Lika – och så olika

Medan Europa fokuserade på ett par relativt obetydliga ståltullar som USA offentliggjorde i mars, påbörjades samtidigt ett handelskrig mellan världens två största ekonomier med potential att skaka om den globala ekonomin på riktigt. Samma månad färdigställdes nämligen en rapport av Robert Lighthizer, handelsrepresentant i USA:s kabinett, som fått i uppdrag av president Donald Trump att utreda Kinas aktiviteter för att lägga beslag på amerikansk teknik.

Redan i fjol uppskattade Commission on the Theft of American Intellectual Property att USA förlorar cirka 600 miljarder dollar årligen på grund av stulna immateriella rättigheter, och att Kina står för merparten av stölderna. Lighthizers utredning bekräftade stölderna, och underströk vidare hur kinesiska myndigheter leder arbetet för att stjäla samt tvinga och pressa till sig teknik från amerikanska företag.

På Lighthizers inrådan kastade Trump handsken genom att varna för 25 procents strafftullar på kinesiska varor värda 50 miljarder dollar, som ett slags återgäldning. Kina plockade genast upp handsken genom att hota med att införa likadana strafftullar på amerikanska varor till ett lika stort värde. Då dundrade Trump att kinesiska varor för 100 miljarder dollar skulle beläggas med tullar.

Det blev då svårt för Kina att svara, då landet i fjol bara exporterade varor värda 130 miljarder dollar till USA. I andra riktningen gick varor för 505 miljarder dollar, vilket innebar ett amerikanskt handelsunderskott på 375 miljarder; det största hittills gent­emot Kina eller något annat land. Och tillika ett underskott som Trump har hängett sig åt att minska.

När vapnen väl dragits åkte en toppdelegation ledd av Robert Lighthizer och USA:s finansminister Steve Mnuchin och Lighthize­r till Kinas huvudstad Peking i början av maj för att förhandla. Mötet blev ett fiasko, och större delen av tiden ska ha gått åt till att enas över en gemensam skrivelse som i alla fall skulle ge skenet av att samtalen inte kollapsat fullständigt.

En lista med krav som USA haft med sig till mötet läckte ut. Bland dessa märktes att handelsbalansen ska utjämnas med 200 miljarder dollar på två år. Där fanns även krav på att Kina måste sluta subventionera företag inom högteknologisk produktion. Samt att marknaderna för serviceyrken och jordbruksprodukter ska öppnas upp för amerikanska företag, och att importtullarna för så kallade ”icke-kritiska sektorer” ska sänkas till amerikansk nivå.

Den långa listan – som snarast påminde om en rad kapitulationsvillkor – avfärdades som orimlig av kineserna, som i stället ställde egna krav. Dessa gällde främst upphävningen av sju års sanktioner mot telekomjätten ZTE som infördes i april. Företaget hade, stick i stäv med internationella sanktioner, skeppat varor till Nordkorea och Iran. Som straff skulle ZTE inte få köpa viktiga komponenter av amerikanska tillverkare.

Konflikten gäller alltså inte bara handelsbalansen. Ytterligare två huvudpunkter kan pekas ut: stölden av amerikansk teknik, samt Kinas industripolitik som går ut på att skydda och subventionera inhemska företag så att dessa kan bli ledande globalt. Amerikanska myndigheter menar – inte helt utan fog – att kinesiska företag har nytta av ”statlig sponsring” på över 100 miljarder dollar om året som en fördel gentemot sina internationella konkurrenter.

Som Anne Stevenson-Yang, medgrundare och forskningschef vid J Capital Research i Peking, säger till Affärsvärlden så är frågan om teknikstöld sannolikt ännu viktigare än själva handelsbalansen. Samtidigt är frågan dock nästintill omöjlig att påverka utan samarbete från Peking.

– Stölden av immateriella rättigheter är antitetisk till att klaga på handelsbalansen. Exempelvis kommer sanktionerna mot ZTE att minska amerikansk export till Kina, säger Stevenson-Yang.

