällan skådad” omfattning, genom att CETIN:s lånekostnader och kapitaltillgång förbättrades. Andra exempel under senare år är British Telecoms utseparering av nätverksdelen i bolaget Openreach, liksom Nya Zeelands Telecom/Chorus och Australiens Telstra.

”Det är en modell som vore bra för Sverige”, sa TDC:s ordförande och förre Sony Ericsson-chefen Bert Nordberg till Di då det danska bolaget delades upp för fyra år sedan. I det fallet såldes den norska verksamheten till Telia och resten separerades i ett nätverksbolag TDC Net, och operatörbolaget Nuuday.

…och finsk sammanhållning

Trots förhoppningar om högre effektivitet i disintegrerade bolag, är delning långt ifrån ett trollspö som fixar allt i ett slag, enligt branschexperterna. En aktiealytiker som Afv pratat med pekar på att resultatet av TDC-splitten ännu är svårbedömt och att alla omstruktureringar av det här slaget är “extremt kostsamma och komplexa”. Hen framhåller också att finska Elisa, fortfarande integrerat och till 10% statligt ägt, är branschens klarast lysande stjärna. I motsats till Telia har Elisa lyckats skapa tillväxt genom att höja priserna år för år, och man investerar enligt analytikern mer disciplinerat, utan att “skylla på 5G-puckeln”. Något som belönats med ett P/E-tal på drygt 20 (i höjd med Vodafone), jämfört med Telias som är negativt och Telenors på knappt 3.

En senior tech-ledare med lång erfarenhet av telekom anser att de största problemen inom Telia handlar om strategi och hur verksamheten styrs:

“Telias misstag har varit att behålla nationella silos istället för att skapa centraliserade plattformar med skalfördelar i Googles och Microsofts anda. Man har jagat kostnader istället för att tänka kommersiellt”, säger en tech-chef.

Innovation och kommersiellt tänk à la Elisa är mantran som nästan ordagrant upprepas av flera personer. Branschens, och i synnerhet Telias, situation – uppdelat eller ej – kommer inte att lösas av besparingar, menar de. Medan el- och försäkringsaktörer lyckats bygga varumärken på marknader där produkten är lika generisk inom telekom, har teleaktörerna alltför länge diskvalificerat sig själva som “råvaruleverantörer”.

Brist på kreativitet och självförtroende

“Man måste bli bättre på att visa värdet av det man erbjuder. Telia måste ha mer självförtroende att ta betalt. De har det överlägset bästa nätet men Bahnhof vinner ändå 15 000 kunder varje kvartal”, säger en tidigare Telia-anställd och tillägger att 5G innebär enorma möjligheter att skapa helt nya intjäningsmodeller mot framför allt företagskunder.

En styrelseledamot i branschen lägger till att valet står mellan kreativitet eller rejäla personalnedskärningar:

“Innovationskraften på den svenska marknaden är alldeles för kopplad till hårdvara, den mest resurskrävande delen. Man behöver vara mycket mer aggressiv och kreativ med paketeringen av erbjudandena – allt har ju sett likadant ut i 20 år”, säger hen.

Denna typ av strategisk omdaning har Telia hittills inte visat sig mäktigt. Och sannolikheten att “smart kapital”, som kunde driva förändringarna, skulle sätta sig i samma en båt som en statlig storägare kan av erfarenhet bedömas som låga.

Därmed kopplas delningsdiskussionen ofrånkomligen till ägarfrågan. Få verksamma inom branschen tror att problemen kan lösas utan att på något vis förändra dagens bild där staten äger 41%.

“Som politiker skulle jag inte tveka”, säger tech-chefen om förslaget att begränsa statens ägande till nätverkssidan.

I nationens intresse

De borgerliga partierna har i flera omgångar drivit på en utförsäljning, men tappat modet av Försvarsmaktens invändningar om nätverkets betydelse för rikets säkerhet.

2019 krävde nuvarande finansminister Elisabeth Svantesson, som då satt i opposition, att Telias ägande skulle utredas med motivationen att “staten inte ska vara en stor dominerande aktör på mediemarknaden“. Och trots att försvaret offentligt svarade med en varning för “allvarliga konsekvenser”, röstade alla partier utom S och V för en försäljning i Riksdagen i april samma år.

Sedan dess har det dock blivit allt tystare kring frågan, i takt med att säkerhetsaspekterna vunnit i tyngd mot effektivitets- och konkurrensargumenten. Klart står också att Försvarsmakten alltid varit involverad “från insidan” i Telias beslutsprocesser.

“Redan för många år sedan pratade jag regelbundet med dem om ringfencing av kommunikationer och annat. Sedan dess har de här hänsynen fullkomligt exploderat, med fler och fler stakeholders som blir säkerhetsklassade i någon form. Som banker och sjukvård”, säger en person som känner till hur Telia arbetar med försvarsfrågor.

