Maktsamlingen

Tanken var att regeringssamarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet skulle presenteras söndagen den 21 september, på dagen två år före riksdagsvalet 2010. Men offentliggörandet fick skjutas fram två och en halv vecka. Mona Sahlin hade nämligen inte hunnit förankra beslutet i det mäktiga LO:s styrelse.

Måndagen den 6 oktober, två dagar före presskonferensen i riksdagshuset, var det dags för den viktiga sonderingen hos facket.

–?Det var helt komiskt, säger en som var med på mötet i LO-borgen.

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin, som är nära lierad med Sahlin, var redan införstådd med planerna. Hon kände sig tvungen att instämma i att regeringssamverkan med miljöpartiet var det riktiga. Men entusiasmen runt bordet var minst sagt låg.

Jan-Henrik Sandberg, ordförande i Pappers, protesterade rakt ut och sa nej. Det går inte att föra en vettig energipolitik ihop med miljöpartiet, slog Sandberg fast. Och Transports Clas Linder varnade för att stora väljargrupper skulle skrämmas bort av ett så nära samarbete med de gröna.

Nej, ledamöterna gjorde inte vågen. Utom möjligen Wanja Lundby-Wedin på sin kant. Från resten av LO-ledningen var det tummen ner för Mona Sahlin.

Ändå stod hon där tillsammans med Peter Eriksson och Maria Wetterstrand två dagar senare redo för ett äktenskap som ska hålla till åtminstone 2020. Hon tog dessutom en rejäl chans genom att säga precis det som språkrören ville höra: vänsterpartiet var ute ur bilden som regeringspartner i nästa valrörelse. I fortsättningen var det mp som gällde för s.

Efter holmgången i LO-borgen måste Sahlin ha förstått vad det uttalandet skulle få för konsekvenser. Ändå sa hon det – och fick backa några dagar senare.

Debaclet visar något viktigt. Nämligen hur totalt ointresserade Sahlin och hennes närmaste i partiledningen egentligen är av att gå till val ihop med vänsterpartiet. De har kommit fram till att det kan vara bättre att låta Lars Ohly köra sitt race och kritisera från vänster. Mer om det senare.

Fast det är inte så att Mona Sahlin och hennes förtrogna har kört över de egna, trots motståndet från facket. Samarbetet med miljöpartiet har diskuterats om och om igen inom verkställande utskottet, partistyrelsen och ett flertal gånger med socialdemokraternas distriktsordförande runt om i landet.

Thomas Östros, som är partiets ekonomiske talesman, VU-ledamot och s-ordförande i Uppsala län, har inte upplevt något liknande under sina 15 år i rikspolitiken.

–?Jag har aldrig varit med om en process som varit så öppen i en så strategiskt känslig fråga, säger Östros.

Beslutet att fördjupa samarbetet med miljöpartiet har mognat fram, enligt Östros. Ändå blev det sånt liv när Sahlin slog igen dörren för vänsterpartiet.

Möjligen trodde hon att hon hade mandat att göra det, vilket säger ganska mycket om hur beslutsfattandet inom socialdemokratin går till. Det är i själva verket sällsynt att klubban slås i bordet och tydliga beslut fattas i verkställande utskottet eller partistyrelsen. Och det sker definitivt inte i sådana här frågor. Partiordföranden sammanfattar diskussionen och agerar sedan efter eget huvud.

Det är ett ”bedårande informellt” beslutsfattande, som en partiveteran beskriver det, och den här gången spelade det möjligen Mona Sahlin ett spratt.

Hon kan ha uppfattat diskussionen som att det inom partiorganisationerna fanns en majoritet för att säga nej till vänsterpartiet. En grov missbedömning, som det skulle visa sig. Redan innan partiledaren själv hade retirerat sa hennes närmaste i partiledningen – Östros och gruppledaren i riksdagen, Sven-Erik Österberg – att det var fel att utesluta vänsterpartiet. Sahlin tog skeden i vacker hand och gjorde avbön två dagar senare.

