Låt pengarna arbeta

Mitt under söndagspromenaden längs Djurgårdens stränder såg Valör honom sitta där ute på vattnet. Det lyckliga pensionärslivet förkroppsligad: En äldre, skäggprydd man i soignerad klädsel. Han satt med benen dinglande från den gigantiska yachtens däck och matade svanarna med lyxsemlor.

Percy, tänkte Signaturen och kisade för att skärpa blicken. Kan det verkligen vara han?

Men plötsligt var mannen försvunnen. Ur båtens inre hördes det omisskännliga ljudet av krockande biljardklot. Någon minut senare tyckte sig Valör se samma figur bland några andra män på en parkbänk. Lättjefullt trakterade de ett hav av änder med Singoallakex, som de förvarade i en rejäl hockeyspelarbag.

Signaturen kröp närmare parkbänken. En inte alltigenom trivsam uppgift med tanke på geggan på marken, men ekonomikrönikörer är ett härdat släkte. Brottstycken av konversationen kunde uppfattas:

“Dom sa att min pension kunde räcka till 4 020 sjuksköterskor under ett helt år”… “Jo, jag ringde en gammal kontakt på Kommunförbundet och frågade om jag kunde hjälpa till”…”svarade att vad tusan skulle dom göra med alla sjuksköterskorna när året var till ända”… “Ingen ville ha alla de kubikmeter med mjölk som pengarna skulle räcka till”… “påminde om den bekanta smörbergssituationen på sjuttiotalet”.

Signaturen kröp försiktigt därifrån och fortsatte promenaden. Kanske skulle Percygestalten dyka upp igen.

Väl tillbaka i stan såg Valör åter Percy framför sig. Denna gång syntes han i form av en elegant staty utanför ett påkostat kontorshus. Mässingsbokstäverna på fasaden förkunnade att i detta hus residerade “Barnevikstiftelsen”. En närmare kontroll av hyresgästförteckningen på skylten intill entrén gav besked om att inte mindre än tio olika välgörenhetsinrättningar huserade där inne. Bland andra märktes “Östeuropas Utvecklingsinstitut” och “Forskningsstiftelsen för en rationell, svensk industriproduktion”. Längst ned på skylten stod det: “Föreningen Kvartalskapitalisternas Skarprättare”.

Signaturen vandrade vidare. Är man nu för en gångs skull inne i självaste Stockholm i stället för att som vanligt promenera omkring i villaförorten bör man ju passa på. Hjärnan hettade; tankarna dansade jitterbug med de grå cellerna. Var detta skälen till att Percy hade betett sig så förment girigt? Hade han helt enkelt – statsmannamässig som han nästan alltid varit – sagt sig att “staten, det är jag” och placerat pengarna där han trodde att de skulle göra bäst nytta?

Signaturen resonerade igenom alternativen med sig själv. Om Barnevik inte accepterat rekordpensionen, var hade pengarna hamnat då? Till övervägande del utomlands, förstås. Största delen av ABB är ju utlandsägt. Om nu pensionen var beviljad av den store Wallenberg själv, hade den kanske gått till Investorgruppen, om Barnevik själv inte tagit hand om den. Var hade den hamnat då? I klorna på den investeringsverksamhet som, till exempel, gav oss Herrklubben Handelskamraterna Spray?

Sannolikt hade förr eller senare en hel del av pengarna letat sig ned i statens kassakista. Hade det varit bättre än att Percy själv fick ta hand om dem? Knappast. De dynamiska effekterna av den offentliga sektorns slöseri hade möjligen kunnat sätta sprätt på bruttonationalproduktutvecklingen. Men effektivitetsförlusterna är inte att bortse ifrån.

Det bästa man kan göra med en miljard kronor i ett verkstadsföretag är kanske att ge dem till Percy att fritt förfoga över.

Plötsligt började Valör hoppas: Att Percy inte böjer sig för de ryggradsregerade kraven på återbetalning. Att han står på sig och gör någonting riktigt Barnevikskt med stålarna. Att han har en plan.