Liten chans för nya energislag

På 1960-talet fanns inte begreppet förnybar energi. Sverigesledande miljödebattör vid denna tid, Hans Palmstierna, docent ikemi vid Karolinska Institutet, talade om kontinuerligaenergiresurser, men tillmätte dem ingen större betydelse ijakten på att hitta alternativ till fossila bränslen. Lösningenvar en ökad satsning på kärnkraft. I sin klassiska bok(Plundring, svält, förgiftning, 1967) förordade han till och medden mer osäkra bridreaktorn för att utnyttja uranbränsleneffektivare. På lång sikt satte han sin tillit tillfusionskraften, alltså att producera energi ur tungt väte påsamma sätt som sker i solen eller i vätebomben. Att tämjavätekraften ansågs vara ett mycket angeläget forskningsområde.Det har gått 30 år och an-lägger vi det globala perspek-tivethar inte så mycket hänt.

En del förskjutningar har ägt rum bland fossila bränslen, somdock fortfarande totalt dominerar. Olja och kol har tappatmarknad, naturgasen har ökat.

Kärnkraften har tillkommit, men spelar fortfarande en ganskaliten roll, cirka sju procent av världens totalaenergiförsörjning. Vattenkraftens andel har ökat något till catre procent.

De förnybara energislagen är svåra att mäta, eftersom en så stordel inte omsätts på kommersiella marknader. Men andelen tycks ihuvudsak vara oförändrad. En stor del av jordens befolkning, desom bor på landsbygden i fattiga länder, får i stort sett allsin energi från biobränsle.

I Sverige har förskjutningarna varit större. Oljans andel harminskat kraftigt, från 77 procent 1970 till ca 40 procent i dag.Naturgas och kol har ökat något. Men framför allt harkärnkraften tillkommit. Dess andel av energitillförseln är nu 16procent. Andelen blir ännu högre om vi räknar med OECD:s metod:35 procent. Skillnaden är att OECD utgår från avgiven värmemängdvid reaktorerna. Och i ett kärnkraftverk kan bara ca 35 procentav värmen nyttiggöras, resten blir spillvärme som dumpas i havet.Biobränsle och torv har också ökat sin andel avenergitillförseln. Men det mesta genereras och används internt iskogsindustrin.

Det speciella med Sverige är att kärnkraften utgör en så storandel av elproduktionen. Det är bara Frankrike, Belgien ochLitauen, som får 50 procent eller mer av sin elförsörjning frånkärnkraft. I länder som USA, Storbritannien och Tyskland utgörkärnkraften 20-30 procent.

Kärnkraften har gjort att Sverige har minskat sin oljenota ochsina utsläpp av växthusgasen koldioxid mer än de flesta länder.Det har varit positivt för ekonomin och miljön.

Mot denna bakgrund är det lätt att förstå att många uppfattardet som traumatiskt att avveckla denna energikälla eftersom densamtidigt varit lönsam i alla led, för tillverkare, producenteroch användare.

Detta gäller inte i alla länder. Ekonomin har knäckt kärnkrafteni USA och Storbritannien. Men i flera länder, bland annatSverige, Finland och Kanada har kärnkraften varit en god affär.I många länder har kärnkraften en dyster framtid. Det beror intebara på det politiska motståndet. På avreglerade elmarknaderpassar den dåligt eftersom kapitalinsatserna är så stora, vilketökar de kommersiella riskerna. Därför inriktar sig producenternapå anläggningar som är billigare att bygga, men i gengäld dyrareatt driva, särskilt gaskombiverk, alltså naturgaseldad kraft medhögre verkningsgrad än traditionella kraftverk.

Fusionskraften framstår inte heller som någon framtidslösning. Ibörjan på 1970-talet trodde många att det kommersiellagenombrottet skulle komma kring 2000. Nu väntas det kommatidigast 2050, om ens då.

I dag lockar inte storskaliga, kapitalintensiva anläggningar somklyver tunga uranatomkärnor eller slår samman vätekärnor. Nugäller förnybara energislag. I Sverige, och utomlands, är detfrämst tre som prioriteras: biobränsle, vindkraft och solenergi.Problemet är att de bäst lämpar sig i nischer och för småskaliganvändning.

Att skala upp dem för att ersätta storskalig elproduktion frånkärnkraft, som nu på re-lativt kort tid skall ske i Sverige, ärförenat med höga kostnader.

Det har gjorts framsteg. Tekniken har förbättrats, kostnadernahar kommit ned och marknaderna ökat. Men de flesta förnybaraenergislag är bara kommersiellt intressanta om staten ger bidragoch beskattar de traditionella energikällorna hårt.

Ett hinder för utvecklingen är att de fossila bränslena är såbilliga i världen. I många länder är de inte beskattade. De kantill och med vara kraftigt subventionerade. Så länge det intefinns någon skatt, som korrigerar för växthuseffekten och deförsurande utsläppen, kommer de att förbli mycketkonkurrenskraftiga under lång tid.

