Kuppen som räddade Banksverige från härdsmälta

Tisdagen den 23 september i fjol mådde vissa av storbankernas bostadsobligationshandlare nästan fysiskt illa. Nu gick det bara inte längre. En efter en tryckte handlarna på telefonknappen för direktlinan till sina kollegor på de andra bankerna. Till slut hade de alla snackat ihop sig.

– Nu slutar vi ställa priser inter bank, sade de till varandra i luren.

Sveriges största obligationsmarknad hade kraschat.

Swedbank hade redan tidigare ringt runt och velat stänga marknaden. Det var främst Swedbanks, men även SEB:s, bostadsobligationer som utlänningarna sålde så hårt att marknaden nu kollapsade.

Men Nordeas Treasurychef Jakob Grinbaum och Handelsbankens finanschef Bengt Edholm tyckte att det var vansinne att stänga marknaden. De var rutinerade från förra krisen och visste vad de talade om.

Att sluta handla med en banks obligationer och köra vidare med de andra gick inte heller. Då skulle det vara slut på förtroendet för banken som stod utanför. Och utan förtroende är en bank finito.

Strax före klockan 8.30 dagen efter kraschen klev den ena bleka handlarchefen efter den andra genom morgondimman mot Svenska Fondhandlareföreningen på Blaiseholmsgatan 5 i Stockholm.

Nu skulle de besluta i det så kallade Penningmarknadsrådet vad bankerna skulle ta sig till med bostadsobligationsmarknaden.

Rådets ordförande var Per Lindkvist från Danske Bank, Linken kallad. Ledamöter var vanligen Erik Ekman från Nordea, medan Carl Mitchell och Hans Beyer från SEB brukade alternera, liksom Jan Lundquist och Tomas Hedberg från Swedbank medan Marcus Cederberg brukade representera Handelsbanken. Ibland var även chefshandlare från bankerna med. Fondhandlareföreningens Vigg Troedsson var sammankallande och ständig sekreterare.

Penningmarknadsrådet består av de banker som är återförsäljare av svenska statspapper. Men nu gällde frågan den betydligt större marknaden för bostadsobligationer med totalt 1300 miljarder kronor utestående.

Nordea, Handelsbanken, Swedbank, SEB och Den Danske Bank var alla så kallade market makers i bostadsobligationer. Det betydde att de var tvungna att ställa priser och tvungna att köpa och sälja till de priser de satt upp. Vanligtvis var de mest mellanhänder, alla köpte och sålde både bankens egna och andras bostadsobligationer.

Problemet nu var att utländska placerare vräkte ut svenska bostadsobligationer från sina portföljer. Bankerna var tvungna att köpa och fick allt större lager av nästan osäljbara papper vars värde åkte jojo varje dag. En ytterst obehaglig situation.

På mötet tittade deltagarna på varandra. Skulle de dumpa Swedbank, och kanske SEB, eller skulle de rädda dem?

Handlarcheferna höll nu Sveriges finansiella stabilitet i sina händer. Bakom kulisserna agerade Grinbaum och Edholm för att rädda marknaden. Rådet valde att ta sitt ansvar.

Handlarna drog drastiskt ner storleken på den “standardiserade” handelsposten. Samtidigt ökade de skillnaden mellan köp- och säljkurs, den så kallade bid-askspreaden. En handelspost blev 10 miljoner kronor med en spread på 10 räntepunkter (0,1 procent). Normalt ligger en handelspost, till kunden, på en femårsobligation på 1 miljard kronor. Med de nya reglerna skulle det alltså vara svårt att sälja mycket. Och priset skulle vara ofördelaktigt.

Åtgärderna fick omedelbar effekt. När handeln åter började senare den dagen lugnade marknaden ner sig. Ett lugn som har rått sedan dess.

Sveriges bostadsobligationshandlare hade räddat minst en bank, kanske två, och Sveriges finansiella stabilitet. Riksbanken och övriga myndigheter, som fått så mycket beröm för sina insatser i kreditkrisen, hade varit för långsamma.

***

Hjärtat

Det är tyst och lugnt hos treasuryavdelningen på Handelsbankens huvudkontor i Kungsträdgården. En handfull handlare, gott om utrymme, mahognyskrivbord, målad vävtapet och heltäckningsmattor på golvet. Många kallar det här för bankens hjärta.

