Krönika: Nätet fixar demokratin

De politiska partierna sägs befinna sig i djup kris. Om den saken kan man läsa och höra nästan dagligen. För den som följt politiken de senaste 10-20 åren kan detta knappast vara någon nyhet.

Det mesta är sig likt på den politiska scenen, även om nya aktörer tillkommit. Pjäsen är likformig och publiken gäspar uttråkad. Knappt en människa som jag träffar nuförtiden orkar bry sig. Politiken existerar mer i tidningar och på TV än i verkligheten.

Om jag ser till mina tonårsbarn är det uppenbart att de inte är som pappa var. Den politiska debatten var min ungdoms livsluft. För mina ungar är politik på sin höjd ett urtrist ämne i skolan. Mot den relationscirkus som utspelas i Villa Medusa, Rederiet eller på Baren har Riksdagen inte en chans.

Trenden är dyster för statsminister Göran Persson och moderaternas Bo Lundgren. Lars Leijonborg (fp) och Lennart Daleus (c) står redan och tittar ut över den avgrund som väntar dem. För Gudrun Schyman kommer de populistiska framgångarna att vändas till sin motsats om hon får ett synligt politiskt ansvar.

Forskarna spår nu att dagens partier inte finns kvar om 15 år. Ungdomar och kvinnor vill inte engagera sig i partier med hundraåriga idéer, trista arbetsformer och kontrollerade av män från 1940-talet.

Jag är inte så säker på att utvecklingen är negativ. Partiernas svanesång är inte detsamma som att demokratin går samma öde till mötes. Frågan är snarare vilka vägar som den demokratiska processen kommer att ta. Att folk vill vara med och bestämma råder det ingen tvekan om. Folkmakten är lika fast förankrad idag som någonsin tidigare i vår moderna historia.

En sak är säker; mediernas makt och demokratiska betydelse ökar. Nyligen frågade Aftonbladets nättidning läsarna vad de ansåg om Mona Sahlin (som inte längre tycker att det är häftigt att betala skatt). På några timmar hade 50.000 läsare tyckt till. Det är oerhört många röster. När Sifo frågar svenskarna om deras partisympatier räcker det med 1.500 svar för att undersökningen ska tas på allvar. Aftonbladet hade 33 gånger fler svar.

Göran Persson valde nu att bortse från Monas slarv, men framöver kan en politiker inte ignorera det “gatans parlament” som nätet skapar. Med Internet kan vi enkelt utöva direktdemokrati, ungefär som handuppräckning på ett fackligt möte. När nätmedierna bjuder in sina läsare, låter dem rösta och debattera, ja då blir de delaktiga och engagerade även i politiken.

Ganska snart tror jag att samtliga medieföretag tvingas klippa alla partiband, även på ledarplats, och söka en publik som rymmer alla politiska färger. För medierna blir det inte längre intressant att förknippas med vissa partier och särintressen. Den breda publiken är dessutom mycket lönsammare.

Och inom tio år, när alla har kopplats upp via bredband, är vi kanske framme vid en ny fas för den svenska demokratin. Kalla den gärna version 2.0.

Den som då står utanför internet blir maktlös.

Mats Edman