Lugnet före stormen?

I början av december träffades världens två mäktigaste män för första gången på över ett år, i syfte att reda ut världens kanske viktigaste konflikt. Men få framsteg gjordes då USA:s president Donald Trump mötte Kinas president Xi Jinping i samband med G20 i Buenos Aires i Argentina, för att förhandla om det allt allvarligare handelskriget som rasar mellan världens två största ekonomier.

Stämningen var på förhand mycket laddad. Redan i somras införde USA extratullar på 10 procent på nästan hälften av alla kinesiska importvaror, motsvarande ett årligt värde av 250 miljarder dollar. Man lovade vidare att höja dessa till 25 procent vid årsskiftet, om Kina vägrade ge efter för de tuffa krav som Trumps administration – med rätt eller orätt – anser nödvändiga för att ländernas handelsrelation ska bli rättvis.

Före mötet läckte dessutom rapporter om att USA planerade att införa strafftullar på resterande drygt 250 miljarder dollar kinesiska importer om samtalen inte ledde någon vart. De potentiella följderna av ett fullskaligt handelskrig kan inte överdrivas, och vore heller inte isolerade till de båda kombattanterna.

Redan nu har de amerikanska tullarna fått många utländska företag att minska sina investeringar i Kina eller rentav flytta tillverkningen därifrån. Detta sätter ytterligare press på den kinesiska tillväxten, som med 6,5 procent under tredje kvartalet jämfört med samma period året före var den lägsta på ett årtionde.

Även om USA inte har drabbats lika hårt, så är landet knappast immunt. Kina har gett igen genom höjda tullar på amerikanska importer till ett värde av 110 miljarder dollar, vilket bland annat fått jordbruksprodukter i flera republikanska stater att ruttna bort i ladorna. Konflikten oroar också många amerikanska företag med produktion eller försäljning i Kina.

Handelsbalansen inte viktigast

Upptakten var så ansträngd att det ett tag var tveksamt huruvida mötet alls skulle bli av. Bilderna från tillställningen såg heller inte särskilt muntra ut, trots den möra biff och det fina rödvin som de två delegationerna om sju personer vardera serverades.

På båda sidor fanns väl kända hökar representerade. Exempelvis Kinas hetlevrade utrikesminister Wang Yi, och Peter Navarro, Trumps speciella handelsrådgivare som författat böckerna The Coming China Wars och Death by China: Confronting the Dragon – a Global Call to Action.

Icke desto mindre kunde deltagarna höras applådera inifrån rummet när mötet avslutades. De båda presidenterna sa sedan att samtalen varit mycket framgångsrika. Inga nya importskatter infördes efter mötet, och inte heller höjdes de redan existerande tul­larna. Tvärtom kom utgången att benämnas som en slags vapenvila, vilket fick positiva gensvar på marknaderna i såväl USA som Asien.

Bristen på allt konkret eller av någon som helst substans blev snabbt påtaglig. Vita huset uppgav förvisso att Kina gått med på att öka inköpen av jordbruksprodukter och andra amerikanska varor för en ”betydande summa”. Men summan specificerades inte, och handelskriget handlar heller inte främst om själva handelsbalansen, som ju spelar föga roll i en världsekonomi bestående av globala leveranskedjor.

Det är snarare Made in China 2025 som ligger och skaver. Enligt denna kinesiska industriplan ska landet bli världsledande inom flera tekniskt avancerade sektorer som industrirobotar och artificiell intelligens. Vidare vill landet även på egen hand kunna producera de mikrochip, halvledare och andra komponenter som krävs för denna högteknologiska tillverkning.

På vägen dit har flera fall av kinesiskt industrispionage och teknikstöld dokumenterats. Vidare subventionerar Kinas myndigheter många inhemska företag som på kort tid blivit utländska storspelare. Samtidigt skyddas företagen på den kinesiska marknaden, där utländska aktörer inte erbjuds samma tillträde som de kinesiska ofta åtnjuter utomlands.

Vitt skilda världsbilder

Det mest konkreta som Vita husets pressekreterare Sarah Huckabee Sanders framförde direkt efter toppmötet i Buenos Aires var en deadline på tre månader. Innan dess ska de båda parterna ha stiftat överenskommelser gällande bland annat kinesisk stöld av immateriella rättigheter, förbättrat marknadstillträde för amerikanska företag i Kina, intrång och stölder genom cyberattacker, samt den tekniköverföring som amerikanska företag tvingas till för att tillåtas ha produktion i Kina.

Kort sagt så presenterade Sanders alltså krav inom en rad områden där framsteg inte har gjorts under det knappa år som handelskriget redan pågått. Nu måste de lösas på 90 dagar, annars blir effekten att de planerade amerikanska tullarna implementeras 1 mars 2019.

Bristen på substans kunde också ses av att de båda sidorna inte ens kunde komma överens om vad man kommit överens om under mötet. Nyhetsbyrån Bloomberg var snabba att sammanställa en lista med dryga dussinet punkter där de båda sidornas officiella versioner skiljde sig åt. För den som endast tar del av det kinesiska uttalandet, framstår det som att president Xi Jinping kammat hem en storslagen diplomatisk seger.

