Lundins diamantfeber

När gruvbolaget Lucara Diamond i mitten av oktober kallar till diamantvisning i Antwerpen väntas grupp efter grupp av välekiperade diamanthandlare stiga in i Diamond Club Building. Här på Pelikaanstraat, ett stenkast från centralstationen och i hjärtat av Belgiens diamantkvarter, stänger de in sig i ett litet rum på mäklarfirman Bonas kontor på nionde våningen. Stora fönster släpper in så mycket ljus som möjligt över diamanterna, som är värda en smärre förmögenhet.

I några timmar försöker männen – bara män är inbjudna – bedöma hur mycket stenarna från Lucaras egen gruva i Karowe i Botswana kommer att vara värda när de säljs vidare i slipad form. Handlarna har nio dagar på sig, så länge pågår Lucaras anbudsförfarande. Tv-kameror kontrollerar vad de gör i rummet, men inga vakter finns på plats.

Bland dyrgriparna i katalogen för oktobervisningen märks sju stenar, var och en över 100 carat. Carat är ett viktmått för ädelstenar där 100 carat motsvarar 20 gram. De två största stenarna i denna visning ligger på 239 respektive 204 carat, 47,8 respektive 40,8 gram. De kan inbringa i storleksordningen 85–110 miljoner kronor. Vardera. För Lucara skulle det betyda rekordnoteringar.

Lucara Diamond är en ovanlig fågel i bröderna Lukas och Ian Lundins kollektion av råvarubolag. I portföljen har familjen ett tiotal olika noterade bolag. Här finns bland annat oljebolag i Afrika och på Nordsjön, zink- och kopparbolag i Portugal och Närke, och en solkraftsverksamhet i Italien, Chile och Japan. Men det noterade bolag som har utvecklats bäst på senare tid är det anonyma Lucara Diamond, som så sent som i maj i år tog steget upp från småbolagslistan First North till Stockholmsbörsen.

Aktiekursen har rusat 50 procent i år och närapå fyrfaldigats under de senaste 16 månaderna.

***

År 2006 satte sig en trio gruvpersonligheter ned för att äta lunch i den kanadensiska staden Vancouver på landets västkust. På plats befann sig Lukas Lundin och två kanadensiska gruvkvinnor, Eira Thomas och Catherine McLeod-Seltzer. Alla tre hade lång erfarenhet av att resa till otillgängliga platser och att arbeta på fältet med gruvprospektering. Alla hade de upptäckt flera gruvor runtom i världen. Och alla kände de varandra sedan tidigare.

När lunchen var överstökad var trion överens – det var dags att bilda ett bolag för att leta efter diamanter i Afrika.

Namnet då, var det någon som undrade, och strax var de överens om att plocka ut två bokstäver var i sina förnamn, en ordlek som bildade Lucara: LUkas, CAtherine och eiRA.

– Lukas var investerare i ett annat diamantföretag som Catherine och jag hade startat i Kanada med inriktning på prospektering i Kanada. Vi ansåg att det fanns en möjlighet att starta ett diamantföretag med inriktning på Afrika. Och eftersom Lukas var välbekant med afrikanska förhållanden och rutinerad närmade vi oss honom, särskilt som han inte var exponerad mot diamanter i Afrika, säger Eira Thomas.

– Catherine och jag frågade om vi inte skulle starta ett företag tillsammans. Lukas kände till Afrika och vi kände till diamanter. Det passade bra ihop. Vi har alla känt varandra i många år, fortsätter Eira Thomas.

Kanadensiskorna bidrog till verksamheten med en option att överta 70 procent i Mothae-fyndigheten i Lesotho, ett land som på alla sidor är omgivet av Sydafrika. Fyndigheten är en av de två som numera ingår i Lucara. Som tack erbjöd Lukas Lundin gruvkvinnorna att köpa aktier billigt i det nya bolaget.