Det spelar nu mindre roll i sak. Dörrgläntan som hon öppnade igen har mera symbolisk än reell betydelse. Det som verkligen betyder något är dels att Mona Sahlin har gjort det som Göran Persson aldrig vågade, dels att hon inte har några planer på att backa. Det var ju Göran Persson och dåvarande partisekreteraren Lars Stjernkvist som satte i gång närmandet till miljö­partiet.

Mona Sahlin och partiledningen har nu tagit konsekvenserna av att tiden är förbi när socialdemokraterna kunde regera ensamma. Därför kan överenskommelsen med de gröna gå till historien som en av de mera avgörande förändringarna i svensk politik och få samma dignitet som när den borgerliga alliansen formerades. De båda partiledningarna är inriktade på ett regeringssamarbete av samma modell som de tyska socialdemokraterna och de gröna hade under lång tid.

Om socialdemokraterna ska kunna få tillbaka regeringsmakten så måste helt enkelt miljöpartiet knytas upp på rätt sida om blockgränsen. Detta är viktigare än allt annat för den nya s-ledningen. De anser att Fredrik Reinfeldt begick ett avgörande strategiskt misstag när han efter valet koncentrerade sig på att köra igenom alliansens program, utan att närma sig miljöpartiet och ge dem inflytande. Det hade försvårat bygget av oppositionens regeringsalternativ.

Den inre kretsen – Mona Sahlin, Thomas Östros och Sven-Erik Österberg – är dess­utom övertygade om att det är med mp som en ny modern politik kan utformas. En politik som attraherar den växande medelklassen i storstäderna.

En person med god insyn i hur tankegångarna går beskriver det så här:

–?Miljöpartiet är starka bland unga akademiker, bland unga grupper över huvud taget. Det ligger något extremt lockande i det för den nuvarande s-ledningen. Den vill vara lika cool.

Och även om Mona Sahlins förödmjukande reträtt har inneburit att hennes auktoritet har fått sig en rejäl törn, så får hon förmodligen som hon vill till slut.

Uppgörelsen med miljöpartiet ligger fast. Inom ett par veckor ska gemensamma arbetsgrupper om bland annat jobb- och näringsliv, energi och klimat samt eventuellt en grupp för utrikes- och säkerhetspolitik tillsättas. Thomas Östros och miljöpartiets Mikaela Valtersson får samordningsansvaret med uppgift att se till att valprogrammet går ihop.

I dag, onsdag, åker Mona Sahlin och de båda språkrören på gemensam turné till det krisdrabbade Volvo i Göteborg. Allt för att manifestera ett enigt regeringsalternativ. Lars Ohly får inte följa med på tåget.

För varje dag som går blir det också allt svårare att släppa in en tredje part. Om två har kommit överens måste resultatet omförhandlas om en tredje ska vara med. Annars måste v lägga sig platt och köpa s och mp:s program. Det verkar inte särskilt sannolikt.

Givet att de två partierna kan komma överens om innehållet så talar alltså allt för att endast socialdemokraterna och miljöpartiet har en gemensam plattform inför valet 2010. Miljöpartiet går heller inte med på något annat för att ställa sig bakom ett regeringsskifte.

–?Det som sades på presskonferensen är det som gäller. Det var väldigt tydligt att det var ett samarbete enbart med oss. Det börjar vi arbeta med nu för att gå till val gemensamt, säger miljöpartiets språkrör Peter Eriksson.

Längtan efter att sitta i regeringen har också varit väldigt stark väldigt länge hos de gröna språkrören och deras ­medarbetare. Det talar för att de kommer att komma överens med socialdemokraterna, trots stora motsättningar om energi, klimat och sysselsättning.

Kärnkraftsavveckling och stora höj­ningar av bensinskatten är inget social­demokrater jublar över. Inte heller vårdnads­bidrag på deltid, eller barntid som de gröna kallar sitt förslag för att småbarnsföräldrar ska kunna jobba deltid. För att inte tala om friåret som de gröna vill återinföra. I princip accepterade miljöpartiets senaste kongress arbetslinjen, men i praktiken lever föreställningen att det goda livet är att arbeta så lite som möjligt. Skulle den politiken föras på allvar går det åt skogen. På den punkten är Thomas Östros och finansminister Anders Borg överens.