Vare sig kinesiska myndigheter eller medier nämner den deadline på 90 dagar efter vilken USA avser införa extratullar vid missnöje med de kinesiska eftergifterna. Man får också leta noga för att hitta något alls om exempelvis immateriella rättigheter eller cyberintrång. I stället har texter och inlägg som återger USA:s version av mötets utgång på olika vis plockats bort eller censurerats, till och med från amerikanska ambassadens konto på Wechat, Kinas mest populära sociala medium.

Konsensus försvåras av att inget gemensamt uttalande gjordes efter mötet. Därför talade USA:s finansminister Steve Mnuchin efter hemkomsten besvärat på Vita husets gräsmatta om anförtroende och ömsesidig förståelse, snarare än några konkreta avtal, när en nyfiken presskår undrade vad samtalen egentligen resulterat i.

Bland andra Nick Marro, analytiker vid Economist Intelligence Unit, tolkade de vitt skilda uttalandena som att ländernas regeringar inte kommit överens om hur meningsskiljaktigheterna ska hanteras. De strukturella förändringar som USA efterlyser står helt stick i stäv med Kinas ekonomiska politik.

– Ingenting från Kinas håll tyder på att man kommer ändra riktning, sa Marro till media i Hongkong, och tillade att de underliggande spänningarna kvarstår.

En chans för andra

Det är därmed omöjligt att utse någon klar vinnare efter sparringen i Buenos Aires. Donald Trump behöll förvisso initiativet, genom att vare sig backa från tidigare krav eller tullhot. Samtidigt lyckades Xi Jinping köpa tid utan några eftergifter; en vanlig taktik från kinesiska ledare som inte besväras av mandatperioder eller inhemsk opinion. Går det att undvika konflikten genom att helt enkelt vänta ut Donald Trump?

Det är nämligen Kina som har mest att vinna på att bibehålla status quo. Trots all retorik från Peking angående öppna marknader och globalisering, så fortsätter den kinesiska ekonomin att vara en av världens mest stängda. Och det är inte bara från USA som klagomålen hörs. Den internationella samarbetsorganisationen OECD rankar fortfarande Kina på plats 59 av 62 listade länder i öppenhet för utländska investeringar.

Svensken Mats Harborn, ordförande för inflytelserika Europeiska handelskammaren i Kina, sa nyligen att organisationen har ”varnat i åratal” för en handelskonflikt som konsekvens av att Kina inte reformerat eller öppnat upp ekonomin i takt med sina löften. Steve Dunnett, kammarens generalsekreterare, uppgav förra månaden att allt fler medlemmar vill se ”en tuffare, amerikansk inställning” om villkoren för utländska företag på den kinesiska marknaden inte förbättras.

Status quo innebär att Kina kan fortsätta äta upp försprånget och materialisera Made in China 2025. Men givet handelsöverskottet på 375 miljarder dollar gentemot USA, så kan en upptrappning få stora konsekvenser även på kort sikt. Även statliga forskare har varnat för att handelskriget riskerar att minska Kinas ekonomiska tillväxt med 1,5 procentenheter.

Från Vita huset hörs att åtgärderna visserligen kan kännas på kort sikt. Men sett ur en längre tidsperiod sägs konflikten vara till gagn för såväl amerikanska myndigheter som företag. Det kan även finnas vinnare på kort sikt. Nick Marro från Economist Intelligence Unit har tidigare framhållit Vietnam, Thailand och Malaysia som potentiella sådana.

Dessa länder kan dra nytta av företag som vill flytta tillverkningen av komponenter till allt från bilar till smarta telefoner. Nyligen rapporterade nyhetsbyrån Reuters att taiwanesiska Foxconn – världens största elektroniktillverkare – planerar att öppna en första fabrik i Vietnam. Företaget benämnde tidigare i år handelskriget som den största utmaningen för tillfället.

I förloraränden finns länder som Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan, vilka i alla fall på kort sikt kan störas av uteblivna leveranser till produktionsanläggningarna i Kina.

Dyster framtidsutsikt

Kina har aldrig tagit de amerikanska kraven på allvar. Det framstår som osannolikt att alla dessa vidlyftiga krav på strukturella reformer nu kommer uppfyllas på 90 dagar, inte ens om Peking helhjärtat gör sitt allra bästa.

Likaledes är det osannolikt att Trump-administrationen den 1 mars skulle nöja sig med att på nytt skjuta fram deadline ytterligare ett par månader. Eller som Scott Kennedy vid tankesmedjan Center for Strategic & International Studies sammanfattade läget: ”Peking borde inte se lördagens utfall som en pardon, utan som en villkorlig dom.”

Även investerare världen över verkade snart ha uppfattat det oklara i den så kal­lade överenskommelsen. Efter en uppgång på måndagen efter mötet, så sjönk det amerikanska börsindexet Dow Jones över 3 procent på tisdagen. Marknaderna i Asien och Europa drogs med i fallet som leddes av flygplanstillverkaren Boeing, anläggningsmaskinkoncernen Caterpillar och andra bolag med stor exponering mot Kina.

Det handlar således inte om någon egentlig vapenvila i världens just nu svåraste ekonomiska konflikt. Snarare har fronten bara stabiliserats för en kort stund. Och när den börjar röra på sig igen riskerar känningarna att bli långt större än tidigare.