Krönika Jan Larsson: Because I’m worth it

Riksdagsledamoten Erik Bengtzboe skrev sig hos sin mamma. Emma Carlsson Löfdahl sa att hon var inneboende hos sin man. Caroline Szyber, Michael Svensson och Penilla Gunther lät skattebetalarna betala privata resor. De är inte ensamma. Alltför många förtroendevalda har blivit ertappade med fingrarna i syltburken.

Bengtzboe tjänade runt 180 000 kronor på sitt beteende. Det är mycket pengar. Men i jämförelse med vad han riskerade är det ändå en ganska marginell summa – fyra fem månadslöner efter skatt. För de andra var det ännu mindre summor. Var det värt risken att förlora jobbet – och kanske hela den karriär de strävat efter? Rimligen inte.

Än märkligare är den moraliska frågan: Hur tänkte de när de skickade in det där privata kvittot, när mammas adress skrevs in i blanketten? Hur kunde de hamna där – i dumma riskbedömningar och med skammens rodnad på kinderna? Man kommer inte så långt som till riksdagen om man inte är rimligt intelligent och rimligt moralisk.

Jag tror att förklaringen finns i olusten att halka efter. De har tagit sig ända till riksdagen. Karriärens mål. Men ändå ser de hur människor med mindre ansvar och kortare arbetsdagar tjänar bättre. Och så börjar de tycka synd om sig själv. Och så plötsligt känns det ganska självklart att skarva med ett kvitto. För jag är värd lite bättre.

Eller som skolkoncernen JB Educations vd Anders Hultin skrev när han var klar med konkursförhandlingarna och la ut en bild på en galet dyr flaska vin på Facebook: ”Because I’m worth it.” Han kanske var det. Riksdagsledamöterna kanske också är värda det. Men det är farligt nära bitterhet att känna så. Det fick Hultin erfara i kritik från skollösa elever och arbetslösa lärare. Det fick riksdagsledamöterna erfara när de tvingades lämna sina uppdrag.

Vad händer om en majoritet av västvärldens alla medborgare börjar känna samma sak? Det är en fråga som skymtar mellan raderna i en rapport som det internationella samarbetsorganet OECD nyligen publicerat, Under Pressure: The Squeezed Middle Class.

Den slår fast att medelklassen är ”avgörande för en framgångsrik ekonomi och inkluderande samhälle”. Med en stark medelklass får samhällen lägre brottslighet, högre tillit mellan männi­skor och livsnöjdhet, ökad politisk stabilitet och mindre korruption.

Det ansvaret bär medelklassen. Med en stark medelklass får samhällen lägre brottslighet, högre tillit mellan människor och livsnöjdhet, ökad politisk stabilitet och mindre korruption.

Det ansvaret bär medelklassen. Ändå är de förlorare. Reallönerna sjunker. Bostadspriserna ökar. Allt färre klarar av oväntade kostnader. Var femte lever över sina tillgångar. Var sjätte arbetar i yrken som hotas av artificiell intelligens och robotifiering.

Och överklassen drar ifrån. Den rikaste tiondelen i samhället äger hälften av tillgångarna och får ökade inkomster, tillgångar och utbildningsförsprång.

Det är inte konstigt om fler och fler i medelklassen också börja säga ”Because I’m worth it! Kan jag berika mig så gör jag det. Varför ska jag bry mig om andra när ingen verkar bry sig om mig?”. Så blir oron snart till att det är någon annans fel: invandrarnas, etablissemangets, de kinesiska företagens! Stoppa invandringen. Förakta politikerna. Begränsa frihandeln!

Steget därifrån är inte lång till gated communities som en fysisk fristad och åsiktskorridorer, fake news och alternativa fakta som mentala fristäder.

OECD rekommenderar krafttag för att säkra medelinkomsttagarnas inkomstökningar, stöd för att hantera ökade levnadsomkostnader som bostadspriser och starka stöd för att säkra kompetensutveckling till framtidens jobb för att förhindra nästa steg av ökad brottslighet, växande korruption och politisk instabilitet.

Men i Sverige verkar politikerna inte vilja undvika det – de verkar ha gett upp. Nu tävlar man om hårdast straff, snabbast sparka generaldirektörer och positionera sig bäst för att komma närmare maktens taburetter. Kanske att någon till och med tänker ”Because I’m worth it” när de ger upp en position eller viker ner sig i en förhandling.

Jan Larsson är vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

Om två år fyller världens kanske mest kända reklamslogan 50 år! 1971 skrev Joanne Dusseau, en kvinnlig copywriter i New York, orden ”Because I’m worth it” som en del av kampanjen som skulle bära L’Oréals hårfärgningsprodukter till USA. De bidrog senare till att göra bolaget till världens största kosmetika-företag. Trots sin egocentriskhet har sloganen kallats feministisk, eftersom den tog kvinnans perspektiv i en tid då reklamen var en manlig bastion. Kvinnan skulle inte använda L’Oréals produkter för att behaga mannen, utan för sin egen skull.