Risken för att en privatisering skulle kunna leda till utomeuropeiskt ägande i den svenska kommunikationssfären är en fråga som lyfts av flera personer, och som även försvaret framfört som argument mot en delning, det vill säga att även operatörsidan kan ses som känslig.

Det har gjort att inte bara regeringen utan även oppositionen numera betonar nationens säkerhet framför ideologin. Fredrik Olovsson, Socialdemokraternas näringspolitiska talesperson, säger att partiet står fast vid statligt ägande, även på operatörsidan.

“Det handlar om kritisk infrastruktur. Och genom alla år har vi inte sett någon trovärdig plan på hur en delning skulle gå till, det är en oerhört komplex sak. Och det är inte heller alls klart hur den skulle hanteras gentemot aktieägarna”, säger Olovsson.

Vad gäller Telias marknadsdominans hänvisar han till Konkurrensverkets uppdrag, men medger att “om Telia hade varit en rent finansiell investering för staten så hade den ju inte varit så lysande.”

Afv har sökt Civil- såväl som Finansministern, samt Moderaternas partiorganisation, men ingen vill kommentera var man står i Telia-frågan idag.

Gökungar

Vid samma tid som Elisabeth Svantessons utspel om försäljning, ifrågasattes Telias roll även på en annan grund: Förvärvet av Bonnier Broadcasting, som äger TV4 och C More. Att staten finns som ägare både i SVT och TV4 är en svårförsvarad position i en demokrati, samtidigt som TV-verksamheterna med Karlungs ord ser ut som “gökungar” i Telias bo.

“Ägandet målades upp som ett stort problem när transaktionen skedde, sedan dess har det varit tystare. Men det ligger där latent den dag något händer som pekar på politisk styrning”, säger Rolf van den Brink, grundare och VD för Dagens Opinion och tidigare dito för Dagens Media.

“Det kanske fanns en tanke om att TV4 skulle lyfta Telia genom att tillföra innehåll, men det ser ju snarare ut att ha blivit tvärt om”, fortsätter han med hänsyftning till de nedskärningar TV-kanalen just tvingats till.

Någon uppenbart sugen köpare till den dåligt presterande TV-delen, om Telia skulle vilja sälja av, har inte heller klivit fram. Överhuvudtaget är de skandinaviska aktörerna få.

“Jag tror inte till exempel Schibsted vill hålla på med gammal TV i botten, och Viaplay har ju fallit bort. Det skulle vara någon europeisk mediakoncern i så fall. TV4 når ju ändå ut till en bred publik, vilket är attraktivt för en viss grupp annonsörer”, säger van den Brink.

Byte i VD-stafetten

Diskussionen om Telias framtid har fått extra bränsle av det ledarskapslimbo som råder sedan bolagets VD Allison Kirkby offentliggjorde att hon avgår i januari, efter tre och ett halvt år. Ett snabbare avhopp än väntat, som Karlung på Bahnhof kallar “nästa byte i den lila VD-stafetten.”

Minst ett dussin namn har lyfts fram som möjliga kandidater till jobbet, från intern-alternativet Anders Olsson som idag är Sverigechef, till Comhems och Tele2:s tidigare VD Anders Nilsson, och den yngre förmågan Jenny Lindqvist, nu Europa- och Latinamerikachef på Ericsson.

Telia CompanyArtikel

Telias ordförande om nästa VD: Det här bolaget måste få ner kostnaderna

Vid Kirkbys tillkännagivande sa Telias styrelseordförande Lars-Johan Jarnheimer till Afv att han söker en kundorienterad VD, som inte nödvändigtvis har en bakgrund inom telekom. Det harmonierar med bransch-chefernas rekommendation att avsevärt stärka det kommersiella drivet. Men Jon Karlung håller inte med:

“Det måste vara någon som kan infrastruktur, det kan inte vara en krängare bara”, säger han och gör ännu en gång Telias dubbla roll tydlig.

Mot de komplexiteter som tveklöst uppkommer vid en delning, såväl operativt som på investerarsidan, står samhällskostnaderna för en långsiktigt ineffektiv marknad och svårigheterna att vända en skuta där staten står på bryggan.

“Man kan vara marknadsliberal och ändå tycka att det offentliga ska äga den grundläggande infrastrukturen. Så att man inte gör ett nytt SBB, där man säljer ut och hyr tillbaka apdyrt. Men operatörsidan ska skötas separat och konkurrera på samma villkor som vi”, säger Jon Karlung på Bahnhof.

Han vill blåsa liv i frågan igen och tech-chefen håller med:

“Man borde tacklat en styckning för flera år sedan, så hade man varit i en betydligt bättre sits nu. Allt är väldigt feltajmant.”