LABOURS EU-POLITIK: Åter till Europa

Något stort är på väg att hända inom europeisk politik. Efternästan 20 år på marginalen håller Storbritannien, EU:s tredjemäktigaste nation, på att göra en storartad comeback i Bryssel.Det kan få betydelse både för utvecklingskraften på kort siktoch för EU:s framtida inriktning.

Förutsättningen är att det blir ett maktskifte i parlamentsvaletsenare i vår (troligaste valdatum är 1 maj, men det kaneventuellt bli redan den 10 april). Alla antaganden om ettnärmande mellan Storbritannien och övriga EU förutsätter attlabourpartiet tar hem segern.

Om John Majors konservativa vinner skulle partiet sannolikt intaen ännu mer eurofientlig attityd än i dag, där det kanske tilloch med blir aktuellt med utträde ur unionen. Partiopinionenväger tungt åt det EU-skeptiska hållet och den har bara hållitstillbaka av att några mäktiga ministrar hotat avgå omskeptikerna fått ta överhanden. Men ett sådant valutslag vore ensensation. Labour får 50-55 procent av rösterna i allaopinionsmätningar.

Därför tyder allt på att det blir labourledaren Tony Blair, ochinte Major, som de övriga EU-ledarna får träffa vid toppmötet iAmsterdam i juni. Han kommer att mötas med stor välvilja ochinte så litet nyfikenhet.

Intresset beror på att få verksamma politiker på kontinenten kanminnas någon annan brittisk politik än en surmulen och skeptisksådan, som pendlat mellan en avvaktande och en saboterandeinställning. Storbritannien gick med i EG 1972. Vid enfolkomröstning 1975 blev det ett rungande ja till fortsattmedlemskap.

Men sedan kom klimatet att bli allt kärvare. Margaret Thatcherprioriterade förhållandet till USA och retade sina kolleger tillursinne med sina – berättigade – krav på rabatt påmedlemsavgiften i början av 1980-talet. När Major tillträdde1990 sade han sig vilja göra en ny start där Storbritannien satti centrum av Europa. Men förhållandet till övriga EU blev alltmer infekterat och kulmen nåddes när britterna under galna-ko–sjukekrisen i fjol saboterade stora delar av beslutsmaskinerieti Bryssel. Därför blir egentligen varje förändring påregeringstaburetten till det bättre ur EU:s synvinkel. Huravvaktande än labour kommer att vara, blir det ändå en väsentligskillnad mot hur det varit under de konservativa.

Självfallet är vi mycket mer positivt inställda till Europa,säger Chris Hewitt som följer EU-frågor vid ett labouranknutetutredningsinstitut.

INTE SÅ KONSERVATIVTI partiprogrammet sägs det under rubriken Ett människornasEuropa att de konservativa vill vrida tillbaka klockan till 1700–talets merkantilistiska idéer om självförsörjandenationalstater. Under de konservativa har Storbritannien intekunnat bestämma inriktningen för Europa. Det enda som återståtthar varit att försöka sabotera den dagordning som bestämts avandra. Däremot sägs det i dokumentet att labour inser att eneuropeisk och global strategi behövs inför 2000-talet. Det låterluddigt och det är det också. Förklaringen är att enuppblossande EU-debatt knappast skulle vara till någon nytta förlabour, som framgångsrikt har desarmerat EU som valfråga genomatt stödja regeringens handläggning av de galna korna och genomatt utlova folkomröstning före ett eventuellt medlemskap i EMU.Men för att bringa större klarhet i vad labour egentligen villuträtta ägnar de utländska diplomaterna i London, däribland desvenska, just nu en stor del av sina arbetsdagar åt att uppvaktaoppositionens företrädare och få mer kött på benen. Det är ettviktigt arbete. Det är inte ofta som ett av de stora EU-ländernalägger om politiken. Även om huvudbudskapet från delabourpolitiker som har ansvar för Europafrågor lyder vänta erinte för mycket med en gång finns det vissa skillnader.

BRA KOMPLEMENTViktigast är nog ambitionerna. Det är stor skillnad mellan enobstruerande och en välvilligt positiv inställning. Ett aktivt,intresserat och självsäkert Storbritannien som ses i ettpositivt ljus av unionskollegerna kan på kort sikt bli ett brakomplement när nu de traditionella parhästarna Tyskland ochFrankrike plågas av lågkonjunktur och sviktande politisktledarskap.

På längre sikt innebär en mer aktiv brittisk roll att EU:snordeuropeiska och frihandelsvänliga falang stärks och attfrågor som öppenhet i beslutsorganen, självstyre för regionernaoch större rättigheter för konsumenterna kan få högre profil.Vad är det då labour vill ändra på i den brittiska EU-politiken?Om man ser till de officiella uttalandena är det inte mycket,påpekar Adam Ferguson, EU-rådgivare vid mäklarhuset SBC Warburg.Men det går att se vissa intressanta mönster.

När det gäller valutaunionen, EMU, har Blair varit noga med atthålla samma linje som de konservativa.

Enligt Peter Riddell, ansedd kommentator i The Times, har labourfruktat en kampanj på temat pundet säljs ut till Bryssel i denkonservativt dominerade pressen. Men på sistone har labourshandlingsutrymme ökat i och med att de konservativa blivit änmer negativa. Major deklarerade nyligen att det var synnerligenosannolikt att Storbritannien skulle delta i EMU i första vågen.Då, men först då, ansåg partiledaren Blair att det varnågorlunda riskfritt att försiktigt börja tala om fördelarna medEMU. Ett tungt argument var uttalandet i februari frånbilgiganten Toyota om att framtida investeringar kan läggasutanför Storbritannien om landet permanent stannar utanföreurozonen.