Det finns alltså fortfarande en betydande skepsis mot de gröna tankegångarna inom socialdemokratin. Ändå stod det egentligen klart redan i juni att oppositionens regeringsalternativ skulle bli s och mp. Då hölls ett toppmöte som skulle vara hemligt med alla tre oppositionspartierna på socialdemokraternas kursgård Bommersvik.

Mona Sahlin hade med sig Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. ”Trojkan” som de numera kallas internt.

–?Vi jobbar nära varandra, det vore fel att påstå något annat. Vi har diskuterat frågorna innan de kommer upp i verkställande utskottet eller riksdagsgruppens styrelse, säger Sven-Erik Österberg.

Med på Bommersvik var också Stefan Stern, formellt gruppsekreterare i riksdagen och biträdande partisekreterare, men framför allt nära rådgivare till Mona Sahlin. Stern är strategen och ordningsmannen som skyr offentligheten och bara yttrar sig i mindre, slutna sällskap.

Miljöpartiet representerades av språk­rören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand samt partisekreteraren Agneta Börjesson. Vänsterledaren Lars Ohly hade sällskap av Ulla Andersson, som sköter den ekonomiska politiken, och partisekreteraren Anki Ahlsten.

Sahlin förklarade att förutsättningen för ett regeringssamarbete var enighet om att ställa upp bakom det ekonomiska ramverk som riksdagen fattat beslut om. Spikade utgiftstak, överskottsmål för de offentliga finanserna och inflationsmål som ska uppnås av en självständig riksbank skulle även i fortsättningen vara själva fundamentet som all politik måste vila på. Acceptera den ”inträdesbiljetten” eller stå utanför, var kravet från social­demokraterna. Miljöpartiet språkrör sa ja på stående fot, medan Lars Ohly och vänsterpartiet anser att ramverket sätter onödiga begränsningar för den mer rättvisa politik som enligt dem bör föras.

I september lät det i och för sig som om vänsterpartiets ledning var på väg att ändra sig. Man kunde få det intrycket i en intervju som Ekot gjorde med Ulla Andersson. Men bara några dagar senare dundrade hon tillsammans med Lars Ohly på DN-debatt mot den ekonomiska grimma som riksdagen hade satt på sig själv.

Turerna tolkades i s-toppen som att ledningen för v var litet mer villig att gå s till mötes än andra inom partiet, men att partiledningen inte klarade av att driva igenom en omsvängning av den ekonomiska politiken.

Därmed var det kört för vänsterns del när det gäller regeringssamarbete. Skulle det hinna bli något innan nästa val måste det börja hända saker, och miljöpartisterna hade stått beredda ända sedan före valet 2006. Inget tyder heller på att v efter de senaste turerna skulle vara beredda att acceptera Sahlins inträdesbiljett.

–?Det verkar väl inte särskilt sannolikt att v skulle göra det, men det har ju hänt förr att saker ändrats, säger Thomas Östros.

Vad som händer efter valet är en annan sak. Om vänsterpartiets medverkan krävs för en stabil majoritet är det inte omöjligt med en trepartiregering. Eller så försöker s och mp spränga blockgränsen och få med ett borgerligt parti. Det är ett scenario som blir särskilt sannolikt om sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen.

–?Vad som händer efter valet kan ingen veta. Man kan inte utesluta andra lösningar om det skulle behövas, säger språkröret Peter Eriksson.

Faktum är också att det ligger mer än omsorg om de offentliga finanserna bakom att s-ledningen ovilja att släppa in vänsterpartiet i regeringsalternativet. Resonemanget är krasst valtaktiskt:

Vänsterpartiet riskerar att hamna under fyra procent och åka ur riksdagen i nästa val, precis som kristdemokraterna. Då är det bättre att låta Lars Ohly agera fri vänsterkraft, även om det innebär att socialdemokraterna förlorar en del röster.

Kristdemokraterna kan mycket väl åka ur riksdagen när den egna profilen försvinner in i alliansens gemenskap. Det skulle kvadda de borgerligas möjlighet att behålla regeringsmakten. Oppositionen tänker inte göra samma misstag.

