LÖNEÖKNINGAR: Utrymmet krymper

Det börjar spridas en optimism om de svenskalöneförhandlingarna. Industrin slöt förra veckan ett ramavtalsom skall ge tidiga, balanserade överenskommelser och minskakonfliktrisken.

Även LO:s s.k. LISA-projekt är avsett att försvåra konflikter,främst genom att ett medlingsinstitut får ökade befogenheter attingripa i förhandlingarna. Avsikten är att man skall fåsamordnade avtal för flera avtalsområden och hindra enskildaförbund från att bryta sig ut.

Industriavtalet innebär också att avtalen skall slutas påförbundsnivå, vilket strider mot arbetsgivarnas tidigareinställning att lönerna skall bestämmas lokalt. Kraven inomindustrin skall dessutom presenteras tre månader innan de gamlaavtalen löper ut, vilket bör innebära att industrin blirriktkarl för de övriga. Enligt LO:s plan skall alla avtal löpaut på samma datum.

Förslagen kan tolkas både positivt och negativt. De bidrartroligen till att avtalen hålls nere under de närmaste åren. Mensamtidigt hotar likformigheten att minska flexibiliteten påarbetsmarknaden. Enligt bland annat OECD:s riktlinjer krävs ökadlönespridning för att man på sikt skall få ökad tillgång inombristyrkena och underlätta anställning för lågutbildade. Dettaär ett villkor om man mer långsiktigt skall kunna bringa nedarbetslösheten utan risk för ökad inflation.

Men samtidigt som förväntningarna har tonats ned inför dekommande avtalsrörelserna har utvecklingen inte stått stilla iomvärlden. Enligt OECD:s prognos i december väntaslöneökningarna inom EU bli i genomsnitt 3,4 procent i år ochnästa år. Det är svårt att tro att de svenska förhandlarna skallkunna matcha detta.

Med ett genomsnitt som passar Sverige bättre (man väger det medkonjunkturinstitutets konkurrentvikter för våra 14 viktigastekonkurrentländer) innebär OECD:s prognos löneökningar på endast2,9 procent 1997 och 1998. I flera viktiga konkurrentländerväntas löneökningarna hamna under 3 procent både i år och nästaår. Detta gäller främst EU:s gamla kärnländer (utom Italien). Imitten ligger USA och Storbritannien, med väntade löneökningarkring 3,5 procent, medan Sverige ligger i den eftertrupp förvilken det enligt denna statistik framstår som ganskaförklarligt med oro kring räntor och valutor.

Avgörande för marknadernas förtroende för svensk ekonomi blir ihög grad utfallet för 1998. OECD:s decemberprognos löd på 4,2procent, vilket ganska väl överensstämmer med både regeringensoch konjunkturinstitutets bedömningar. Infrias detta finns riskför att ränteoron består eller kanske förvärras, särskilt omSverige väljer att tills vidare stå utanför EMU, vilket ärtroligt.

På sikt kan löneökningarna i Sverige knappast avvika frånomvärldens om räntorna skall ligga på omvärldens nivå och omtillväxten skall bli hygglig. För att svensk ekonomi skall hamnabland de länder som har gott förtroende på finansmarknadernakrävs förmodligen att löneökningarna nästa år inte överstiger 3procent. För detta skulle krävas avtal i näringslivet, förelöneglidning, på 1-2 procent.