Ett urvattnat avtal

Det statliga bolaget ZTE är ett praktexempel på Kinas plan ”Made in China 2025”, enligt vilken Kina ska bli den ledande tillverkaren inom en rad högteknologiska sektorer som 5G, robotar och artificiell intelligens. Medan USA ser detta initiativ som ett hot, ses planen i Peking som en nödvändighet. Enligt tankesmedjan Center for Strategic and International Studies innefattar denna plan mer kapital och koordinering än tidigare liknande initiativ.

ZTE:s sårbarhet avslöjar svagheten att Kinas industrier fortfarande är beroende av utländsk teknik. I mitten av maj reste så en toppdelegation ledd av Liu He – medlem i politbyrån och vice premiärminister med särskilt ansvar för handel och finans – till USA för att fortsätta förhandlingarna. Och nu gick det bättre. Efter ett par dagars samtal kom ett positivt gemensamt uttalande, och Liu He kungjorde triumferande att båda sidor bestämt sig för att avvärja handels­kriget för båda parters bästa väl.

Men sprickorna blev nästan omedelbart tydliga. I kinesiska medier hyllades snart utgången som en seger. ”Trots enorm press så vek sig inte Kina”, konstaterade statliga China Daily på ledarplats. Flera kinesiska tjänstemän fyllde snart i att Kina inte hade backat på någon av de tre huvudpunkterna.

USA:s finansminister Mnuchin sade visserligen att Kina hade gjort eftergifter genom att lova att öka importen av amerikanska jordbruksprodukter med 35–45 procent i år, och fördubbla importen av energi under de kommande tre till fem åren. Han sade sedan kryptiskt att detta fått USA att sätta strafftullar och andra åtgärder ”on hold”. Dock ska dessa importer, enligt banken Morgan Stanley, endast minska handelsunderskottet med 60–90 miljarder dollar.

Robert Lighthizer var desto tydligare och framhöll att tullarna och andra verktyg snabbt kunde hamna på förhandlingsbordet igen om de följande samtalen inte gick väl. Någon överenskommelse hade alltså inte ingåtts, annat än att de båda parterna kommit överens om att fortsätta samtalen. Det blev också tydligt vid en närmare studie av det gemensamma uttalandet. Det så kallade avtalet var fullt med urvattnade formuleringar som att handelsbalansen ska utjämnas ”betydligt”, eller att båda sidor ser på immaterialrätten med ”största allvar”.

Floridas republikanske senator Marco Rubio var en av dem som hade häftigast invändningar mot utvecklingen. Han ansåg att USA låtit sig luras, eftersom Kina givet sin snabbt växande medelklass sannolikt framöver ändå hade tänkt öka importen av biffkött och naturgas. ”I utbyte slipper de tullar, kan fortsätta att stjäla immateriella rättigheter och kan fortsätta att stänga ute våra företag medan de kan investera i USA utan inskränkningar”, konstaterade Rubio.

Rubio var också en av många som rasade över att sanktionerna mot ZTE upphävdes just innan mötet, vilket Xi Jinping enligt uppgift ställt som krav för fortsatta förhandlingar. Skulle Trump nu överge den viktiga frågan om immaterialrätt för ett snabbt avtal om att minska handelsbalansen, som ser bra ut att visa upp för omvärlden?

Ytterligare en kritiker är advokaten James Zimmerman, som är baserad i Peking och tidigare varit ordförande för Amerikanska handelskammaren i Kina. Han ansåg att beslutet att skrinlägga de åtgärder som USA hotat med utgör ett ”förlorat tillfälle” för amerikanska företag, arbetare och konsumenter.

Under en presskonferens i Peking förra månaden uppmanade Hans Dietmar Schweisgut, EU:s ambassadör i Kina, landets politiker att skapa ”en jämn spelplan” för europeiska företag, och varnade för den ”förändring av humör och atmosfär” som redan börjat uppstå.

