KRÖNIKA: Strunta i råvarorna

Ett halvkilospaket bryggmalet kaffe brukar kosta 30 till 35kronor. Det gör det inte längre. Frost i Brasilien och storefterfrågan har under sommaren drivit upp priset till 45-50kronor. Även kakaopriset har gått upp, liksom aluminium, platinaoch – tidigare i år – zink och koppar.

Är det alltså äntligen dags för en omvärdering avråvarumarknaden? Nej, antagligen inte. Det finns ingenting somtalar för en prisuppgång liknande den på 1970-talet, då olja ochmånga andra produkter var föremål för knapphetsprissättning.Någon inflationsekonomi som den som rådde då finns inte och någonsamfälld expansion i världskonjunkturen som i slutet på 1980–talet finns inte heller.

Kaffepriset har inte nått en permanent hög nivå. Och den endaorsaken till de högre priserna på platina och palladium verkarvara tillfälliga leveranssvårigheter från producenter i Rysslandtill kunder i Asien. När det gäller aluminium gör den senastetidens prisuppgång att ett antal tillverkare nu börjar startaigång anläggningar som legat i malpåse. Hela fyra procent avvärldskapaciteten, eller 800.000 ton, används inte idag.Mäklarhuset Merrill Lynch väntar ett antal stora igångsättningari början av 1998.

Det är också som vanligt mycket svårt att uppskattaefterfrågetrenderna. Exempelvis tror silverindustrin att detidoga fotograferandet i nya marknader som Kina och Ryssland kanöka suget efter silver med tre procent i år och att denna trendkan hålla i sig. Å andra sidan gör teknikens utveckling attbehovet av den dyra metallen blir allt mindre i vissaapplikationer, som röntgenfilm där användningen av silverhalverats de senaste 15 åren.

Ändå syns en del nya och intressanta mönster på marknaden. Fördet första måste vi börja ifrågasätta ett viktigttillväxtantagande. Det gäller Asien och dess förväntadeefterfrågeboom när det gäller råvaror. Visst, tigerekonomiernaär fortfarande törstiga på olja och andra insatsvaror. Mensommarens valutakriser och, dessförinnan, vinterns nedgång i BNP–trenderna i Sydostasien visar att man inte kan vänta sig hurmycket som helst. Enligt en OECD-studie svarar industriländernafortfarande för mellan 75 och 85 procent av efterfrågan påråvaror. För metaller är siffran ännu högre.

För det andra håller marknaden på att bli än mer volatil, detvill säga priserna svänger ännu kraftigare. Zinkpriset stegmarkant tidigare i år till en ny rekordnivå, men rasade sedanmed 18 procent på bara en timme i början av augusti. De tvärapriskasten beror på att allt fler företag runtom i världenminskar sina lager för att inte behöva binda så mycket kapital.Just-in-time-filosofin i industrin gör att när det blirutbudsstörningar leder detta också till snabba prisförändringar.Även offentliga organ drar ned på lagerhållningen. Sverige varett av de första länder som på 1980-talet avvecklade sinastatliga oljelager. På senare år har många andra nationer följtefter.

Lägre tillväxt i Asien och större volatilitet, således. Men ärmarknaden helt ointressant för svenska institutionellaplacerare? Ja, antagligen. Investmentbanker som Goldman Sachsrekommenderar kunderna att hålla mellan två och fem procent avportföljen i råvaror som ett sätt att sprida riskerna. MenGoldman är själv stor råvarumäklare och därmed part i målet.Sprida riskerna kan placerarna göra på annat sätt, förslagsvisgenom att köpa utländska aktier eller placera i derivat.Möjligen kan man lägga en liten del av kapitalet i en råvarufond.De traditionella nackdelarna med råvaror är välkända: lågavkastning (världsekonomin domineras allt mer avtjänsteproduktion, vilket gör att priset på råvaror inte hängermed i BNP-utvecklingen) och hög risk (dålig likviditet samt attmellanhänder och producenter oftast har ett informationsövertagmot placeraren).Det finns dessutom ytterligare ett argument motdetta tillgångsslag: marknadens blygsamma storlek och djup. Dettotala värdet på utestående råvarukontrakt runtom i världen ärenligt Goldman Sachs inte mer än cirka 90 miljarder dollar.Detta är förvisso en väldig summa. Men det är ändå bara entredjedel av det svenska börsvärdet.