– Vår uppgift är att skotta in pengar till banken, säger Magnus Karlsmyr och lutar sig fram över bordet.

Magnus Karlsmyr är chef för Handelsbankens upplåning. Det är han som har ansvaret för att banken får alla de pengar den behöver i sin utlåning och övriga verksamhet.

Under hösten och vintern har det skrivits och pratats mycket om bankernas tillgångssida – olika papper som CDO:er som har förlorat i värde, osäkra lån i Baltikum med mera. Mindre om det som finns på andra sidan i bankernas balansräkning, skuldsidan. Eller som det heter på bankspråk: fundingen – upplåningen.

Banker fungerar egentligen som pyramidspel. De har eget kapital för runt 10 procent i botten. Sedan har de inlåning från kunder som du och jag. Men bankens utlåning överstiger vida det egna kapitalet och inlåningen. Den svenska utlåningen till kunder ökade till exempel kraftigt från år 2000 till år 2007.

Historiskt har utlåning huvudsakligen finansierats med det som vi privatpersoner eller företag sätter in på kontona i banken. Men med expansionen på senare år lånar bankerna i allt större utsträckning av andra banker, fonder och finansiella institutioner på den så kallade interbankmarknaden. “Inter bank” betyder “mellan banker”.

Det hela bygger på förtroende. Bankerna vet att alla banker är skuldsatta. Men så länge de litar på att de banker de lånar ut till kan rulla sina lån är det hela okej.

Varje månad, vecka och dag vet bankerna hur mycket av deras lån på interbankmarknaden som förfaller och hur mycket de behöver låna upp. Ofta buffrar de likviditet i förväg.

Det är bankernas treasuryavdelningar som sköter upplåningen. Kan de inte förnya lånen faller banken på grund av likviditetsbrist.

En bank kan gå omkull av tre orsaker. Att kunderna rusar till kontoren och tar ut alla sina pengar, en så kallad bank run. Att banken har en för svag balansräkning med så osäkra tillgångar att bankens eget kapital är urholkat, alltså för dålig solvens. Eller att banken inte kan rulla sina lån – likviditeten är för dålig.

Magnus Karlsmyr och hans nio kollegor på K4, som fundingsidan kallas eftersom den här delen av fastigheten heter så, ska varje dag låna upp så mycket pengar som behövs.

Treasuryavdelningen lånar löpande pengar från den internationella marknaden. Den lånar upp pengar på kort sikt genom att ge ut certifikat, inklusive bostadscertifikat, och genom att ta emot så kallade deposits, insättningar. Certifikat är lånepapper som löper på allt från en vecka till ett år. Det vanligaste är certifikat som gäller i tre månader. Bostadscertifikat har bostadslån som säkerhet. Bostadslånen har i sin tur villor, lägenheter och fritidshus som säkerheter.

Deposits, eller insättningar, betyder hos treasuryavdelningen inte kundkonton som du och jag har, utan att andra banker eller finansiella institutioner sätter in pengar ett tag, ofta en vecka.

– I vanliga fall får de inte ens ett papper som visar att de stoppat in pengar. I vissa marknader kan de få ett CD, Certificate of Deposit (insättningscertifikat reds anm), säger Magnus Karlsmyr.

Treasuryavdelningen lånar också upp pengar på lång sikt genom att ge ut bostadsobligationer och genom att ge ut obligationer i bankens namn, så kallade bankobligationer. Bankobligationer är i princip samma sak som företagsobligationer, som till exempel Vattenfall ger ut.

– Att ge ut bankobligationer är en betydligt omständligare procedur än att ge ut bostadsobligationer, säger Magnus Karlsmyr.

Magnus Karlsmyr har mycket att göra den här veckan eftersom han har en massa möten inbokade. Men det går ändå inte att jämföra med hur det var i höstas.

När den stora amerikanska investmentbanken Lehman Brothers föll den 15 september 2008 utbröt kaos i hela världen för bankernas upplåning. Plötsligt vågade bankerna nästan inte låna ut till varandra längre. De långa lånen löpte på, men det bankerna varje dag behövde låna kortsiktigt var svårt att få tag i.

– Det var halvpanik på korta sidan, säger Magnus Karlsmyr.