Enligt sajten Stockwatch.com fick duon köpa motsvarande 10 miljoner aktier för 13 öre, 2 cent, vardera. De gick därmed in med totalt 1,3 miljoner kronor var. I dag har insatsen vuxit till cirka 150 miljoner kronor för var och en av dem.

Catherine McLeod-Seltzer har sedan dess, enligt officiella ägarlängder, lämnat bolaget, men Eira Thomas är kvar, dels som styrelseledamot och dels som aktieägare. Hon har visserligen bantat sitt innehav till 7,7 miljoner aktier men är ändå näst största ägare efter familjen Lundin, som sitter på aktier för strax över en miljard kronor. Bolagets sammanlagda börsvärde ligger efter det senaste årets kursuppgång nu på rekordnivåer nära 6 miljarder kronor.

I Lesotho-fyndigheten har ingen produktion kommit i gång ännu. Lucara har mest ägnat sig åt provborrningar i området, som beskrivs som diamantrikt. Bolagets cirka 350 anställda arbetar i stället i gruvan Karowe i Botswana i södra Afrika. Dagbrottet har sitt ursprung i ett projekt som startades av branschettan De Beers. År 2009 sålde det sydafrikanska bolaget majoriteten av vad som då inte var mycket mer än en lovande inmutning till Lucara. Priset var därefter – runt 350 miljoner kronor för 70 procent av projektet. Införlivandet av resten av fyndigheten och investeringar i gruvutrustning drog under åren som följde upp den totala investeringen till 875 miljoner kronor.

Det kan låta mycket för ett oprövat kort men Lundinfamiljens magkänsla visade sig som så många gånger tidigare vara riktig. Under de första åren med storskalig gruvbrytning, 2012 och 2013, sålde bolaget rådiamanter för 370 miljoner kronor respektive 1,2 miljarder kronor. Vinsten efter skatt under fjolåret uppgick till drygt 420 miljoner kronor, vilket alltså motsvarar runt hälften av bolagets sammanlagda investering.

Om 2013 låter lyckosamt så blir 2014 ännu starkare, visar rapporten för årets andra kvartal. Intäkterna, fram till mitten av juli, nådde 1,2 miljarder kronor och därmed hissade ledningen den tidigare prognosen av bolagets intäkter för helåret med nästan det dubbla, till mellan 1,7 och 1,8 miljarder kronor.

– Det kanske finns en viss uppsida även i den prognosen, sa bolagets vd William Lamb i en kommentar till nyhetsbyrån Direkt i samband med rapporten, ett uttalande som drev på kursuppgången ytterligare.

Bolaget är inte bara vinstrikt, det delar redan ut pengar och är numera dessutom skuldfritt. En ovanligt lyckad start för ett gruvföretag alltså.

Uppgången speglar delvis en branschfest inom diamantutvinning, men framför allt har bolaget under året som gått varit lyckosamt med gruvbrytningen.

– Diamantmarknaden liknar inga andra råvarumarknader, säger vd William Lamb till Affärsvärlden.

Sydafrikanen från Johannesburg borde veta vad han talar om. I 20 år har han jobbat i diamantbranschen, mestadels hos mytomgärdade De Beers. För fem år sedan lockades han över till den då okända uppstickaren Lucara.

Bolagens bakgrund kunde knappast vara mer olika. De Beers kontrolleras till 85 procent av den brittiska gruvjätten Anglo American och till 15 procent av staten Botswana. De Beers är diamantföretaget som under ett sekel hade monopol på diamanter, men vars särställning avklingade när det sovjetiska imperiet rämnade och ryska diamanter började översvämma marknaden i mitten av 1990-talet.

De Beers dominans har därefter urholkats ytterligare av att flera nystartade gruvor ställt sig vid sidan av den tidigare monopolisten och i stället sålt sina stenar på egen hand, ungefär som Lucara gör via sina auktioner. De senaste åren har marknadsdominansen minskat ytterligare och De Beers bedöms enligt branschanalytiker nu sitta på en tredjedel av diamantmarknaden i världen (se diagram sidan 20).

