Lönerna som krockade

Det verkar som om de flesta svenskar har blivit upprörda över lönesättningen för direktörer, och särskilt för Lars-Eric Petersson, VD i Skandia och styrelseordförande i Telia, som fått bortåt 100 miljoner i lön och bonus under perioden 1997-1999.

Ingen ny debatt

Debatten är inte ny. För några år sedan riktades motsvarande kritik mot bland andra Lars Ramqvist. Denne bär, som ordförande i Skandia, en del av ansvaret för Peterssons belöning. Då var det statsrådet Marita Ulvskog som framförde den starkaste kritiken.

Effekterna av debatten kan nog bli en tids ökad försiktighet när företagen bestämmer belöningar för sina chefer. I ett konsumentföretag som Skandia kan den uppseendeväckande höga bonusen komma att skada själva verksamheten om kunderna skulle tycka att det är bevisat att de betalar för höga premier.

Många har varnat för effekter på lönerörelsen. Varför ska arbetare och tjänstemän nöja sig med några få procent i löneökning när de till återhållsamhet förmanande cheferna höjer sina löner med mångmiljonbelopp? Man kan peka på Norge, där motsvarande debatt anses ha lett till ett högt löneavtal just mot bakgrund av en häftig debatt om chefslönerna.

En olycklig utveckling

Det vore naturligtvis olyckligt med motsvarande utveckling i Sverige. De anställda kan som kollektiv inte bestämma sina löner, utan bara inflationstakten och nivån på arbetslösheten. Högre löneökningar medför inte högre reallöner, utan högre inflation. I så fall kommer räntorna att stiga, och aktiviteten i ekonomin att dämpas, med högre arbetslöshet som följd.

I den konkurrensutsatta delen av ekonomin, främst industrin, kan de anställda på kort sikt höja sina löner på vinsternas bekostnad. Men följden blir minskad produktion, kanske utflyttning, och i längden lägre reallöner. I de rent inhemska delarna av ekonomin kommer höjda löner i bransch-vissa avtal snabbt att utlösa motsvarande prishöjningar. Att försöka straffa direktörerna genom att höja lönekraven blir som att skjuta sig själv i foten.

Inget för politikerna

Inte heller kan politikerna ingripa, fastän riksdagspartiernas ledare enhälligt fördömer de höga ersättningarna. En återgång till högre marginalskatter skulle få fler företag att flytta utomlands. Ett av skälen för sådan utflyttning tycks ju ha varit just de höga svenska skatterna.

Den enda metoden att påverka ersättningarna är den allmänna opinionen. Men det finns inga skäl att tro att utvecklingen bromsas annat än tillfälligt. De svenska storföretagen är internationella och tar efter löner och bonus i främst USA.

Skandiachefen Petersson har försvarat sig med att det krävdes hög bonus i den amerikanska delen av företaget för att man skulle kunna konkurrera om viktig personal i bland annat Seattle. Då kunde man inte diskriminera de svenska cheferna med sämre förmåner.

Inte mycket konkurrens

Det finns samtidigt inte mycket konkurrens om svenska chefer på den internationella marknaden. I stället får man anta att belöningarnas storlek bestäms av ändrade normer. Storföretagscheferna vill ha lika mycket betalt som sina motsvarigheter i utlandet, det vill säga USA och Storbritannien, och naturligtvis särskilt om de finns i samma koncern. I andra länder är ersättningarna oftast hemliga.

Sverige och de andra nordiska länderna har av tradition jämn inkomstfördelning. Socialdemokratin är i grunden en jämlikhetsideologi. På samhällsekonomisk nivå kan man inte heller utläsa någon anmärkningsvärd förändring under de senaste decennierna. Relationen mellan högsta och lägsta tiondelen i lön steg under 1990-talet från 1,7 till 1,9, men detta verkar hittills ha kompenserats av skatter och bidrag.

Troligen står vi i början av en förändring, till följd av ökat internationellt beroende. Sänkningen av marginalskatterna 1990-1991 kan ses som en signal om att större inkomstskillnader accepteras. Även i årets vårproposition talas om att höga marginaleffekter medför att det för stora grupper lönar sig dåligt att arbeta. Många tror för övrigt att Sverige snart tvingas sänka kapitalskatterna och ta bort förmögenhetsskatten.

Den politiska attitydföränd-ringen påverkar säkert även belöningarna till chefer i storföretag. Det är samtidigt inte konstigt att många reagerar negativt på den förändring som är på väg. Kanske har socialdemokraternas allt hårdare konkurrens från vänsterpartiet påverkat de politiska reaktionerna. Statsminister Göran Persson har kritiserat den nye Teliaordförandens bonus, samtidigt som regeringen bör ha känt till bonussystemet i Skandia redan när han utnämndes.

Få chefer att stanna

Ett sakligt skäl till högre ersättning kan vara att man måste ha belöningssystem som får chefer i storföretagen att stanna kvar i stället för att starta eget eller bli delägare i mindre företag. Affärsvärlden var i förra veckans nummer kritisk mot att Ericsson inte har tillräckliga belöningssystem för att företaget ska kunna behålla entreprenörstalanger i organisationen. I stället startar de egna företag, som senare kanske hamnar i utländsk ägo.

Det kan faktiskt vara ett samhällsekonomiskt problem att chefer i storföretag lockas över till mindre företag därför att de genom delägande kan erbjudas långt större förmåner. Det är mycket lättare att bygga upp en förmögenhet genom ägande än genom lönearbete. En del tror att detta bidragit

till att locka fram så många nya IT-entreprenörer. Det är möjligen en positiv bieffekt av ett annars snedvridande skattesystem – men alternativet kunde kanske ha varit att utvecklingen skett inom befintliga svenska företag som därmed vuxit sig ännu starkare.

Ägarna tjänar mest

De som verkligen kammar hem storkovan i de svenska företagen är ju inte direktörerna, utan ägarna. Även passiva ägare, som söner eller döttrar till Kamprad, Rausing och Persson, innehar förmögenheter som anställda direktörer inte kan drömma om. Allra rikast är Ingvar Kamprad, som till skillnad mot många direktörer är folklig och populär, inte minst för sin påstådda snålhet. Affärsvärlden värderar Ikeagruppen till 250-300 miljarder kronor.

Att ägarna tjänar så mycket mer än de som anser sig göra själva jobbet är nog ett skäl till att direktörerna vill ha mer betalt. Att både ägare och idrottsstjärnor ofta får bättre utdelning än direktörerna tycks av någon anledning inte utmana opinionen. Att från början kanske fattiga idrottsmän, liksom tips- eller lottvinnare, unnas att tjäna en slant är kanske förståeligt.

“Helt sjukt”

Av de hundra högst betalda svenskarna är mer än en tredjedel idrottsstjärnor, enligt

Veckans Affärer. Direktörerna är inga hjältar i svenska folkets ögon. Att de försöker försvara sina höga inkomster bara förvärrar saken. Då verkar det

vara en bättre taktik att göra som Coloradoproffset Peter Forsberg. Han uppges kamma hem nästan en kvarts miljard på ett treårskontrakt och kommenterar saken med orden “helt sjukt”.