S-ledningen tror sig också om att ha vana vid att hantera ett parti till vänster om socialdemokratin, även i regeringsställning. Visserligen har Lars Ohly hotat med nyval om han inte får vara med i regeringen, men v kommer aldrig att släppa fram en borgerlig regering. Någon risk för en tysk utveckling, med ett Die Linke som kan utmana socialdemokraterna föreligger inte, tror s-strategerna.

Valet av miljöpartiet som koalitionspartner visar att Mona Sahlin börjar bli varm i kläderna. Partikamrater som följt hennes karriär internt talar om en mycket hårdare person nu jämfört med för några år sedan.

Förändringen följer naturligtvis med partiledarrollen. Som tvåa kan man vara lyssnande och resonerande. Det har tagit lite tid, men nu har Sahlin förstått att hon som ledare har uppgiften att sätta ner foten och säga: Nu gör vi så här!

Det första testet kom i november förra året när Mona Sahlin efter en rad turer i partistyrelsen ställde det beslutande partirådet inför ultimatum om skolpolitiken.

–?Går ni inte med på nationella prov från trean och betyg från sexan kan ni se er om efter en ny partiledare, löd Sahlins budskap i klartext.

Debatten uteblev och till och med SSU drog tillbaka sitt yrkande om avslag. Mona Sahlin hade inlett omvandlingen till De Nya Socialdemokraterna.

Sedan följde jobbtoppmötet där plötsligt småföretagarna och entreprenörskap sattes i högsätet. Valfrihet i vården blir nästa steg, även om socialdemokraterna säger bestämt nej till etableringsfrihet för vårdföretag och gräddfiler för försäkringspatienter på skattefinansierade sjukhus. De skillnaderna mot alliansen är kvar.

Mona Sahlin har också visat lejonklon inför riksdagsgruppen. Hon tog till samma metoder som i omsvängningen om skolan i debatten om att säga nej till Lissabonfördraget så länge det inte är utklarat vilka konsekvenser EG-domstolens utslag i Lavalmålet får för den svenska arbetsrätten.

De i riksdagsgruppen som tänkte rösta nej till EU:s nya fördrag fick höra att de skadade henne och partiet. Stämningen på gruppmötet beskrivs som ”riktigt obehaglig”. Och efter mothugg sa Sahlin efteråt i intervjuer att hon respekterade de som gick emot partilinjen. Så lät det alltså inte på riksdagsgruppens slutna möte.

Budskapet internt var tydligt. Det får inte bli för många som går emot parti­linjen. Som det verkar nu kan det bli en fyra, fem riksdagsmän som kommer lägger ner sina röster i omröstningen den 20 november.

Skånes Bo Bernhardsson, som reserverade sig på gruppmötet, får av allt att döma sällskap av åtminstone de tidigare ministrarna Leif Pagrotsky och Morgan Johansson samt Claes-Göran Brandin från Göteborg.

Försöken från ledningen för social­demokraternas riksdagsgrupp att få omröstningen flyttad till efter att utredningen om Lavaldomens effekter presenterats i december har inte bevekat EU-skeptikerna.

En flytt skulle inte ha haft någon betydelse för ratificeringsprocessen av Lissabonfördraget. Tjeckien har fortfarande inte sagt ja och Irland röstat nej. Fördraget kan ändå inte träda i kraft vid årsskiftet som planerat.

Inledningsvis var också talmannen och de borgerliga i utrikesutskottet välvilliga till att flytta voteringen. Men när alliansens strateger fick klart för sig att ett antal s-riksdagsmän skulle gå emot sin ledning fick partitaktiken ta över.

Mona Sahlin har också visat vem som bestämmer när Pär Nuder fick sluta som ekonomisk talesman och när Marita Ulvskog till slut avgår som partisekreterare nästa år. Nuder måste bort eftersom han inte kom över att han inte fick bli partiledare. Han tackade nej till ett antal erbjudanden om olika uppdrag och iscensatte en dolkstötslegend med innebörden att han hade tvingats bort.

Så lyder i sammanfattning partiledningens egen analys.