Handelsbanken tog till och med hem amerikanska dollar från sitt kontor i New York för att rädda situationen. Som tur var för bankerna fanns inga tydliga regler för vilka papper som fick räknas som likvida.

– Det var svettigt. Vissa dagar runt kvartalsskiftet september/oktober var det riktigt jobbigt, säger Magnus Karlsmyr.

– Tidigare har vi kunnat göra bra prognoser för hur mycket pengar vi behöver inom ett par veckor. I höstas visste vi inte ens om det fanns en marknad, säger han.

Men Handelsbanken hade redan då en stor likviditetsreserv och klarade sig bra.

Enligt andra källor lär det ha varit betydligt värre hos framför allt Swedbank, som var omgärdad av rykten om likviditetsproblem.

Eftersom marknaden började kärva redan i augusti 2007 hade bankerna börjat samla på sig extra likviditet månader i förväg, men Swedbank var för långsam och när världens kapitalmarknader i praktiken stängde dörren fick Swedbank “dörren i ansiktet”, enligt Affärsvärldens källor. Swedbank har i dag ingen kommentar till situationen.

Det skulle bli värre även på den korta sidan, vi återkommer till det. Men den stora smällen skulle ske i en annan del av marknaden.

***

Kraschen

För att komma från treasury på K4 till Handelsbanken Markets på A2 får man gå en lång slingrig promenad i allt enklare korridorer.

Här på Handelsbanken Markets finns Klas Granlund, chef för obligationshandeln med löptider från två till 30 år.

Medan bankens treasury ger ut bostadsobligationerna, i Handelsbankens fall är det dess bostadsinstitut Stadshypoteks obligationer, så är det avdelningen Markets uppgift att bland annat hålla handel i samtliga bankers och bostadsinstituts bostadsobligationer.

Klas Granlund har fragmentariska minnesbilder från i höstas. Han kommer inte ens ihåg vilken månad hans dotter fick en spricka i armen – så fokuserad var han på den kaotiska marknaden.

Inte konstigt kanske med tanke på att han och hans kollegor på Nordea, SEB, Swedbank och Den Danske Bank i höstas fick stå för landets finansiella stabilitet. Som beskrevs i inledningen fick de rycka ut själva och rädda marknaden. Riksbanken agerade för sent.

Medan ljuden är dämpade hos treasury är det mer livat här, på Markets. Under en härva av ventilationsrör i taket trängs runt 100 handlare i långa rader i ett stort rum. Trots en fönsterrad längs ena långsidan ger det hela nästan en bunkerkänsla. Här handlas obligationer, valutor, växlar och derivat. Medan treasury sköter en del av interbankmarknaden, tar Markets hand om de andra delarna.

Det finns ingen börs på penningmarknaden, utan alla affärer görs direkt mellan bankerna. Några banker är så kallade market makers de har åtagit sig att ställa priser och köpa och sälja ett visst instrument. Handelsbanken är market maker i alla delar av den svenska interbankmarknaden.

Varje handlare har tre eller fyra skärmar framför sig, med nyheter från nyhetsbyråer, priser och kundchattar. Dessutom en avlång stor telefon, box, där de har direktlinor till andra market makers, och till Riksbanken och Riksgälden. Dessutom har boxen en högtalarfunktion så att det då och då dånar ut prisfrågor från en handlare i en rad till handlare i en annan rad.

Handlarna är specialiserade på sitt område. De jobbar treskift, handeln är öppen dygnet om på Handelsbanken. Dagskiftet kommer in kvart i åtta på morgonen, drar i gång systemen, läser tidningarna och snackar.

Från klockan nio, då den svenska marknaden öppnar, är det full fart till kvart över fyra på eftermiddagen då den stänger.

Vid femtiden börjar dagskiftet gå hem. Då vet handlarna hur det har gått under dagen, om de ligger minus eller plus. Handlarna mäts på sekunden hela tiden. Men vissa positioner är långa, så situationen kan förbättras, eller försämras, från den ena månaden till den andra.

Den här dagen verkar det hela rätt lugnt. Men i höstas var det alltså kalabalik på bostadsobligationssidan.

Det finns svenska bostadsobligationer för 1300 miljarder kronor, en marknad betydligt större än den för svenska statsobligationer.