***

Då de professionella diamanthandlarna granskat Lucaras stenar i det lilla rummet i Antwerpen i oktober kommer de att lägga eventuella bud över mäklaren Bonas internetbaserade plattform. Skillnaden mot en vanlig bondauktion på landet i Sverige är markant. Hos Lucara är buden hemliga. Ingen kund vet vilka de andra är. Lucara motiverar hemlighetsmakeriet med att bolaget inte vill utsätta sig för risken att kunderna gaddar sig samman i en pakt och på det viset lyckas sänka priserna.

I år planerar Lucara totalt sju sådana auktioner. Bara de två senaste gav intäkter på cirka 280–350 miljoner kronor.

– Vi säljer rådiamanterna till marknadspris men den metod vi har för att definiera marknadspris skiljer sig väldigt mycket mot hur marknaden hanterar alla andra råvaror. De flesta andra råvaror är lättdefinierade. Guld är guld, koppar är koppar, oavsett var i världen du handlar, säger William Lamb.

Så är det inte med diamanter. Diamanthandlare delar i stället in rådiamanterna i upp till 16 000 kategorier där stenarnas kvalitet grupperas efter bland annat vikt, form, färg och genomskinlighet.

Stenarna vid bolagets ordinarie auktioner är klassificerade inom 1–2 carat (0,2–0,4 gram), 3–5 carat (0,6–1,0 gram). Som en andra sorteringsgrund delas de sedan in i olika färger.

I allmänhet har gruvbolaget mellan 70 och 90 färdiga ”paket” med diamanter som säljs vid varje auktion.

– Vi har en stadig kundkrets av mellan 120 och 130 kunder som vi bjuder in. De bokar tid för att titta på godset och de sitter någonstans mellan två och tre timmar där de tittar på alla möjliga parametrar för att få ledning om vad de ska betala. De tittar på allt från hur marknaden ser ut till hur efterfrågan utvecklas. Ibland tar de med sig laserskannrar för att undersöka diamanterna – en väldigt avancerad process, säger William Lamb.

– Om vi tar en sten på 200 carat (40 gram) så kan man säga att folk sitter upp till tre fyra timmar bara för att titta på en enda sten i ett försök att förstå det korrekta värdet av denna enda sten, säger William Lamb.

Branschen är i stort sett enkönad.

– Nästan 100 procent av våra köpare är män, säger William Lamb.

Normalt får bolaget mellan 30 och 40 bud per paket. Som på andra auktioner saknas inte skambud. Enligt Lamb är det alltid väldigt stor spread i buden. De kan variera från drygt 7 miljoner kronor till drygt 70 miljoner kronor för en sten. Bolaget säljer alltid till högstbjudande.

Visningarna inför auktionerna har traditionellt skett på två platser, i Antwerpen och under veckan dessförinnan i Botswanas huvudstad Gaborone. Den ligger cirka 300 kilometer söder om Lucaragruvan Karowe, som i sin tur ligger mitt bland ett knippe diamantgruvor som kontrolleras av bland annat De Beers.

Från nyår blir det emellertid ändring på visningsrutinerna. Då inför Botswana nya handelsregler för diamanter som utvinns i landet. Stenarna får inte flyttas utomlands innan de bjudits ut till försäljning. Därmed kommer diamanterna att visas upp för presumtiva kunder enbart i Gaborone.

– Från 2015 måste all visning ske från Gaborone-kontoret i Botswana, säger Lamb.

Han tillägger att den webbaserade aktionsplattformen ändå kan finnas kvar i Antwerpen.

Motivet till de nya reglerna sägs vara att det afrikanska landet, vars huvudsakliga inkomster kommer från gruvbrytning och vars mark rymmer de mest diamanttäta berglagren som hittats på planeten, vill utveckla infrastrukturen kring diamanthandeln. Tanken är att fler handlare ska stanna längre tid i landet och på det viset öka inflödet av utländsk valuta.