När det gäller Marita Ulvskog så var hon Göran Perssons partisekreterare, snarare än partiets. Ingen annan i partiet begrep varför hon fick jobbet. Och efter äktenskapet med miljöpartiet är hon allt annat än idealisk på posten, därför passar det bra att hon kandiderar till EU-parlamentet. Det är knappast någon hemlighet att EU-skeptikern Ulvskog föredrar sällskap med vänsterpartiet.

Men nu är det alltså förnyelse under ledning av Sahlins trojka som gäller. Det handlar om att få tillbaka medelklassrösterna i framför allt Stockholm och Mälardalsområdet som gick förlorade förra gången.

Därför kommer inte socialdemokraterna att gå till val på kraftigt höjda skatter för stora väljargrupper, trots allt tal om att den borgerliga regeringen ökat orätt­visorna när de med hyggliga inkomster har tjänat mest på jobbskatteavdraget.

Om s verkligen ville visa att rättviseargumentet är det viktigaste vore det logiskt att införa ett förvärvsavdrag lika för alla i kronor räknat. Det skulle gynna dem som tjänar minst och minska klyftorna. Men det föreslår inte partiet, strategin är tydlig. Det gäller att inte gå i fällan så att alliansen kan få fog för sina anklagelser om skattechock.

–?Jag vill inte höja inkomstskatterna för vanligt folk. Skulle vi sänka skatterna för låginkomsttagarna inom samma ram så skulle det innebära en kraftig skattehöjning för dem som tjänar mer. Det är inte en klok politik, säger Thomas Östros.

Partiledningen törs helt enkelt inte utmana medelklassen. Därför är det inte alls omöjligt att s säger ja även till alliansens tredje sänkning av inkomstskatterna när det drar ihop sig till val.

Partiledningen slår ifrån sig alla anklagelser från partivänstern om högervridning.

–?Jag tycker att det är en felaktig kritik. Partiet måste anpassa sig till utvecklingen, det måste vara modernt, säger Sven-Erik Österberg.

Det handlar om en klassisk bred s-politik som ska attrahera såväl LO som TCO och en del medlemmar i Saco. Samtidigt ska det gamla grundkonceptet moderniseras med en välvilligare inställning till småföretag och en radikal miljöpolitik.

Kritikerna varnar dock för att det kan komma ett rejält bakslag. Vridningen åt mitten för att tillfredsställa den stressade medelklassen i Stockholmsområdet stämmer inte med diskussionen runt om i landet och inom facket som snarare går åt vänster.

Motståndet mot orättvisa skatter, privata alternativ, valfrihet, fristående skolor som kan göra vinst med skattepengar hårdnar ute i landet. För att inte tala om propåerna om en bortre parentes i a-kassan och hårdare sjukskrivningsregler.

Tunga riksdagsmän som Dalarnas Peter Hultqvist – tippad som ny partisekreterare – varnar för att partiledningen använder samma repressiva språkbruk som de borgerliga. Man kan få intrycket att människo­synen är densamma, att det är individens fel att han eller hon är sjuk eller arbetslös, dundrar kritikerna.

Men Sven-Erik Österberg, som med sin bakgrund som skogsarbetare i Skinnskatte­berg är utomordentligt viktig för att partiledningen ska lyckas, står på sig.

– Det kan inte vara en dröm att gå på a-kassa i evig tid. Vi förlorade valet på att många som jobbar var irriterade över att många går på bidrag. Jag tycker inte att det är att gå åt höger att göra något åt det.

Sven-Erik Österberg är inte säker på att socialdemokraterna får fler röster genom att göra försäkringssystemen mer generösa. Det finns någon sorts break even, säger han.

Hur som helst kan det bli en riktigt tuff kongress för partiledningen 2009. Det är ju då som politiken inför nästa val ska läggas fast.

Personer som reser runt mycket i parti- och LO-distrikt förutspår en krock mellan partiledningens förnyelsebehov och landet i övrigt som inte tänker i termer av medel- och arbetarklass. De underkänner också argumentet att valanalysen visar att s förlorade valet förra gången på minskat stöd i medelklassen. I lika hög grad var det LO-grupperna som svek.

Men Thomas Östros är inte orolig. Han jämför med när han ledde den grupp som skrev ett nytt partiprogram och tog bort portalparagrafen om att den ekonomiska makten ska ligga i ”hela folkets händer”.