Officiellt har labour sagt att ett tidigt EMU-medlemskap ärmindre troligt eftersom man inte skulle hinna ta de nödvändigapolitiska besluten före januari 1998. I Maastricht-avtalet sägsatt om britterna vill vara med skall de ge besked vid årsskiftetoch inte, som de övriga medlemsländerna, i april 1998. Labourvill i första hand genomföra sitt inrikespolitiska program, därde främsta beståndsdelarna är en extraskatt på elochvattenföretagen, som skall betala en utbildningssatsning på övertio miljarder kronor, samt ökat självstyre för Skottland ochWales. Men de flesta bedömare är ense om att ar-gumenten omtidsbrist är ett svepskäl. EU-bröderna skulle nog gärna se enansökan från britterna några månader senare. Svepskälet behövsför att skyla över att partiledningen är splittrad när detgäller hur snabbt labour skall närma sig EMU.

Gordon Brown, talesman i ekonomisk-politiska frågor, anser attStorbritannien skall planera för att gå med i första vågen.Genom att hålla dörren öppen så länge som möjligt kan britternapåverka valutaunionens utformning ända in på upploppet (labourgillar till exempel det franska förslaget om ett så kallatstabilitetsråd som skall ge de politiska organen viss makt överpenningpolitiken). Robin Cook, ansvarig för utrikespolitiken,menar dock att ett deltagande redan 1999 innebär storainrikespolitiska risker. Det skulle ju fordra en folkomröstningredan i höst eller 1998 och det är verkligen inte säkert attutslaget i så fall blir ja, vilket i sin tur skulle kunna tvingafram ett nyval.

Det mesta pekar på att Storbritannien stannar utanför EMU iförsta omgången. Men i så fall har flera labourföreträdare låtitförstå att man skulle vara extra angelägen om att visa sin godavilja i Bryssel inom andra områden. Britterna har ett givettillfälle att göra det. Landet blir nämligen ordförande förstahalvåret 1998. Förutom att driva EMU-frågan har britterna attavsluta regeringskonferensen, som skall avgöra hur EU skallreformeras inför en kommande utvidgning österut. Här blir detnog inga stora ändringar i politiken. Labourpartiet är tveksamt,precis som de konservativa, tveksamma till den så kallade tredjepelaren (gränsskydd, rättsväsende, asylrätt). De flesta brittervill att utländska hundar även i fortsättningen skall få sittanågra månader i karantän och de vill också i framtiden haidentitetskontroller vid hamnar och flygplatser så att deslipper bära legitimation.

BROMSAR INTEEn annan fråga inom konferensens ram gäller om ett mer flexibeltbeslutsfattande (kvalificerat i stället för absolut majoritet)skall införas. Det brittiska nejet förblir antagligen ett nejäven under labour. Däremot låter labour förstå att man intekommer att bromsa processen, vilket de konservativa nog skulleha gjort. I stället kan labour nöja sig med en så kallad opt-out- rätt att stå utanför.

När det gäller östutvidgningen har labour uttryckt entusiasm.Officiellt säger sig partiet sträva efter en snabb anslutning aven ganska stor grupp länder. Sverige skulle alltså kunna fådraghjälp i sitt arbete med att få in de baltiska länderna påett så tidigt stadium som möjligt.

Men här verkar en omprövning vara på gång. En dellabourpolitiker har nämligen upptäckt att deras valkretsar(främst i norra England och Skottland) riskerar att förlorastödpengar från Bryssel om reglerna för regionalstödet, de såkallade strukturfonderna, görs om. Och en sådan reform är ettmåste om fattiga länder i Östeuropa skall släppas in i unionen.Ifråga om EU:s i dag ganska tandlösa sociala protokoll är detinga konstigheter. Labour skriver, till skillnad från dekonservativa, gärna på. Men här finns viss splittring mellanmånga av gräsrötterna och ledningens linje. Den senareuttrycktes såhär av Tony Blair i förra veckan: Vi kommer inteatt införa den så kallade tyska eller europeiska modellen försocial- och arbetsgivaravgifter. Blair godtar alltså protokolletsom det ser ut i dag, vilket innebär minikrav påföräldraledighet och facklig samverkan i storföretag. IanBrinkley, ekonom på brittiska LO (TUC), hoppas dock på ändringarav arbetsmarknadslagarna och på att labour skall driva sådanafrågor även i Bryssel. Men detta skulle kullkasta Thatcherårensomfattande avregleringar och gå tvärs emot labours nya ochmycket marknadsinriktade linje. Inom miljön finns det utsiktertill mer engagerade insatser från brittisk sida under labour.EMU är känsligt, men på miljösidan kan vi vara mer drivande iEuropa utan att det ses som kontroversiellt här hemma, säger enav labours miljöpolitiker.

Det behöver dock inte innebära så mycket rent konkret. Dekonservativa visade inte något större intresse för de tvåhuvudfrågorna inom EU:s miljöarbete: användning av fossilabränslen och godstransporter på väg.

När det gäller fossileldning – som bidrar till försurningen avskog och mark i Skandinavien – skall man nog inte hoppas alltförmycket på labour. Visserligen är kolgruvarbetarnas röster intelängre så viktiga för partiet, eftersom en stor del av gruvornalades ned under Thatcheråren i början av 1980-talet. Menfossilfrågan är ändå het. Britterna är beroende av kol, olja ochnaturgas och koldioxidskatter är en mycket kontroversiell frågabland väljarna, inte minst bland pensionärerna. En annan sak ärdet med lastbilstransporterna. Medan de konservativa hade enideologisk motiverad skepsis till tågtrafik vilket bland annatlett till en extremt lindrig beskattning av tjänstebilar – harlabour uttryckt stort intresse för gemensamma initiativ som styrbort den tunga internationella trafiken från vägarna.