Mama-backlash bakom kvinnotorka

Dagens Nyheter skriver på torsdagen att bara 8 av 294 vd:ar i bolagen på Stockholmsbörsen är kvinnor. Detta när Åsa Landén Ericsson tar över som tf vd i konsultbolaget Enea.

Landén Ericsson intervjuas och hon drar de vanliga förklaringarna till varför det är så få kvinnor på toppen. ”Det är inte brist på kompetenta kvinnor”, säger hon och hävdar att det är toppmännens ovilja att släppa upp kvinnorna som är huvudorsaken. ”Om du säger utvecklingschef. Vad ser du framför dig? Man, medelålder, gärna lång. Du ser inte en kvinna. En annan orsak är att du rekryterar dem du känner.”

Det är säkert en del av förklaringen. Men samtidigt har mycket hänt de senaste åren när det gäller viljan att göra kvinnor till toppchefer. En av Sveriges gubbigaste institutioner, banken SEB, leds i dag av en kvinna – helt på egna meriter. Massor av makthavare, födda på 1950- och 1960-talet efterfrågar kompetens, oavsett vilket kön det handlar om. Men problemet är att de kvinnor som faktiskt finns att välja på ur poolen alldeles under toppen är alldeles för tunn.

Nej, jag tror att förklaringen finns på ett annat håll, långt längre ner. Och det är inte något gammalt gubbvälde, utan en ny ”modern” trend som stryper flödet av spetskvinnor till toppen.

Jag kan illustrera med det möte som jag hade för ett tag sedan med en tjej som var en av mina vassaste kurskamrater på Handels i Stockholm, skarpare än de flesta av killarna. Hon berättade att hon hade fött sitt tredje barn och att livet var toppen.

Jag frågade lite försiktigt hur det hade gått med hennes jobb, hon hade varit påläggskalv på ett av landets större företag. Hon svarade att hon hade sagt upp sig från det och startat eget, i mycket liten skala. Jag, som anade ett glastak i bakgrunden, svarade:

– Ah, svårt att komma tillbaka efter tre mammaledigheter?

– Oh nej, svarade hon och berättade hur hennes gamla chef (en man) hade gjort allt han hade kunnat för att hon skulle kunna komma tillbaka till samma position.

– Det är lite pinsamt… men jag värdesätter min tid med mina barn så mycket mer, sa hon och berättade att hennes man (även han från Handels) jobbade så mycket.

Efteråt kom jag på att Affärsvärlden för ett år sedan skrev om Ulrika Werdelin, 38-årig stjärna på investmentbanken Goldman Sachs i London, som då hade valt ta en paus för att prioritera familjen.

– Företaget gjorde förvisso allt för att få det att fungera. Ändå kunde jag bara vara en halvbra mamma och en dålig fru, sa hon då, med hänvisning till kulturen bland den övre medelklassen i England.

En liten spontan snabbgenomgång bland några spetstjejer från min Handelstid visar att åtskilliga har trappat ned efter barnafödande, allt medan deras killar spurtat på i karriären. Och såvitt jag kunde se var det deras egna beslut att inte gå tillbaka till samma jobb. Det gäller par som bor i Sverige.

Jag fick också höra att det snackades lite bakom ryggen på de få Handelstjejer som trots barn valde att gå tillbaka till sina gamla karriärer. Det sas att de ”inte verkade ha riktig balans i livet”. Männen, som bara tog ut en bråkdel av pappaledigheten, ifrågasattes inte.

Min slutsats av mötet och genomgång är att det verkar ha utvecklats ett slags nyborgerlig mammaroll – inte av outbildade hemmafruar, utan av supertjejer med toppexamina. Men som på grund av kulturen i sin samhällsklass och kompistrycket väljer att bli riktiga ”mammor” i stället. Visst säger familjerna att de själva väljer fritt. Men hur lätt är det att välja fritt när hela bekantskapskretsen gör samma sak?

Och frågan är om inte männen i relationerna har minst lika stor skuld till nyborgerligheten. Det har i dag, återigen, blivit ”fint” att ha en fru som på allvar tar hand om barnen. Dessutom är det fortfarande ovanligt bland killarna som har tyngre jobb att de tar ut några längre pappaledigheter, ofta med den otroliga hänvisningen att familjens intäkter skulle falla så mycket. Detta från folk som ofta har pengar på banken, och en sund ekonomi i övrigt.

Lägg därtill att det just nu är en trend hos de verkligt framgångsrika att ha riktigt många barn – tre, fyra fem är riktigt fint. Och vad gör inte det för kvinnors karriärer?

Jag märker likheter med dessa nygamla familjeideal och de värderingar som vädras i tidskrifter som Mama – som lanserar en bild där identiteten hos en framgångsrik kvinna framförallt är rollen som mor. Jag läser på tidningens hemsida:

”mama vänder sig till mammor runt 30 år med barn i åldern 0-12 år. En typisk mamaläsare har koll på trender och gillar att prova nya saker. Hon vill ägna mycket tid åt sin familj, men för den skull inte försaka jobb, vänner och förstås – egna intressen. Resor, mode, mat, inredning, skönhet och hälsa står högt upp på listan över saker hon gillar.”

Även nya affärsmagasinet Passion for Business, som glädjande nog i stort är fokuserad på kvinnan i sin yrkesroll, använder ledordet ”balans” i sin redaktionella idé.

Jag tror att ska man ta sig till toppen i näringslivet är det i praktiken omöjligt att ha balans. Kraven är helt enkelt så stora på de tunga jobben. Det visar ju alla de män på toppen i historien som alltid har haft kvinnor som backat upp dem på hemmaplan. Antingen får man välja karriären i stället för familjen. Eller ha en partner som täcker upp.

Slutsatsen av detta är alltså att nyborgerligheten och Mama-ismen är minst lika mycket orsak till kvinnotorkan i börstoppen. Och att den utvecklingen motverkar och döljer den förändring som jag tror ändå sker på hög nivå, när alltfler trots allt väljer efter kompetens framför kön.

Den stora utmaningen för dem som vill öka representationen är därmed att få karriärkvinnornas män att vara hemma lika mycket som sina fruar. Eller varför inte mer?