–?Den ströks under bedövande enighet. Jag tror inte kritiken blir så omfattande när det väl kommer till kritan på kongressen.

Hur det går återstår att se. Fast en sak kan man nog redan nu slå fast. Om Mona Sahlin misslyckas med att återerövra regeringsmakten 2010 är hon sannolikt rökt. Om förnyelse och samarbete med miljöpartiet inte ger förväntat resultat så går Sahlin förmodligen till historien som den socialdemokratiska partiledare som suttit kortast tid hittills.

En som sägs sitta och vänta på just det är Pär Nuder. Hans kommande bok väntas innehålla skarp kritik av samarbetet med miljöpartiet.

Nuders hopp är att det ska gå snabbt utför med Sahlin. Då kan han göra comeback som partiledare.

När man får höra sådana spekulationer i höga politiska kretsar så är det en god illustration till att politik kan vara ett smutsigt hantverk. Föreställningen om ett kamratligt lagarbete är, åtminstone delvis, en myt. Politik är i minst lika hög utsträckning maktspel och ränksmideri.

___________________________________

En möjlig regering

Det blir ett knepigt rege­rings­pussel för Mona Sahlin om s och mp vinner valet. Märkligt nog kan det bli brist på s-kvinnor. Affärsvärlden listar de hetaste namnen i partierna.

Mona Sahlin omger sig med män. Den inre kretsen består av den ekonomiske talesmannen Thomas Östros, grupp­ledaren i riksdagen Sven-Erik Österberg och den grå eminensen Stefan Stern. Samtliga är naturligtvis tänkbara statsråd i en kommande koalitionsregering där s dominerar.

Östros är den givna finansministern. Österberg närings- eller arbetsmarknadsminister. Stern kan bli samordningsminister i statsrådsberedningen om funktionen ska ligga på ministernivå. Annars får han nöja sig med att vara statsminister Sahlins statssekreterare, en funktion som i praktiken är tyngre än de flesta ministerposter.

I en koalition kan man utgå från att miljöpartiet får 3–6 ministrar beroende på valresultat.

Språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand är givna, liksom Mikaela Valtersson, som sköter den ekonomiska politiken. Givet är nog också att partisekreteraren Agneta Börjesson och ekonomen Lennart Olsen blir tunga tjänstemän i kanslihuset, om de inte blir statsråd.

Karin Svensson Smith, som gått över från vänsterpartiet, kan bli en miljöminister som får industrin och åkerinäringen att kippa efter andan. Andra gröna riksdagsmän som kan få gå över Stockholms ström till Rosenbad är Ulf Holm och Mikael Johansson.

Miljöpartiet borde inte ha så svårt att hitta en jämn könsfördelning som Mona Sahlin verkar ha. LO-ord­föranden Wanja Lundby-Wedin skulle kunna bli en viktig kugge i regeringen, men föredrar nog att stanna där hon är.

Ylva Johansson, som håller i vårdfrågorna, gör säkert comeback som statsråd. Socialminister ligger närmast till hands.

Men sedan är det tunt på kvinnofronten. Marie Granlund, som är skolpolitisk talesperson, drar inte riktigt jämnt med Mona Sahlin. Veronica Palm är fortfarande lite tunn men har på senare tid lyfts fram för att debattera frågor som rör trygghetssystemen. Hon började i SSU och har varit med länge trots sin relativa ungdom. Det kan ge en junior ministerpost.

EU-kommissionären Margot Wallström är gjuten som utrikesminister, men tycker förmodligen att hon gjort sitt i den politiska hetluften.

Borgar- och kommunalråden Carin Jämtin, Stockholm, och Anneli Hulthén, Göteborg, är också tänkbara statsråd, men behövs egentligen bättre i sina respektive städer. Åtminstone om socialdemokraterna har makten där efter nästa val.

Gun-Britt Andersson, mycket kapabel statstjänsteman och tidigare statssekreterare, kan mycket väl bli s-statsråd. Och Mona Sahlin kan också försöka locka över chefen för LO:s arbetslivsenhet Irene Wennemo.

