”Maggan och jag sitter bak. Punkt slut”

Staffan Jeppsson hade gjort en snabb och rak karriär i Ikea, några och trettio år gammal hade han redan varit ansvarig för att bygga upp den belgiska verksamheten och strukturera om den kanadensiska. När telefonen ringde var han chef för det första franska Ikeavaruhuset, utanför Paris. Det var våren 1990 och på andra sidan luren hördes en röst som tillhörde Ikeas dåvarande koncernchef Anders Moberg.

“Han sa: ”Du kan berätta för din hustru att ni ska flytta till Danmark. Du ska bli assistent till Ingvar och mig. Det vill säga om Ingvar godkänner dig””, säger Staffan Jeppsson i Bokpodden.

Godkänd av Ingvar Kamprad blev Staffan Jeppsson efter vad han kallar en ”maratonskanning”.

“Ingvar Kamprad var ingen lätt person att ha med att göra. Han hade en räv bakom varje öra. Och det visste han också. Maratonskanningen betyder att han ville försäkra sig om att min personlighet funkade med honom.”

Under sex år stod han sedan sida vid sida med den legendariske Ikea-grundaren: på resor, möten och inte minst otaliga besök på olika Ikeavaruhus runt om i världen.

“Han bestämde att han på ett år skulle besöka 25 varuhus. Ett varuhusbesök tog aldrig mindre än tio timmar. Det kunde gå upp till 14 timmar också.”

Staffan Jeppsson fick en unik insyn i vad som drev Ingvar Kamprad och vad som gjorde honom till en av världens mest framgångsrika affärsmän i sin generation. Boken ”Breven berättar” tar avstamp i arton brev som Kamprad skrev till organisationen.

“Hans sätt att leda var att skriva brev. De kom till mig med fax, sedan så ringde han och sa vilka som skulle ha breven, och så lade jag kanske till några också.”

Jeppsson kommenterar breven i boken, förklarar dem och placerar dem i sitt sammanhang.

“Tanken är att måla upp den visionära Ingvar Kamprad. Jag vet att det skrivits många böcker om honom, och flera är riktigt bra dessutom. Men ingen gör riktigt anspråk på att beskriva den storhet som Ingvar besatt.”

I boken finns också en rad anekdoter som ger en unik bild av den excentriske Kamprad, som framstår som en ytterst skicklig kapitalallokerare snarare än snål, men det framgår också att han var en oerhört skicklig säljare som dessutom hade djupa kunskaper om produktion och distribution. Att det blev möbler var närmast en slump, Ingvar Kamprad hade sannolikt blivit framgångsrik i vad han än hade tagit sig för.

Visst, medger Staffan Jeppsson, hände det att han tyckte Ingvar Kamprad kunde vara väl sparsam. Men det var långt ifrån traditionell snålhet. Ikeagrundaren var alltid medveten om att han var en förebild i organisation, och den rollen gick inte att förhandla bort. Som en gång när Staffan Jeppsson skulle hem från New York tillsammans med Ingvar Kamprad och hans hustru Margaretha och vid incheckningsdisken förhandlat till sig en uppgradering till business class åt alla tre. Utan kostnad. Jeppsson visade paret Kamprad de nya boardingkorten och meddelade nöjt att han ordnat detta gratis. ”Direktör Jeppsson sitter fram, men Maggan och jag sitter bak. Punkt slut”, svarade Ingvar Kamprad.

Staffan Jeppson fick gå tillbaka till disken och byta tillbaka till ekonomiklass igen.

“Ingvar skulle aldrig ta risken att någon såg att han satt i business class. Han kan ju inte springa runt i kabinen och förklara att ”det här fixade Staffan utan kostnad”.”