Sverige är ett av få länder som har höga skatter på fossilabränslen. Men skatterna är primärt fiskala och sannolikt så högaatt effekten, sett från miljösynpunkt, blivit kontraproduktiv.Det leder exempelvis till import av skattebefriat biobränsle,som egentligen hör hemma på lokala marknader. Det ger delsutsläpp från ökade transporter, dels förbränning utomlands, medsämre rening, när det ivägskeppade biobränslet ersätts medfossila bränslen.

Biobränsle är den energiform som på kort sikt kan lämna destörsta bidragen i form av skogsrester, bark, sågspån,energiskog, returlutar, halm, energigräs, rivningsvirke,organiskt avfall etc.

Genom den höga fossilbeskattningen har biobränsle blivit enväxande marknad i Sverige inom uppvärmningen. Antalet fabrikersom förädlar biobränsle till pellets ökar. Värmeverkenkonverterar i ökad utsträckning från kol och olja tillträpellets och annan biobränsle. I elproduktionen däremot spelarbiobränslen en blygsam roll. Det finns ingen teknik att enbartgöra el från biobränsle. Verkningsgraden blir några procent.

I kraftvärmeverken, som gör både el och värme, går det inte attbeskatta fossila bränslen som i värmeverken. Då ökar baraimporten av el. Därför har biobränsle haft svårt att konkurrera.Men statliga investeringsbidrag och hög fossilskatt påvärmedelen har gjort att ett 20-tal kommuner lockats att byggabiobränslekraftverk för ca fem miljarder kr på senare år. De haren installerad effekt på ca 300 MW el.

Investeringskostnaden motsvarar drygt 15.000 kr per kW, likamycket som i kärnkraftsverken. De senare har dock en betydligtlägre rörlig kostnad. Kommunerna har alltså gjort riskfylldasatsningar som kan bli svåra att räkna hem, särskilt om statenändrar i energiskatterna, vilket skett tidigare.

Energikommissionen anger en produktionskostnad på 40-45 öre perkWh för nya biobränslekraftverk, att jämföra med 14 öre iBarsebäck (9 öre exklusive kapitalkostnader).

Enligt energikonsulten Karl-Axel Edin är kostnaderna ännu högre,ca 60 öre. Han har då korrigerat för statliga bidrag, den lågaräntan på grund av kommunal borgen och skatteeffekten närvärmedelen ersätter högbeskattad olja med obeskattat biobränsle.Skall biobränsle ersätta kärnkraften räcker det inte med flerbiobränslekraftverk. Det måste också ske en övergång frånelvärme till fjärrvärme. Men hur skall hushåll med elvärmeförmås att investera upp till 100.000 kr för att byta ettfungerande uppvärmningssystem? Enligt Edin kommer det att krävasså stora statliga bidrag att någon större konvertering intekommer till stånd.

Biobränsleanvändning bygger i huvudsak på etablerad teknik ochdet är svårt att se hur kostnaderna dramatiskt skall kunna kommaned eftersom biobränsle i stor skala innebär dyrbarahanteringskostnader och långa transporter.

Vindkraft har en betydligt mindre potential än biobränsle.Produktionskostnaderna är ungefär som för biobränslekraftverk. Idag är vindkraften ett marginellt inslag i elförsörjningen, 300verk svarar för 0,07 procent av landets elproduktion (0,1 TWh).Det anses finnas en teknisk potential på drygt 25 TWh, varavhuvuddelen till sjöss. Kraftindustrin har presenterat en vision,där vindkraften svarar för 7-8 procent av elförsörjningen år2050 (Ett uthålligt elsystem för Sverige, Elforsk 1996).Solenergi i olika former rymmer den riktigt stora potentialen.Men det kommer att ta tid innan den betyder något. Utvecklingengår dock framåt. Kostnaderna för solceller, den intressantastetekniken, har sjunkit med en faktor 10 på 20 år men ärfortfarande mycket höga, 2-3 kr per kWh. Det är långt kvar tillproduktionskostnaden för nya konventionella kraftverk.Gaskraftverk är billigast med knappt 30 öre per kWh. El från nyvattenkraft, kärnkraft, olje- och kolkondens kostar runt 35 öre(exklusive skatter och avgifter).

Verkningsgraden för solcellerna har ökat, men är fortfarande låg.Dagens solceller kan bara omvandla 10-15 procent av solljusettill elektricitet. Det krävs andra halvledarmaterial än kiselför att komma vidare. Just nu står hoppet till tunnfilmstekniken,som antas kunna göra tillverkningen billigare. Samtidigt finnsdet ämnen i dessa celler som kan innebära miljörisker (kadmium,selen och arsenik). Under överskådlig tid väntas inte solenerginspela någon särskilt stor roll, 4 procent av elproduktionen 2050i Elforsks vision.

På riktigt lång sikt, år 2100 eller så, blir det kanske denartificiella fotosynesen som löser alla energiproblem (om intefusionskraften redan gjort det). Det pågår grundforskning medsyfte att omvandla solenergi till energirika produktereffektivare än växterna. Då skulle exempelvis vätgas, framställtur vatten och solljus, kunna bli en viktig energibärare iframtiden, om säkerheten kan klaras. Många minns ännu detvätgasdrivna luftskeppet Hindenburg, som exploderade 1937.