Kungahus i samklang med demokratier

Meghan Markle är hertiginna av Sussex. Hon är gift med prins Harry och därmed något så unikt som en amerikansk prinsessa. Det är naturligtvis en definition som kan diskuteras, men Amerika är en av världens största marknader. Så när USA ser den amerikanska prinsessan i Meghan Markle får det konsekvenser.

När Meghan Markle har listats som en av ”världens 100 mest inflytelserika personer” (Tidskriften Time, 2018) och att hon fanns med på tidskriften The Guardians ”Powerlist of top 100 black people in Britain” (2018). Så ser markörer för amerikanskt kändisskap ut.

Och på amerikanskt östkust-manér har Meghan Markle bestämt sig för inom vilka områden hon ska verka: HBTQ-frågor, djurskydd och teater. Samt det som kanske blivit mest uppmärksammat – miljö. Ja, och så Samväldet, drottning Elizabeths älsklingsfråga.

Det är vanligt att kungligheter ägnar sig åt ideellt arbete. När frågetecknen har hopat sig, har det istället till en del handlat om Markle förstår sin roll. Det gör genast frågan lite större.

Det är numera inte alls ovanligt att ofrälse personer gifter in sig i kungahus, det är istället norm i Europa. Och den som kommer in ny i kungliga familjer behöver hitta en roll som både speglar den nya tillhörigheten, och den ursprungliga identiteten.

Dianas, prinsessa av Wales, engagemang åstadkom turbulens genom att det skapade en plattform som gjorde henne mer synlig än maken, prins Charles. Hon arbetade för aidssjuka, hemlösa och drogmissbrukare och mot landminor vilket vid den tiden inte ansågs som lämpliga områden för kungligt engagemang.

Drottning Silvia i Sverige har även hon visat engagemang i en fråga som varit kontroversiell, kanske inte i Sverige men i andra länder. Hennes arbete mot sexuella övergrepp på barn, inte minst i den egna stiftelsen World Childhood Foundation, har mött reaktioner. Några av dem beskrev hon i ett samtal med den svenska journalisten Britta Svensson med orden: när jag tog upp det första gången i Unesco flydde folk. Det var så grovt, så otäckt och besvärligt.

Samhällsengagemang har ofta politiska implikationer. Därmed aktualiserar kunglig aktivism egentligen frågan om tidsanda, traditioner och trender.

Den kungliga institutionen samlever bra med demokratier. I system som bygger på en stark samhällsväv och rötter i historien, uppvisar monarkier en intressant kombination av tradition och förnyelse. Om vi vill att allt skall förbli vid det gamla, måste allting förändras, tesen yttrad av Tancredi i Lampedusas roman Leoparden, verkar särskilt tillämplig på monarkier.

Förändringar i de kungliga institutionerna sker ibland i takt med tiden, ibland i otakt. Markles mediala framgångar innebär naturligtvis inte att hon därmed har kompetens att förnya bilden av kungahusets samhällsengagemang. Det är tvärtom rätt naturligt att anta att ingen ingift i ett kungahus, besitter den från början.

Det är i backspegeln det kommer att vara möjligt att avgöra om hennes val kommer att vara en kombination som bidrar till kungahusets fortlevnad. Om hennes opinionsbildning istället visar sig vara en börda för monarkin, kommer saken att hanteras av hovet. En av dess uppgifter är i själva verket att inlemma nykomlingar i den kungliga kulturen.

Men det finns ett område där Megan Markles och hennes make skiljer ut sig. De har gett offentlighet åt att de bara vill ha två barn, och att något annat vore oansvarigt med tanke på miljön.

Nationen är grunden för monarkin. I uppdraget att vara kunglig ingår att producera arvingar. Att med hänvisning till miljön föreslå att det finns för många britter, eller för många kungligheter, är inget hållbart budskap från den som bygger ett kungligt varumärke. Och ju förr man lär sig att inte prata om sig själv, desto bättre.

offer det talas tyst om

Det är nu 25 år sedan Estonia gick under på Östersjön. Nyss kom en dom som säger att de överlevande och efterlevande varken har rätt till ersättning från varvet, Jos L Meyer-Werft, eller från klassningssällskapet Bureau Veritas.

Så löd avgörandet i det civilrättsliga målet efter Nordens värsta maritima olycka i modern tid. Och vad mera är – ingen har överhuvudtaget pekats ut som ansvarig för att 852 människor miste livet den 28 september 1994. Vissa offer talas det tyst om, även i humanitära stormakter som Sverige.