Lösplugg i politikernas vapen

Ljuset tycks visa sig i tunneln! Det förefaller som om konjunkturen även denna gång vänder uppåt, trots att nedgången har varit en av de kraftigaste i modern historia. Det väcker frågan om vilka de samhällsekonomiska kostnaderna egentligen är av dessa återkommande upp- och nedgångar i den ekonomiska aktiviteten.

Antag att det fanns ett sätt att helt eliminera konjunkturcyklerna – en perfekt stabiliseringspolitik utan negativa biverkningar! Hur mycket skulle vi vara beredda att betala för att få tillgång till den? Nobelpristagaren Robert Lucas har analyserat denna fråga i ett antal artiklar och kommit fram till ett förvånande svar: Nästan ingenting alls. Enligt Lucas kalkyler skulle värdet av att slippa konjunkturcyklerna vara ungefär en tjugondels procent av BNP. Det motsvarar ynkliga 10 kronor i månaden för en genomsnittssvensk. Om Lucas har rätt förefaller det orimligt att lägga ned så mycket kraft på att försöka stabilisera konjunkturen som politiker och centralbanker faktiskt ändå gör.

Hur kan då Lucas komma fram till denna låga siffra? Först är det viktigt att poängtera att Lucas inte inkluderar den stora depressionen på 1930-talet i kalkylen. Att vi (förhoppningsvis) lärt oss att undvika, eller åtminstone minska, risken för långvariga depressioner är förstås av stort värde.

För det andra utgår Lucas ifrån att konjunkturcyklerna påverkar alla individer på samma sätt. Om BNP faller med några procent faller också inkomsterna för alla individer med samma belopp. Den nuvarande krisen innebär att BNP faller till kanske 2005 års nivå. Som Anders Bolling påpekade på DN-debatt förra veckan är det ingen katastrof för de flesta av oss att gå tillbaka till den inkomst vi hade då.

Men i själva verket drabbas förstås inte alla lika av konjunkturcyklernas svängningar. De flesta i medelklassen som har fast jobb påverkas knappast alls, medan andra hamnar i långtidsarbetslöshet och har mycket svårt att komma tillbaka till arbetslivet.

Min kollega Per Krusell har tillsammans med några medarbetare gjort om Lucas analys och då tagit hänsyn till denna olikhet i hur man drabbas. Resultaten redovisas i senaste numret av den ansedda amerikanska tidskriften Review of Economic Dynamics. I analysen tar de bland annat hänsyn till att det i en lågkonjunktur är nästan omöjligt för långtidsarbetslösa att hitta jobb. Utan konjunkturcykler minskar långtidsarbetslösheten, vilket givetvis har en betydande positiv effekt för de som annars skulle ha drabbats.

Krusell och hans kollegor finner att det i USA i genomsnitt skulle vara värt upp till i storleksordningen 1 procent av BNP att eliminera konjunkturcyklerna. Det skulle motsvara ett par hundralappar i månaden per individ. Ännu större effekter uppstår för dem som riskerar att bli långtidsarbetslösa och som dessutom av olika skäl inte kunnat bygga upp en ordentlig ekonomisk buffert. Här handlar det om kanske fem gånger så stora effekter.

Min slutsats blir att konjunkturcykler har betydande kostnader, men att dessa uppstår på grund av att vi har bristfälliga system för att jämnt fördela lågkonjunkturens negativa konsekvenser. I den mån vi kan förbättra dessa försäkringssystem och särskilt se till att de fungerar bra också i djupa lågkonjunkturer är detta mycket mer värdefullt än en aldrig så effektiv stabiliseringspolitik.

John Hassler är professor i makroekonomi på Stockholms universitet. Han medverkar med en krönika var fjärde vecka.