Men redan i augusti 2007, då de första tecknen på problem kom på den amerikanska bostadsmarknaden, hade marknaden börjat kinka. Under våren 2008 blev det allt värre. Måndagen den 17 mars 2008 tappade den stora brittiska hedgefonden Endeavor Capital drygt en fjärdedel av sitt kapital på en enda dag, enligt Financial Times. I Japan hade fonden satsat på att den så kallade swapspreaden, det vill säga skillnaden mellan swapräntan och räntan på statsobligationer, skulle gå isär för 20-årspapper och gå ihop för 7-årspapper. Satsningen gick fel och fonden var tvungen att sälja en stor del av sina tillgångar.

Till saken hör att Endeavor Capital var stor köpare av svenska bostadsobligationer, papper som fonden nu vräkte ut på marknaden. Situationen förvärrades ytterligare av att andra utlänningar också klev ur marknaden. Som mest år 2007 ägde utlänningar runt 40 procent av de svenska bostadsobligationerna.

Men under sommaren och hösten 2008 regnade det in svenska bostadspapper till Handelsbanken, Nordea, SEB, Swedbank och Den Danske Bank.

Eftersom de här bankerna är market makers har de avtal med kunder – stora institutioner, livbolag och hedgefonder – att alltid ställa priser på svenska bostadsobligationer. Därmed var de tvingade att köpa när alla andra sålde.

På Handelsbanken Markets insåg Klas Granlund redan i augusti 2008 att det hela höll på att gå överstyr. Alla i marknaden kunde se att kreditrisken ökat eftersom räntan på en bostadsobligation jämfört med en riskfri statsobligation hade gått isär från 30 räntepunkter (0,3 procent) före krisen till mer än 200 räntepunkter (2,0 procent).

Det normala är att ägaren av obligationerna vill belåna dem till 98 eller 100 procent. Då gör man en så kallad repa, en återköpsöverenskommelse vid försäljningen (repurchase på engelska) så att köparen har obligationerna till exempel en vecka och säljaren har pengarna en vecka. Sedan byter man tillbaka.

Problemet sommaren 2008 var att Handelsbanken och de andra market makers var tvungna att köpa bostadsobligationer – utan repor. Eftersom i princip ingen ville köpa blev bankerna sittande på enorma stockar av svenska bostadsobligationer.

Egentligen har alla svenska banker ungefär likvärdiga bolån. Och den som köper en bostadsobligation har rätt till sin del av bolånen om banken som ger ut obligationen skulle gå omkull. Lån på bostadsobligationer är alltså förhållandevis säkra. Men nu var bankerna i hela världen så nervösa att de inte litade på att de skulle få några bolån om någon bank gick omkull. Den lagstiftningen var oprövad. Dessutom har inte alla fonder enligt sina stadgar rätt att äga bolån direkt.

Plötsligt fick det betydelse hur det stod till med moderbanken. Och banker med stora exponeringar i Baltikum och stora portföljer av ogenomträngliga värdepapper kändes osäkra. Lösningen: Sälj, sälj, sälj.

Resultatet blev att bankerna satt med bostadsobligationer upp till halsen. Redan i augusti 2008 började chefshandlarna på bankerna ringa till varandra och till Riksbanken för att diskutera vad de skulle ta sig till.

Den 4 september troppade ett antal bankchefer i väg till Fondhandlareföreningen på Blaiseholmsgatan 5. Där hade de ett möte i Penningmarknadsrådet – ett av många under krisen.

På vissa möten var även Mattias Persson, chef för Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet, med. Att Riksgälden och Riksbanken försökte hjälpa bostadsobligationsmarknaden räckte inte.

Den 18 september stoppade Riksgälden tillfälligt handeln med statsskuldväxlar för att sedan avisera att den skulle pumpa ut extra statsskuldväxlar för 150 miljarder i marknaden. De pengar Riksgälden fick in skulle komma att placeras i bostadsobligationer, för att även stödja bostadsobligationsmarknaden.

(SEB hade redan våren 2007 belånat bostadsobligationer i Riksgälden, enligt en av Affärsvärldens källor.)

Riksgälden pratade då främst om läget på marknaden för statsskuldväxlar, men som vi har sett här var det bostadsobligationsmarknaden som mest behövde räddas.