Med alla normala sätt att betrakta marknaden betyder en sådan förändring av visningsrutinerna att färre spekulanter kommer för att studera stenarna inför auktionerna.

Handlare som är vana att gå några kvarter i Antwerpen kommer inte lika ofta att finna det mödan värt att bege sig till Gaborone. Det i sin tur torde innebära färre bud och att högstapriserna på auktionerna blir lägre.

William Lamb ser dock inte regeländringen på det viset. Han konstaterar att reglerna gäller lika för alla tillverkare och därmed inte borde ha så stor effekt. Hur som helst vill han inte säga i klartext om konsekvenserna efter 2015 blir goda eller dåliga för bolaget.

– Det är ganska neutralt, det är varken bra eller dåligt. Men när regeländringen presenterades för ett år sedan var vi många som var fundersamma. En del personer är rädda att åka till Afrika eller vill inte åka dit av bekvämlighetsskäl, säger Lamb.

Diamantdirektören säger ändå att han tror att infrastruktursatsningar i landet, bland annat investerar Botswana i en ny flygplats och i nya motorvägar, gör att de flesta av hans potentiella kunder tar sig an den långa flygresan till södra Afrika. Andra i branschen som Affärsvärlden talat med spår att mindre diamantutvinnare som Lucara tvärtom kan drabbas av relativt sett minskat intresse.

– De stora bolagen har upparbetade kanaler som kan kompensera för förändringarna, säger en diamantkännare.

***

Lucara må vara Stockholmsbörsens största diamantgruva men i internationella sammanhang står gruvan för en mycket liten del av världens årliga utvinning av rådiamanter. I fjol utvann Lucara 440 000 carat, cirka 80 kilo diamanter, ur cirka 2,3 miljoner ton malm. Siffran kan jämföras med världsproduktionen som uppgår till cirka 130 miljoner carat, 26 ton.

– Vår produktion utgör en droppe i en ocean av diamanter, säger William Lamb.

Den brittiska konkurrenten, Petra Diamonds, som startade verksamhet 1999, tjänar i sammanhanget som något av en förebild. Bolaget har numera ett halvdussin gruvprojekt i Afrika och har utvecklats till en av de största oberoende producenterna av diamanter i världen: Petra utvinner i år cirka 3 miljoner carat för ett försäljningsvärde som uppgår till cirka 450 miljoner dollar, eller 150 dollar per carat. Lucara säljer större stenar, vilket driver upp bolagets genomsnittliga försäljningspris för 2013 till 411 dollar per carat.

Diamantmarknaden hejas såklart på av juvelerarbranschen och av De Beers. De senaste åren har den globala efterfrågan på diamanter drivits av den framväxande medelklassen i asiatiska länder som Kina och Indien men också i Indonesien. De Beers bedömer exempelvis att Kina och Indien kan komma att stå för hälften av efterfrågan i världen på diamanter 2025. Så sent som 2008 var siffran 12 procent.

Samtidigt minskar utbudet av nya diamanter. Produktionen av rådiamanter har enligt tillgänglig statistik minskat från 170 miljoner carat om året före finanskrisen till dagens nivåer kring 130 miljoner carat. Produktionsminskningen beror inte minst på att nystartade bolag som Lucara tillhör undantagen – få nya fyndigheter har hittats under de senaste två decennierna samtidigt som de existerande diamantgruvorna har blivit fattigare och därmed dyrare att bryta.

Marknaden för rådiamanter har hittills under 2014 stabiliserats på högre nivåer efter en uppgång i början av året. En väntad nedgång av prisnivån har ännu inte blivit verklighet.

– Det är en mycket positiv stämning i marknaden för närvarande. Priserna har hållit sig uppe under de andra och tredje kvartalen på ett sätt vi inte sett på flera år, säger Lucaras vd.

Under ett normalår brukar priset på rådiamanter stiga marginellt under årets första kvartal för att falla mot slutet av andra kvartalet. Tredje kvartalet är alltid dåligt, men inför julen brukar det bli bättre. I år är det annorlunda.

