Kronans ständiga svaghet

Som framgår av diagrammet var 1996 ett tämligen ensamt undantag av stigande kronkurs. Annars har kronan sedan mitten av 1970-talet fallit nästan varje år, också de fem senaste, när Sverige haft både låg inflation och måttliga kostnadshöjningar i industrin.

Räknat från 1976 har kronan bara kvar 40 procent av sitt värde. Den enda nyheten sedan dess är att bilden av kungen bytts ut i dagarna. Vi får väl se om det hjälper. För visst borde kronan egentligen stiga. Efter det kraftiga kronfallet 1992, då vi släppte den fasta växelkursen, har kostnaderna i industrin utvecklats som genomsnittet i konkurrentländerna.

På ett år har kronan likväl fallit med omkring 13 procent mot ett konkurrensvägt genomsnitt av andra valutor (TCW-index). Den svenska industrins kostnadsläge har förbättrats med lika mycket, från en redan konkurrenskraftig position.

De flesta bedömare tror nu att kronan ska stiga, eller åtminstone att botten har nåtts. Men man kan inte vara säker. Den aktuella kronkursen är samtidigt marknadens prognos. Om många placerare hade trott att den ska börja stiga skulle de ha sett till att den redan gjorde det. Kanske är det rentav det historiska mönstret som påverkar dagens kurs.

Exporten lyfte börsen

Alla tidigare nedskrivningar av kronan har satt ordentlig fart på exporten. De första stora devalveringarna genomfördes 1977 och 1978. Industrins kostnadsläge förbättrades med omkring 15 procent och exporten ökade lika mycket.

Ett stort lyft för exportindustrin, och för börskurserna, kom då den nya socialdemokratiska regeringen 1982 spädde på den nedskrivning av kronan som de borgerliga hade genomfört året innan. Industrins kostnadsläge förbättrades med omkring 25 procent. Exporten ökade under två år med sammanlagt 20 procent, för att därefter lugna ner sig i takt med att de svenska kostnadsökningarna konstant låg högre än omvärldens.

Den så kallade jumbodevalveringen medförde ändå att svensk ekonomi utvecklades hyggligt under resten 1980-talet. Problemet var att kostnadshöjningarna och inflationen hela tiden var betydligt högre än i omvärlden, vilket till slut utlöste 1990-talskrisen.

Kronans fall med drygt 20 procent när regeringen och riksbanken tvingades överge den fasta växelkursen 1992 bidrog till en närmast revolutionerande förändring i svenskt näringsliv. Exportvolymen ökade med fantastiska 45 procent på tre år och industriproduktionen har sedan 1992 gått upp med 90 procent, vilket kan jämföras med att produktionen i resten av näringslivet har ökat med omkring 20 procent. Exportens andel av BNP har ökat från 28 till drygt 49 procent. Man kan tala om en återindustrialisering av Sverige.

Lade om politiken

Det unika med kronfallet 1992 var att inflationen inte tog fart, som vid tidigare tillfällen. En av förklaringarna är att regeringen gav upp ambitionerna att alltid i första hand värna sysselsättningen. En annan förklaring är den ekonomiska krisen med minskning av BNP tre år i rad och katastrofal ökning av arbetslösheten.

Det senaste årets kronfall bör leda till en rejäl ökning av exporten. Den så kallade elasticiteten vid en konkurrenskraftsförbättring har tidigare varit omkring ett under det första året, vilket skulle betyda att svensk industri vid en kostnadsförbättring på 10 procent också erövrar 10 procent i marknadsandelar. Även på hemmamarknaden kommer svenska producenter att erövra marknad på importens bekostnad.

Inflationsrisken är, med dagens högre kapacitetsutnyttjande, förstås mycket större än under krisåren i början av 1990-talet. Bland annat kan anställda i industrin sätta fart på löneglidningen.