Krönika: Rensa upp i träsket!

Listan på övergrepp på den svenska finansmarknaden för länge sedan passerat gränsen för vad som är acceptabelt.

Förteckningen över personer som förknippas med tveksamma företagsaffärer, ihåliga prognoser (Ericsson) eller vidlyftiga bonusprogram kan lätt inkludera hundratalet kända företrädare för näringslivet och finansmarknaden.

På listan finns alla de som försvarat optionsprogram som OM:s ordförande Olof Stenhammar och Skandias ordförande Lars Ramqvist. Här finns de som tecknat överdrivna kompensationspaket som Björn Sprängares fyra årslöner till den avpoletterade LKAB-chefen, Claes Dahlbäcks kalaspension till nye Vin & Sprit-chefen och Anders Scharps försvar av 30 miljoner-kronors paketet till den outbytbara Scania-chefen. Mottagarna har brustit lika mycket i ansvar, eftersom de missbrukat det förtroende de har från anställda och samhället i stort. Att Telia-chefen Marianne Nivert ens kan ta emot extra lön för att Telia-aktien förra året gick ”relativt sett mindre dåligt” än andra europeiska telebolag är bara dumt. För att inte tala om “konsultarvodena” till olika Investordirektörer.

Men bland de högavlönade fondförvaltarna kring Stureplan är det förbluffande tyst. För sina spararares räkning har de förlorat tiotals miljarder kronor på Ericsson-aktier men skjuter upp diskussionen om Ericssons A-och B-aktier för ”sämjans” skull. Samma kompisgäng valde kompromissens väg när Skandias hårt kritiserade optionsprogram till slut förhandlades från treårigt till ettårigt. På ABB:s stämma stod inte en enda svensk förvaltare upp och ifrågasatte Percy Barnevik, Göran Lindahl och resten av ABB:s styrelse.

Lika skrämmande är tystnaden från de stora svenska bankerna, som sitter på samtliga stolar i egenskap av fondkommissionärsfirmor, fondförvaltare, långivare och rådgivare.

Den offentliga kritiken ter sig mer som spridda skurar från Aktiespararna före detta börschefen Bengt Rydén, och Tredje AP fondens VD Tomas Nicolin.

De verkliga storskurkarna finns förstås i USA, i skandalföretag som Enron, Tyco och Global Crossing. Och i USA är oviljan bland företagsledarna att rensa upp minst lika stor.

”Många kritiker har chockats av att Amerikas storföretagsledare så påtagligt förlorat kontrollen och verkar helt blinda inför det försvagade offentliga förtroendet”, skriver Business Week i sitt senaste nummer.

Så det som händer i Sverige är mest att betrakta som småtjuveri, ABB finns ju i Schweiz, Jan Stenbeck bor på Long Island och Sören Gylls avtal för några årsedan med Pharmaciachefen Fred Hassan gjordes ju med amerikanska förtecken.

Men gör det brotten så mycket mildare?. Problemet och dess orsaker är desamma på båda sidor Atlanten. Med fondkapitalismens segertåg över världen försvann den direkta kontrollen över företagsledningarna. Lösningen trodde man hette optionsprogram och resultatbaserad bonus som skulle sätta företagsledningen i samma båt som investerarna. Med facit i hand manade det dock bara till kreativ bokföring och ogenomtänkta förvärv. VD premierades för kortsiktiga affärer medan pensionskapital ska förvaltas långsiktigt.

I USA verkar politiker och myndigheter nu trumfa över varandra i vilja att rensa upp, institutionella investerare dumpar aktier i bolag med tveksam redovisning och media skriver mångsidiga reportage mot förtroendekrisen mot Wall Street och direktörernas förlorade heder.

Vad händer i Sverige? Mycket lite.

Direktörerna kan inte skylla det pågående drevet på medierna. Varken undertecknad eller någon annan journalist har skrivit ut direktörernas lönecheckar. Det är bara genom deras eget agerande som de kan återfå förtroendet.

Men det kommer sannolikt att krävas en ordenlig utrensning av stora delar av den svenska näringlivs – och förvaltartoppen.