– Priserna steg 8 till 10 procent under andra kvartalet och har fortsatt upp under tredje kvartalet, säger William Lamb.

En förklaring till de bättre tiderna är det faktum att De Beers reklamkampanjer i Sydostasien börjat ta skruv.

– Vi har nya slutkunder, konstaterar Lamb.

Det tackar han sin forna arbetsgivare för.

– Vad vi sett under de senaste fem till åtta åren är en signifikant ökning i konsumtionen hos slutkunder i Indien och Kina och i hela Sydostasien, bland annat i Indonesien och Macao. Anledningen till det är att De Beers för fem sex år sedan tog sin marknadsföringsmaskin till regionen. De har börjat institutionalisera diamanter som en förutsättning för ett bröllop, ungefär som de gjorde i Japan på 1980-talet, säger han.

– De Beers etablerar ett budskap redan hos collegestudenter: du måste ha en diamant som kostar tre gånger din månadslön i din förlovningsring. Det är bara för oss att tacka och ta emot.

Kort sagt drar alla i branschen nytta av De Beers marknadsföring.

– På investerarmöten brukar jag alltid tacka De Beers, för utan dem skulle värdet av diamanter inte vara i närheten av vad det är i dag. Alla diamantproducenter måste tacka De Beers för det arbete de utför.

Förra veckan sålde den brittiska konkurrenten Petra Diamonds en ovanlig blåtonad jättediamant på 122,5 carat, som bolaget hade hittat i Cullinan-gruvan i Sydafrika i somras. Priset blev nästan 200 miljoner kronor, men marknadsaktörer hade förväntat sig ett ännu högre belopp.

Den dyraste sten som Lucara hittills sålt var i samband med en auktion som hölls för ett år sedan då en diamant på 167 carat (33 gram) såldes för cirka 90 miljoner kronor. Priset per gram var därmed närmare tre miljoner kronor. Mätt som pris per carat var en annan sten ännu dyrare. I november 2012 sålde Lucara en diamant på 9,46 carat för 4,5 miljoner dollar, drygt 30 miljoner kronor, vilket motsvarar 16 miljoner kronor per gram.

Fast inte ens vd William Lamb tycks förstå dessa priser. Han säger till och med att om han ska vara ärlig så har han inga svårigheter med att hitta en bättre investering än dyra diamanter.

– En 10 carats sten stor som en mandel, eller lite mindre än en tumnagel, för 4,5 miljoner dollar. Det är en enorm mängd pengar för en nöt.

Lundins okända Klondyke

Fantasipriserna på diamanter gör att familjen Lundin redan har identifierat nya ädelstens- och guldinvesteringar vid sidan av Lucara.

Familjens stiftelse har i tysthet köpt in sig i det kanadensiska diamantprospekteringsbolaget North Arrow Minerals. Lundinfamiljen är sedan en tid största ägare med 19,5 procent av aktierna, ett innehav som ökat i värde från 3 cent per aktie förra sommaren till cirka 50 cent nu under hösten. Lundinarnas innehav är värt 35 miljoner kronor.

Ordförande för företaget är Lucara-medgrundaren Eira Thomas far, Grenville Thomas, och i styrelsen finns också Lucaras vd William Lamb. Eira Thomas är rådgivare till North Arrow.

Samma Eira Thomas vägar korsas med Lundinarnas i ett annat bolag. Eira Thomas är vd i guldföretaget Kaminak Gold Corporation, som letar efter guld i nordvästra Kanada, i guldgrävarklassiska Yukon, där Klondyke rinner upp. Familjen Lundin köpte i somras in sig i Kaminak med 6,8 miljoner Kanadadollar, cirka 40 miljoner kronor, i utbyte mot 10 procent av bolaget. Investeringen gjordes till nivån 0,8 dollar per aktie och har klättrat till 0,94 dollar per aktie i mitten av september.

Lucara dyras t i klassen