Agerandet var främst till för att rädda Swedbanks likviditet, enligt en av Affärsvärldens källor. Något även Dagens Industri skrivit om.

Den 22 september utökade Riksbanken möjligheten till kredit i betalningssystemet RIX genom att höja nivån för hur mycket obligationer bankerna fick ha som säkerhet från 25 procent till 75 procent.

Nu uppstod en möjlighet för en bank med behov av pengar att emittera nya bostadsobligationer till sig själv för att sedan ge dem till Riksbanken eller Riksgälden som säkerhet för lån.

Men även om bankerna nu fick pantsätta sina bostadsobligationer bägge myndigheterna var de exponerade för en stor risk eftersom bostadsobligationsmarknaden var så volatil. Bankerna var ofrivilliga ägare till en tillgång som pendlade i värde timme för timme samtidigt som de var tvungna att marknadsvärdera papperen varje dag. Det kändes osäkert. I hela världen stängde bostadsobligationsmarknaden, men de svenska bankerna ville ha marknaden öppen. Det skulle vara ett styrketecken. Bankerna slutade aldrig att ställa priser till kund, men den 23 september kraschade interbankhandeln.

Den 24 september bestämde penningmarknadsrådet, som nämnts, att dra ner stoleken på handelsposterna rejält och samtidigt öka spreaden. Nu lugnade det hela ner sig. Men det dröjde inte länge innan skräcken återvände till interbankhandlarna, nu på treasurysidan.

***

Bananrepubliken

När bankernas handlare började ringa runt till varandra vid 16-tiden den 2 oktober 2008 fattade de flesta ingenting. Det hade varit trögt i Riksbankens elektroniska betalningssystem RIX hela dagen och nu fanns det inte tillräckligt med pengar. Men hur kunde det vara möjligt?

Handlarna stirrade på sina skärmar, men där syns alltid bara den egna bankens saldo. Hur de andra bankerna låg till visste de aldrig säkert förrän de började ringa runt. Endast Riksbanken har hela bilden.

Bankernas treasuryavdelningar är också ansvariga för den så kallade clearingen i RIX varje eftermiddag. I RIX stäms de stora bankernas likviditetspositioner av varje dag. Syftet är att förmedla betalningar (våra löner, skatter, räkningar), och “netta” positioner mot varandra.

Alla transaktioner mellan banker, clearingorganisationer och Riksgälden slussas slutligen genom RIX. Riksbanken blir därmed som bankernas bank vid betalningar i svenska kronor. RIX är en viktig del av den svenska finansiella infrastrukturen och omsätter runt en sjättedel av Sveriges BNP varje dag.

RIX har ett tjugotal deltagare, främst banker, men även Riksgälden, Bankgirocentralen och Stockholmsbörsen är med, samt förstås Riksbanken själv.

Varje bank har säkerheter hos Riksbanken och ju fler miljarder en bank har i säkerheter desto snabbare kan den göra sina betalningar över dagen. Den som har lite säkerheter måste vänta på att få in pengar från systemet för att kunna göra sina betalningar. En handlare beskriver RIX som ett stort tombolahjul där alla öser in pengar och får ut pengar.

Fem banker – Nordea, SEB, Swedbank, Handelsbanken och Den Danske Bank – skulle tidigare se till att alla hamnade på plus minus noll i slutet av dagen. De som har haft stora utgifter får låna pengar över natten och de som haft stora inflöden lånar ut pengar över natten. Både inlåning och utlåning sker till samma ränta, Riksbankens reporänta. Med andra ord är detta ytterligt förmånligt för den som vill låna.

De fem bankerna fick “betalt” av Riksbanken för att sköta det hela genom att de fick lite bättre räntor på inlåning och utlåning till Riksbanken.

Varje dag vid 16-tiden ringer handlarna på de fem bankerna varandra för att de som ligger på plus ska låna ut pengar över natten till dem som ligger på minus. Allt för att systemet ska sluta dagen på noll.

När så handlarna ringde till varandra den 2 oktober 2008 gick det inte. Flera av handlarna blev perplexa.

Pär Boman, vd för Handelsbanken, hade surnat till, enligt Affärsvärldens källor. Här hade banken varit snäll och lånat ut pengar billigt till sina fyra konkurrenter natt ut och natt in – trots att vissa av dem hade problem.