Schweisgut berömde förvisso Xi Jinpings tal vid Boao Forum i april. Boao kallas ofta ”Kinas Davos”, och liksom i Davos så framhöll Xi även här Kina som en garant för globalisering, multilateralism och öppna marknader. Men Schweisgut passade samtidigt på att syrligt säga sig hoppas att Kinas engagemang även kommer att ”omsättas till verklig handling”.

När Kina år 2001 blev medlem i Världshandelsorganisationen var man långt från att uppfylla de nödvändiga kriterierna. Hoppet var att landet skulle rätta sig efter organisationens regelverk om man först fick tillträde till de globala marknaderna. I dag har dock USA:s näringsliv blivit varse om att utvecklingen blivit en annan.

Exempelvis tvingas Ford, liksom alla andra utländska biltillverkare, till ett samriskbolag med en kinesisk partner för att alls kunna ha någon produktion i Kina. Sedan år 2012 har statliga Changan Automobile ägt 50 procent av bolaget Changan Ford, och under produktionen av miljontals bilar även anammat delar av tekniken.

Utländska bolags situation har dessutom förvärrats under Xi Jinpings tid som president, som inleddes år 2013. När Amerikanska handelskammaren i fjol frågade 462 medlemsföretag, svarade 81 procent att de kände sig mindre välkomna i Kina än tidigare. Myndigheterna söker större inflytande över utländska företag, som dessutom i ökad utsträckning pressas att dela med sig av sin teknik som en del av ”Made in China 2025”.

Förutom att tvinga till sig amerikansk teknik, så köper Kina helt enkelt upp den. Privata aktörer från eller med koppling till Kina har på senare år gjort flera viktiga förvärv av amerikanska företag som Atop Tech, som producerar halvledare. Tekniken förs sedan till Kina, där statligt subventionerade företag kopierar och säljer den. Till saken hör att amerikanska aktörer aldrig skulle tillåtas göra likadana investeringar i Kina.

Visserligen har såväl den tidigare amerikanske presidenten Barack Obama som den nuvarande Donald Trump gått in och stoppat förvärv av företag som producerar just halvledare. Men tjänstemän som jobbar med dessa frågor har problem med att urskilja vilket kapital som kan spåras till kinesiska myndigheter, då privata företag ofta samarbetar med staten. Atop förvärvades av Avatar Integrated Systems, som var registrerat i Hongkong. Efter affären visade det sig dock att Avatars ordförande var en kinesisk stålmagnat.

”USA saknar övergripande politiska verktyg för att ta itu med den massiva teknik­överföringen till Kina”, fastslog en rapport från det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon nyligen, och beskrev vidare utvecklingen som att ”en strategisk rival får åtkomst till kronjuvelerna av amerikansk innovation”.

Visst stämmer devisen att ”ingen vinner på ett handelskrig”. Men samtidigt står det utom allt rimligt tvivel att Kina har mest att tjäna på status quo. Att utöva påtryckningar mot amerikanska företag och samtidigt tillåtas verka fritt i USA är en bra deal. Särskilt i kombination med att stänga sina egna marknader och köpa upp amerikanska högteknologiska konkursbon.

Därför tror en del experter att Kina genom tullar faktiskt tvingas till eftergifter – bara USA står på sig. Men andra tror att USA riskerar att skjuta sig självt i foten.

– Det kommer inte bli något handelskrig. Det är tydligt att den amerikanska administrationens inkompetens kommer leda till att USA:s inflytande i omvärlden minskar, samt högre priser och minskad sysselsättning i USA som en konsekvens av de selektiva ökningarna på några tullar, säger Anne Stevenson-Yang.

Europa utsätts nu för ståltullar. Men konfilten mellan USA och EU är en bagatell jämfört med vad som kan ske om det blir ett riktigt handelskrig mellan världens två största ekonomier.