Krisens bortglömda klipp
Det klassiska sättet att fly börsen är att låta sparpengarna vila på ett någorlunda högavkastande bankkonto. Trygghetsnarkomanen köper statsobligationer eller stoppar in kulorna på Riksgäldsspar. Men det finns andra alternativ. Om du litar på ett bolag, har tröttnat på börsens berg- och dalbana och vill vänta ut finansoron med lite högre avkastning kan det vara värt att kika närmare på andrahandsmarknaden för företagsobligationer.
Rikgäldsspar och statsobligationer är till fullo statsgaranterade. Insättningsgarantin försäkrar bankkonton upp till en halv miljon kronor per kund och institut. Företagsobligationer är inte garanterade.
Detta är inte bara en nackdel för placerare. Bolagen måste betala en riskpremie. Under stora delar av 2000-talet var premien obefintlig, några tiondels procentenheter över den riskfria statsräntan. Som bekant spred sig förra sommaren en djup osäkerhet i världens finansiella system, rotad i spridningen av de fallerande amerikanska subprimeobligationerna. En av många effekter var att priset på risk steg kraftigt. Det gällde även företagsobligationer. Dels ökade verkligen konkursrisken till följd av sämre konjunktur och kreditåtstramning, dels ökade riskaversionen och köparna försvann. Även stabila bolags obligationer handlas i dag ofta med flera procentenheter i riskpremie. Klippläge, hävdar en del.
Så här fungerar det. Fiktiva Newcorp ville köpa konkurrenten Acme, och behövde låna en miljard kronor. Newcorp erbjöd marknaden en avkastning (kupongräntan) och lovade att betala tillbaka lånesumman efter fem år (löptiden). Normalt behåller långivarna sina obligationer till löptidens slut. Men en av dem, Diamant Finans AB, får likviditetsproblem och tvingas sälja sina Newcorp-obligationer på andrahandsmarknaden. Eftersom priset på risk har ökat måste Diamant Finans nu erbjuda högre avkastning än kupongräntan för att någon ska nappa.
Vi kan ta telekomkoncernen Ericsson som ett exempel ur verkligheten. Diagrammet här bredvid visar kostnaden för att CDS-försäkra ett femårigt eurolån i Ericsson, en spegelbild av obligationspriset i förhållande till den riskfria räntan. Riskpremien som Ericsson måste betala är 3,5 procent. För ett och ett halvt år sedan låg den på 0,2 procent. Låser du pengarna i fyra år ger det ett hyfsat konto på en storbank runt 3,5 procents ränta i avkastning just nu. Ungefär där ligger också avkastningen på en statsobligation med fyra års löptid. På andrahandsmarknaden ger en Ericsson-obligation med förfall om fyra år nu en ränta på cirka 7,50 procent.
Visst, det finns flera nackdelar. Inte minst priset. Produkten vänder sig i första hand till institutionella kunder, inte till privatpersoner. Minsta handelspost i stora bolag är ofta en halv miljon kronor. Eller mer. Bland privatsparare har i stället företagscertifikat blivit en överkomlig sparform, med mindre handelsposter. Certifikaten har i regel kortare löptid, uppåt ett år, och lägre ränta än motsvarande obligationer på andrahandsmarknaden. För den riskbenägna finns också så kallade skräpobligationer, som ibland handlas i mindre poster. Skräpobligationerna behöver inte vara skräp men de har ett lägre kreditbetyg hos kreditvärderingsinstituten. Andra har inget betyg alls, som exempelvis spelbolaget Unibets obligationer med förfall år 2010 och med en ränta på andrahandsmarknaden på drygt 8,60 procent (minsta handelspost 1 000 euro), liksom obligationer i fastighetsbolaget Balder med förfall 2011, där räntan på andrahandsmarknaden är cirka 12 procent (minsta handelspost 10 000 kronor). Båda säljs hos Öhman.
Vi har redan talat om konkursrisken. Före den globala kreditoron litade marknaden på ratinginstituten. Inte längre. För en privatperson är det nästintill omöjligt att göra en egen bedömning av kreditrisken. Men, om du kan tänka dig att köpa aktier i ett bolag, så är faktiskt en obligation mycket mindre riskabel. Vid en konkurs är obligationer prioriterade.
Företagsobligationer handlas via de flesta banker. I regel är det dock en telefonaffär, också på internetbanker som Nordnet. Du som kund måste alltså ringa in och tala med bankman. Placeringshorisonten bör vara löptiden ut. Andrahandsmarknaden är volatil och inte speciellt likvid.
__________________________________________________________
Atlas Copco förfall år 2012.
Rating: A-
Kupongränta 4,60 procent. Ränta på andrahandsmarknaden 5,40 procent.
Electrolux förfall år 2012.
Rating: BBB+
Kupongränta 4,25 procent. Ränta på andrahandsmarknaden 7,40 procent.
Ericsson förfall år 2012.
Rating: BBB+
Kupongränta 5,10 procent. Ränta på andrahandsmarknaden cirka 7,50 procent.
Telia Sonera förfall år 2011.
Rating: A-
l Kupongränta 5 procent. Ränta på andrahandsmarknaden drygt 5 procent.Källa: Öhman. Rating: Standard & Poors
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.