Just nu var Handelsbanken särskilt sur på Den Danske Bank som dag efter dag inte bara använde RIX för att cleara betalningar utan som billig finansieringskälla.

Nu fick det vara nog. Handelsbanken hade inte lust att vara någon sorts krockkudde. Dessutom garanterade RIX inte de pengar som bankerna lånade ut till varandra över natten. Om något skulle hända någon av de andra bankerna riskerade Handelsbanken att förlora sina lån.

Den 2 oktober hade Handelsbanken som vanligt slutat dagen på plus. Clearingen var klar, nu var det bara utlåningen mellan bankerna kvar.

Handelsbanken ville nu sätta in de extra pengarna hos Riksbanken över natten i stället för att låna ut till de andra via RIX. Vissa aktörer var redan klara för natten, bland dem Swedbank och Riksgälden. Riksgälden hade hjälpt Swedbank i RIX ända sedan april 2008, enligt en av Affärsvärldens källor.

Handelsbanken hade ställt upp med att låna ut de 10 miljarder kronor som Den Danske Bank normalt sett behövde för att ordna sina betalningsflöden. Men när Den Danske Bank dessutom ville låna runt 30 miljarder kronor för att finansiera sig sa Handelsbanken stopp.

Riksbankschefen Stefan Ingves, som redan i vanliga fall kan vara rätt argsint, gick nu fullständigt i taket. Sverige var ingen bananrepublik.

Ingves kallade in Pär Boman till Riksbankens svarta granitbyggnad i ena hörnet av Brunkebergstorg. Huset är byggt för att se ut som en kassakista med fönstren djupt in i fasadens tjocka skrovliga stenar. Men denna dag gav Riksbanken snarast ett fängelseliknande intryck.

Det Stefan Ingves sade till Pär Boman sägs inte lämpa sig för tryck. Men Pär Boman gav sig inte. Handelsbanken lånade inte längre ut extra pengar till de andra bankerna över natten i RIX. Banken hade lånat upp pengarna dyrt och tänkte minsann inte låta andra låna dem billigt när de nu satt i system att låna via RIX i stället för på marknaden. Nej, ville de andra bankerna låna pengar av Handelsbanken gick det bra att vända sig till bankens dagslånedisk. Och där fick de snällt betala de betydligt högre marknadsräntorna.

Stefan Ingves lugnade ner sig och ringde chefen för Danmarks Nationalbank, Nils Bernstein, som i sin tur kallade till sig Den Danske Banks vd Peter Straarup. Den Danske Bank fick inte bete sig så här. Punkt slut.

Det hela slutade med att Den Danske Bank fick låna pengar av Handelsbanken till marknadsränta och RIX kunde stänga klockan 19.15.

Dagen därpå kände alla till Handelsbankens nya policy och kunde agera därefter.

Allt detta enligt Affärsvärldens källor i marknaden. Magnus Karlsmyr på Handelsbankens treasury vill inte kommentera incidenten.

– Det löste sig, säger han bara.

Riksbanken ökade snabbt kretsen av banker som hade rätt att se till att clearingen fungerade till i princip alla aktörer i RIX.

Riksbanken brukar genom finjusteringar och så kallade repor, repurchase agreements, se till att det endast finns så mycket pengar som behövs i systemet.

Men då bankerna inte längre litade på varandra blev Riksbanken tvungen att se till så att det fanns överlikviditet i systemet. Det hela handlar om toalettpappersprincipen. I Sovjet tillverkades så mycket toapapper som behövdes, men oron för att det inte skulle räcka till fick medborgarna att hamstra.

Sedan i höstas ser Riksbanken till att det finns en sådan överlikviditet, så att bankerna slipper låna ut pengar till varandra. Överlikviditeten på runt 160-165 miljarder kronor lämnar bankerna tillbaka varje dag till Riksbanken. De föredrar att ha pengarna hos Riksbanken över natten, så kallad over night, framför att ha dem hos varandra – trots att den ränta de får av Riksbanken endast är reporäntan minus 10 punkter, det vill säga 0,4 procent.

