KRÖNIKA: I stormens öga

Vänsterns storseger i det franska parlamentsvalet och bråketmellan Bundesbank och den tyska regeringen är omvälvandehändelser i europeisk politik.

En känsla som ligger nära till hands är att kompassen snurrar.För några veckor sedan verkade allt så förutsägbart:investmentbankerna tävlade om att publicera avancerade studieröver vilka branscher och aktier som skulle beröras mest avövergången till euron. Men hur skall det nu gå medvalutaunionen? Vad händer på den europeiska politiska scenen?Det här är ödesfrågor för franska, tyska och holländskafinanschefer. Inom mindre än 400 arbetsdagar kommerförutsättningarna för deras vardag att ändras – eller inteändras. Det kanske inte blir någon övergång till gemensam valuta1999 annat än inom det som i dag är D-markszonen (Tyskland,Österrike och Beneluxländerna). Vad innebär det scenariot förplaceraren?

För all del, man skall inte överdriva. EMU är inte det enda somavgör relationen mellan förväntad risk och avkastning.Omstruktureringen av Europas företag till aktieägarnas fördel ären trend som inte lär brytas i första taget.

Ändå är det troligt att en del internationella kapitalförvaltarenu drar öronen åt sig när det gäller placeringar iKontinentaleuropa. De länder som kan gynnas mest av vad manskulle kunna kalla en omvänd kapitalflykt – från Europas kärnatill dess periferi – är Storbritannien, Danmark och Sverige, somju alla står utanför EMU-planerna just nu. Ett exempel på attinvesterarna uppskattar avsaknaden av EMU-risk ärbörsintroduktionen av brittiska bostadsbanken Halifax i måndags,där köpintresset var långt större än väntat. Ett annat ärjapanska Nomuras storsatsning på svenska fastigheter, somtillkännagavs i helgen.

För en gångs skull ser det alltså ut som Sverige skulle kunnabefinna sig i stormens öga. Våra just nu sunda statsfinanser ochtillväxtinriktade industrisektor gör att det utländskakapitalflödet till svenska ränte- och aktieplaceringar bör kunnahålla i sig.

Vad innebär den pågående EMU-kalabaliken annars på kort ochmedellång sikt? En hel del, men inte oändligt mycket, är nog detbästa svaret. Europas regeringar har investerat mycket politisktkapital i EMU. Vänstersegern i Paris och bråket om guldreserven iFrankfurt räcker knappast till för att skjuta upp eller avblåsaunionen – en fördröjning ses för övrigt allt mer som detdefinitiva slutet för projektet.

Finansmarknaden inser dessa realiteter. Detta kan tyckaskonstigt för en svensk publik, som vant sig vid denhypereffektiva marknadens förmåga att, via valutakriser,bestraffa politiker som avviker från den marknadsekonomiskavägen.

Men marknaden är inte längre lika potent som den var i början av1990-talet. På den tiden hade amerikanska institutioner avsevärtmer pengar placerade på europeiska obligationsmarknader än dehar i dag. I dag äger USA-institutionerna mest aktier. Numera ärdet huvudsakligen europeiska placerare som styr räntebildningenoch de agerar sällan lika kortsiktigt som de amerikanskaportföljförvaltarna. Européernas ageranden avgörs mer av enlångsiktig strävan att sprida riskerna än av önskan att maximeraavkastningen på kort sikt.

Med andra ord behöver det inte bli någon stark spekulationsvågmot den franska francen och de andra EMU-valutorna (se förövrigt J.P. Morgans EMU-indikator på sidan nio).

Det är heller inte säkert att en massa ytterligare kapital flyrtill dollarn, som har stärkts väsentligt på sistone.

Michael Lewis, ekonom på mäklarfirman Deutsche Morgan Grenfell,betonar att om man nu tror att EMU trots allt blir av innebärdetta en valutaunion med mjuka kriterier och lågt förtroendetill en början. Dessutom kommer tongivande länder som Frankrikeatt ha traditionella socialister i regeringsställning, med alltvad det innebär av expansiv ekonomisk politik.

I ett sådant läge blir det extra viktigt för den kommandeeuropeiska centralbanken att visa sina muskler via enhögräntepolitik. Högre räntor för euron bör locka in kapital ochhindra en ytterligare uppgång för dollarn.