Lööf borde lära av fluortanten

Minns ni fluortanten? En oglamourös varelse som dök upp i våra klassrum på 1960-talet med små plastmuggar på en bricka. Hon var framgångsrik, vår tandhygien blev bättre, och under 1990-talet kunde hon mönstra av.

Annie Lööf är ingen fluortant. Där fluortanten var inkluderande – alla skulle ha av den äckliga lösningen – är Lööf exkluderande. Hon spräckte hellre Alliansen än tog stöd av SD. Där fluortanten höll låg profil, har Lööf alltid axlat ledarrollen: ”Hos mig har Jante aldrig fått flytta in”, skriver hon i självbiografin Sanningens ögonblick (2018). Hon kan minsann ”sätta ner foten ordentligt och peka ut vägen framåt”.

Och där fluortanten var problemorienterad – bekämpa karies – är Annie Lööf värderingsstyrd. ”Det här är ett värderingsval”, som mantrat löd i valrörelsen.

I viss mening går det bra nu. Regeringen levererar lydigt centerpolitik. Men väljarnas förtroende för Lööf har nästan halverats på drygt två år. Och partiet har minskat med en tredjedel från de 12–13 procent man toppade på. Om inte Liberalernas nya partiledare Nyamko Sabuni startat så svagt hade tappet varit värre.

Har Annie Lööfs värderingar alltså blivit impopulära? Nja, skälet är snarare att man inte kan bygga politik på något så luftigt. Du som läser och jag som skriver det här, vi må ha skilda åsikter i sakfrågor. Och vi kan vara förankrade i olika ideologier. Men hur skiljer sig våra värderingar åt? Jag tror att du precis som jag tänker på miljön och försöker vara snäll mot djur och barn.

Att vifta med sina värderingar betyder ungefär: ”Jag är god och du är en dummis.” Ett famöst exempel: När Lööf satt i samma Skavlan som psykologen Jordan Peterson och, utan andra argument än den egna känslan, bjäbbade emot hans solida forskningsrön om djupt rotade könsskillnader.

Lika verklighetsfobisk framstod hon i senaste partiledardebatten, när hon hävdade att vi måste ha mer asylinvandring för att klara välfärden.

Alla – inklusive hennes egna kommunpolitiker – vet att det är nonsens. Men Lööf vill som vanligt framstå som god. Något väljarna långsiktigt struntar i. Särskilt i tider som dessa; framtidstron formligen rasar, enligt färska studier.

Vad vill då väljarna? Jo, se sina problem adresserade och lösta. All politics is local, med ett amerikanskt uttryck. Det må sedan handla om gängvåld eller karies.

Men i de fluffiga värderingsmolnens värld går ett parti lätt vilse. Ta det svårt tondöva kravet på omskärelseförbud av pojkar. Lööf själv är förvisso emot numera, men hon är tveklöst delansvarig för den sektmentalitet som stundom får hennes parti att producera förslag som månggifte, slopad arvsrätt och fri invandring.

Lägg till lite stelbent ideologi, så får vi det hårt drivna förslaget om privatiserad arbetsförmedling. Okej, det kunde väl prövas småskaligt någonstans. Men vad som hindrar samvetslösa förmedlare att casha in på oseriöst vidareslussande till nästa åtgärd och nästa, står hittills oförklarat. Behöver vi förresten påminna om fiaskot med etableringslotsarna?

Faktum är att svensk borgerlighet gång på gång visat sig oförmögen att utforma kontrollsystem och incitamentsstrukturer gällande skattebetalarnas pengar. Exempelvis assistansreformen, 2000-talets utförsäljningar och bygget av Nya Karolinska.

Annie Lööf kunde blivit Alliansens drottning men valde att bli kungamakare åt S. Ett uppenbart högriskprojekt partistrategiskt. M, KD och SD går som ”konservativt block” bra, och behöver kanske inte Centern för riksdagsmajoritet efter nästa val.

Hon riskerar även att långsiktigt skada frågor hon brinner för. Visst urholkades väl asylrätten av den gymnasielag hon agiterade för? Och klimatpolitik lär ju bli svårare att driva, när invandringen slukar resurser. Samtidigt som det SD hon vill bekämpa vinner opinionspoäng.

På senare år har fluortanten kommit tillbaka. Men bara i vissa, särskilt kariesdrabbade områden. Hon är en ödmjuk problemlösare, utan hög värderingssvansföring, redo att hjälpa till där det behövs.

Lär av det, Annie. Och var god skölj!

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

PS.formsvagt lag

En annan siffra att hålla Annie Lööf vaken om natten är det extremt låga förtroendet för regeringen. 33 procent, enligt Sifo, ett tapp på 7 procent sedan januari. En tänkt KD-M-regering med stöd av SD får 36 procent. Och som gammal fotbollsmålvakt vet Lööf att man riskerar att få plocka många bollar ur egna kassen när laget är svagt och formen dålig.