Möjligen skulle hon också våga sig på att prova kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul. Med tanke på hur Pekgul kan gå loss med drastiska uttalanden och internkritik vore det spännande, men riskfullt.

Tomas Eneroth lär stå väldigt nära en statsrådspost. Hans bakgrund som metallarbetare börjar bli alltmer sällsynt. Han är den pålitlige trotjänaren som kan allt från socialförsäkringar till näringspolitik. Han har förtroendet att sitta ordförande på s-kongresserna.

Luciano Astudillo, som en gång förlorade en tät strid om att bli SSU-ordförande, lanseras i företagar- och arbetsmarknadsfrågor. Den unge vänsteraktivisten har gått åt höger med åren.

Niklas Nordström och Mikael Damberg, som båda blev SSU-ordförande, ligger också nära till hands. Nordström är numera PR-konsult, en bakgrund som till skillnad från metall­arbetare blir allt vanligare. Sahlin har alltid haft ett gott öga till honom och försökte stötta när Nordström blev utfryst av Göran Persson. Damberg står nära Sahlin politiskt och är en hyfsad debattör och slitvarg.

Vill inte Margot Wallström bli utrikesminister och Jan Eliasson vill komma tillbaka tas han förmodligen emot med öppna armar. Annars vill gärna Urban Ahlin ha posten.

Peter Hultqvist, som var ­kommunalråd i 18 år i Borlänge, men sedan rekordsnabbt blev en framträdande riksdagsman, skulle ge partivänstern en plats i regeringen.

Håkan Juholt, som blir t.f. partisekreterare fram till kongressen 2009, är den glädjespridare och positiva kraft som varje regering behöver.

Tycker Mona Sahlin att EU-­skepticismen och parti­vänstern måste få sitt kan också Leif Pagrotsky och Morgan Johansson komma tillbaka som statsråd.

Sahlins problem är att hon måste hitta kvinnor. Principen om jämn könsfördelning går inte att rubba på.

5 stridsfrågor som skiljer socialdemokraterna och miljöpartiet

Energi

Socialdemokraterna: Kärnkraften avvecklas i den takt det finns ersättningsenergi. Starka krafter inom partiet och LO vill bygga ut.

Miljöpartiet: Avvecklingen av kärnkraften ska inledas så fort som möjligt. Kärnkraften ska vara borta inom 10–12 år.

Klimat:

Socialdemokraterna: Ingen höjning av koldioxidskatten nu och inte av några andra skatter som kan höja energipriserna. Bygg ut vägar och järnvägar.

Miljöpartiet: Koldioxidskatten ska höjas med 50 öre nästa år och med två kronor inom tre år, plus höjning av en rad andra klimatskatter. Satsa nästan enbart på utbyggnad av järnväg.

Arbete:

Socialdemokraterna: Inga undantag från tur­ord­nings­reglerna i lagen om anställ­nings­skydd (LAS). Skatte­reduktion för a-kasse­avgiften. Nej till obligatorisk a-kassa. Nej till lagstadgad arbetstidsförkortning.

Miljöpartiet: Står fast vid uppgörelsen med de borgerliga om att småföretag får undanta två personer vid upp­säg­ningar. Vill återinföra friåret och göra a-kassan obligatorisk i ett nytt allmänt trygghetssystem. Vill införa ”barntid” så att små­barns­föräldrar kan gå ner i arbetstid.

Invandring

Socialdemokraterna: Nej till att arbetsgivarnas behov ska bestämma arbetskraftsinvandring. Vill placera ut flyktingar över landet, alla kommuner ska vara skyldiga att ta emot.

Miljöpartiet: Står fast vid uppgörelsen med de borgerliga om att myndig­hets­prövningen slopas för arbets­kraftsinvandring. Arbetsgivarnas behov ska avgöra. Nej till kommun­placering av flyktingar.

Skatter

Socialdemokraterna: Nej till sänkta inkomstskatter nästa år. Förmögenhetsskatt och höjd fastighetsskatt för hus med höga taxeringsvärden.

Miljöpartiet: Accepterar i stort sett alliansens skattesänkningar, utom sänkningen av den statliga inkomstskatten.