Legoteorin håller måttet

Har den pågående ekonomiska krisen lett till att den nyklassiska revolutionen inom nationalekonomisk teori reverserats? Och har det nu visat sig att utgångspunkterna för den teoribildning som letts av bland andra Nobelpristagarna Lucas och Prescott kan kastas över bord? Knappast!

Den viktigaste premissen i nyklassisk teori är att ekonomin består av ett stort antal människor som i sina roller som företagare, arbetare, konsumenter med mera, varje dag efter bästa förmåga fattar beslut på och utanför diverse marknader. Varje sådant beslut påverkar förutsättningarna för andra människors beslut, och för att förstå helheten måste man därför förstå detaljerna och hur de hänger ihop.

I den nyklassiska teorin säger man att makroekonomiska modeller måste ha mikrofundament och bygga på allmän jämvikt. Denna ansats innebar en revolution i förhållande till den keynesianska teorin som under 1960-talet ledde till att makroekonomin modellerades som en maskin med oföränderliga mekaniska samband mellan konsumtion, produktion, arbetslöshet och andra variabler. Ekonomin är inte en maskin och att gå tillbaka till teorier utan mikrofundament är helt enkelt dödfött.

Förslag på politiska åtgärder grundade på teorier utan mikrofundament är inte trovärdiga. Det går helt enkelt inte att analysera effekterna av till exempel en finanspolitisk stimulans utan en bra modell för hur enskilda hushåll bestämmer sin konsumtion och företagen sin produktion.

De första nyklassiska modellerna utgick ifrån perfekta konkurrensmarknader och att alla aktörer hade samma information. Något behov av statliga ingripanden finns inte i dessa modeller. Det är uppenbart att detta inte är en realistisk beskrivning av verkligheten.

Trots ett visst motstånd hos vissa av de mest konservativa nyklassikerna handlar modern makroekonomisk forskning om att inkludera sådant som asymmetrisk information, stordriftsfördelar, ofullständiga kontrakt, sökprocesser och psykologi i modeller med nyklassisk grund. I sådana modeller finns förutsättningar för en trovärdig analys av hur stabiliseringspolitik bör bedrivas och andra frågor som framför allt betonas av keynesianer.

Det finns mycket som tyder på att dagens makroekonomiska kris är ett uttryck för att oro och pessimism blivit själv-

uppfyllande. Det är ett välkänt empiriskt faktum att förändrade förväntningar påverkar den reala ekonomin. Min kollega J. V. Rodríguez Mora i Edinburgh har till exempel visat att om SCB:s amerikanska motsvarighet av misstag rapporterar ett felaktigt värde på föregående kvartals BNP så har rapporteringsmissen en kraftig effekt på följande kvartals faktiska BNP.

I modeller med stordriftsfördelar blir denna effekt självförstärkande. Om företagen förväntar sig att sälja mycket blir det billigt att producera, priserna blir låga och försäljningen hög. Motsatsen inträffar med mer pessimistiska förväntningar och ekonomin kan till och med fastna i en dålig jämvikt. Detta påminner om dagens makroekonomiska situation.

Bland andra Roger Farmer (UCLA) och Michael Woodford (Princeton) har arbetat med modeller av denna typ, men forskningen har en bra bit kvar innan den blir kvantitativt användbar. Den långa tillväxtperioden fram till dagens kris minskade intresset för denna typ av modeller, men de kan nu säkert bli ett hett forskningsområde.

Dagens keynesianer ställer viktiga frågor och pekar på mekanismer som försvårar för marknaderna att fungera på egen hand. Den enda framkomliga vägen att förstå hur viktiga dessa mekanismer är för makroekonomin är att inkludera dem i modeller med nyklassisk grund.

John Hassler är professor i makroekonomi på Stockholms universitet.