Lundgrens kovändning

Dramatiken var stor på den svenska räntemarknaden under torsdagen. På morgonen öppnade handeln med en prisspread på en sexmånaders statsskuldväxel på 4,20 och 4,00 – en enorm skillnad mellan köp och säljkurs. Efter ett tag försvann ”offer”-sidan helt. Ingen ville sälja.

Bakgrunden till kollapsen är att en stor mängd aktörer i kreditkrisens panikstämning har flytt från andra typer av räntepapper, bankernas certifikat och bostadsobligationer och i stället velat köpa korta papper, som växlar. Konsekvensen blev att den marknaden i princip dog – ett extremt tillstånd vilket gett upphov till starka reaktioner hos flera aktörer.

På eftermiddagen svarade Riksgälden. Ihop med Riksbanken presenterade de ett paket där de ger ut 150 miljarder extra av statsskuldsväxlar.

– De svenska bankerna har gjort vad de har kunnat för att upprätthålla marknaden. Men efterfrågan på statsskuldväxlar har blivit för stor, sa Thomas Olofsson, upplåningschef på Riksgälden, vid en pressträff. Olofsson konstaterar att myndigheten inte gjort något liknande sedan krisen i början på 1990-talet.

Enligt folk på räntemarknaden som Affärsvärlden har talat med har det dock under en längre tid funnits en latent brist på alla sorters svenska statspapper. När nu ett visst instrument utsätts för extra stor efterfrågan finns det inte tillräckligt med växlar utestående för att hålla igång handeln.

Orsaken till bristen är egentligen positiv. Eftersom regeringens budget har haft överskott har lånebehovet minskat.

Riksgäldschefen Bo Lundgrens har också varit mycket noggrann med sitt uppdrag: att sköta statens upplåning till så låg kostnad som möjligt – inte att förse marknaden med ”material”.

Torsdagens förslag där man plötsligt bryr sig om marknadens funktionssätt markerar ett fotbyte från Riksgälden. Det var nog ingen slump att vice riksbankschef Irma Rosenberg satt där på podiet tillsammans med Bo Lundgren. Det var sannolikt viktigt för Bo Lundgren att visa var uppdraget egentligen kom ifrån.

Bristen på statsapper har tidigare främst gällt statsobligationer, alltså papper med längre löptid. Efterfrågan på dessa papper blev särskilt stor för några år sedan då Finansinspektionen skärpte reglerna för livbolagens placeringar, vilket tvingade dem att öka andelen statspapper.

Flera räntehandlare och förvaltare bönade och bad hos Riksgälden, att de skulle förse dem med papper. Men Bo Lundgren höll emot. Uppdraget var bara att låna upp så billigt som möjligt. Inget annat. Han slog till och med fast denna ståndpunkt i en debattartikel i Dagens Industri.

Nu är det alltså andra bullar, även om det denna gång rör en mer kritisk del av marknaden – de korta statsskuldsväxlarna.

– Det är inte vårt uppdrag men det blir en trevlig bieffekt, kommenterade Bo Lundgren strategiskiftet vid torsdagens pressträff.

Pengarna som Riksgälden får in ska användas för att göra långa repor i bostadsobligationsmarknaden, det vill säga ett återköpsavtal där Riksgälden erbjuder sig köpa bostadspapper under en begränsad tidsperiod.

Beslutet att sätta de 150 miljarderna man får in i bostadspapper kan se ut som en stödmanöver för denna pressade marknad, men ska enligt en svensk räntehandlare inte övertolkas. Det viktigaste för Riksgälden är att signalera till marknaden att pengarna inte kommer att försvinna uppåt i systemet eller är ett tecken på verkligt lånebehov.

Ränteskillnaden mellan en tvåårig bostadsobligation och en statsobligation minskade i och med Riksgäldens manöver från 1,45 procentenheter till 1,36 sent på torsdagseftermiddagen.

nullnullnullnull