– Ingen har behov av over night-kronor, alla har överlikviditet i svenska kronor. Vi har en likviditetsbuffert som vi i slutet av dagen är tvungna att ge till Riksbanken. Riksbanken har den absolut sämsta ränta som finns, men som försäkringspremie är den rätt billig, säger Magnus Karlsmyr.

Kjell Nordin, rådgivare på Riksbankens avdelning för finansiell stabilitet, uttrycker det så här:

– Bankerna vill oftast inte byta pengar med varandra, vare sig i Sverige eller i USA eller i Europa. För samtliga affärsbanker som lånar av oss är det en tydligt definierad förlustaffär.

Men det gör att RIX fungerar.

***

Hosta

Om interbankmarknaden hade livshotande lunginflammation i höstas dröjer sig en ihållande hosta kvar nu. Till exempel hålls ju den korta marknaden uppe genom att centralbankerna tillför överlikviditet.

På Handelsbankens treasury är det betydligt lugnare nu än i höstas.

– Nu fungerar bankmarknaden för oss som har hög rating och är en dubbel A-bank, säger Magnus Karlsmyr.

Ju högre rating en bank har, desto lägre anses risken vara och desto billigare blir det för banken att låna pengar. Handelsbanken och Nordea har en rating på AA medan SEB och Swedbank har A.

Genom att se vad bankerna själva lånar upp till för ränta går det att se vilka som anses säkrast. Swedbank är den enda svenska storbanken som lånar via det statliga garantiprogrammet.

SEB har gått med i programmet men ännu inte lånat via det. I stället lyckades banken nyligen ge ut en ogaranterad bankobligation på runt 10 miljarder för den europeiska swapräntan plus 295 punkter, det vill säga 2,95 procent. Det hela motsvarar ungefär Euribor (Euro Interbank Offered Rate) plus 295 punkter.

Handelsbanken var första svenska bank att få låna på obligationsmarknaden efter höstens kris och fick betala Euribor plus 200 punkter medan Nordea, som kom efter när marknaden redan var öppen, fick betala en ränta som ungefär motsvarar Euribor plus 185 punkter. Då handlades redan Handelsbankens obligation till lägre ränta.

Därmed går det att utläsa att Handelsbanken anses säkrast, tätt följd av Nordea, som är lika stor som de tre andra bankerna tillsammans och delägs av svenska staten. SEB och Swedbank kommer på tredje respektive fjärde plats.

Nu går det dock rätt lätt för alla banker att låna pengar i den långa marknaden. Det är nämligen olika investerare i den långa och i den korta marknaden. I den långa marknaden finns försäkringsbolag och obligationsfonder som uppenbarligen är intresserade av de höga räntor de kan få nu. Dessutom tar Riksbanken och den Europeiska Centralbanken (ECB) emot alla möjliga sorters papper från bankerna som säkerhet vid lån.

I den korta marknaden lånar banker av varandra eller av penningmarknadsfonder. Den marknaden har inte riktigt kommit i gång än eftersom bankerna inte litar på varandra och fonderna inte har så mycket pengar att placera. Utan den överlikviditet som centralbankerna runtom i världen hällt in för att se till att det finns extra pengar i omlopp skulle den här marknaden kollapsa.

Även på bostadsmarknaden är det hela lugnare. Regeringens implicita åtagande att rädda alla svenska banker har haft en stabiliserande effekt. Att staten tog över både Kaupthing Sverige och Carnegie för att sedan sälja dem har också uppfattats positivt.

– Spreaden har kommit ihop till 5 punkter för 10 miljoner kronor, säger Klas Granlund.

På mötet den 23 september satte Penningmarknadsrådet en spread på 10 punkter. Men 5 punkter är fortfarande en stor spread, så marknaden är inte helt stabil än.

Det finns också en nervositet för stora kommande lånebehov. Eftersom många länder pumpat in kapital i marknaderna har regeringarnas lånebehov – inklusive svenska statens – ökat rejält. Samtidigt behöver många företag, som har varit utestängda från marknaden under en lång period, också låna pengar. Därför väntas många stats- och företagsobligationer komma ut på marknaden. Då kan räntan stiga.

I ett sådant scenario kanske pengarna inte räcker till. I så fall oroar sig vissa för att ytterligare en kris kan stå för dörren.

Fotnot: Affärsvärlden har pratat med olika källor för denna artikel, varav flertalet utanför Handelsbanken.