Kris i sossarnas Sverige

Diet går bra för Sverige – men inte över allt. I stora delar av landet går det direkt dåligt. Egentligen är det bara i storstäderna och på universitetsorterna som det finns en riktigt stor sving. Det är där sysselsättningen ökar och där den nya ekonomin tar fart.

Men det är inte i storstäderna och universitetsorterna som socialdemokraterna främst har sina väljare. Man kan alltså säga att det går bra för Sverige, men inte för socialdemokraternas Sverige.

Detta förklarar i stort varför regeringspartiet ligger under det katastrofala valresultatet från 1998 vid en tidpunkt när landets ekonomi är jättestark. En regering brukar ju annars vara populär när ekonomin går bra.

Ond spiral

På många mindre orter i Sverige pågår en omfattande strukturomvandling. Några har tagit till sig det nya; Söderhamn brukar nämnas sedan flygvapnet flyttade, och Ljusdal har lyckats med IT. Men på de flesta ställen händer ingenting framåtsyftande. Här behövs grundläggande förändringar, och sådana åstadkommer man inte över en natt. Många unga människor flyttar. De medelålders och gamla blir kvar. Få barn föds. Den negativa effekten blir dubbel. Av Sveriges sysselsatta är i dag bara 20 procent sysselsatta inom industrin mot upp emot 50 procent tidigare.

Basindustrierna spelar alltjämt stor roll för den svenska exporten. Men för sysselsättningen betyder de inte lika mycket som på socialdemokraternas glanstid.

På många håll krävs alltså ett radikalt omtänkande, som partiet inte alltid förmår åstadkomma. Socialdemokraterna tänker av tradition gärna i generella termer: det ska vara någorlunda lika för allt och alla. Problemet är att detta tänkande inte längre fungerar i ett samhälle där behoven är allt mer differentierade.

Förtroendekris

Arbetarväljarna litar alltså inte längre på sitt gamla parti. Och frågan är om ens den socialdemokratiska partiledningen själv tror fullt och fast på sina idéer om rättvisa. Många traditionella väljare har redan gått till vänsterpartiet. Andra känner sig svikna och avstår från att rösta.

Detta är den främsta förklaringen till att socialdemokraterna förlorade närmare 600.000 röster i valet 1998. Eftervalsundersökningar har visat att socialdemokraterna tappade oerhört mycket förtroende i fyra av de fem viktigaste frågorna för väljarna; sjukvården, sysselsättningen, skolan och äldreomsorgen.

Kärnfrågorna har utretts i en statlig utredning kallad “Välfärd vid vägskäl” ledd av Joakim Palme. Där framgick det att “vi i dag på många områden har en lägre välfärd jämfört med vid decenniets inledning”. Utredningen pekar ut tre grupper som fått det sämre: utrikes födda, ensamstående mödrar och yngre personer.

Inom det socialdemokratiska partiet finns det inget centralt medlemsregister. Men det står helt klart att det finns fler äldre än yngre medlemmar. En viktig kategori har varit industriarbetare och en annan kvinnor i offentlig sektor. Men många av kvinnorna har börjat rösta på vänsterpartiet.

Bland de aktiva på socialdemokratiska möten är medelåldern hög, och det är svårt att få folk till mötena. Ungdomsförbundet SSU hade 40.000 medlemmar 1990. Nio år senare hade antalet nästan halverats. Partiet hade 259.000 medlemmar 1992. 1999 hade antalet krympt till 177.000.

Fel budskap

Många socialdemokratiska väljare upplever nu att klyftorna ökar, att aktieägarna tar för sig och att direktörerna får miljoner i lön och fallskärm. Därför skär det i ögonen på dem när den socialdemokratiska regeringen lägger fram förslag om sänkt företagsskatt och när det talas om andra skattesänkningar, inte minst slopad förmögenhetsskatt.

Det är ett dilemma för regeringen Persson att sänka skatterna för företagen samtidigt som de egna väljarna är så kritiska. Dessa väljare tror inte längre att regeringen Persson kan föra en Fördelningspolitik, som stoppar marschen in i klassamhället. De har nära till att rösta på vänsterpartiet. “Schyman talar vårt språk”, tycker de. I den socialdemokratiska utvärderingen av valet 1998 hette det: “När människor känner att socialdemokratisk politik klarar att både stimulera ett dynamiskt näringsliv och utjämna skillnader byggda på orättvisor, är stödet mycket starkt”.

Det står också klart att de stora underskotten i statsbudgeten som mötte den socialdemokratiska regeringen 1994 vållat mycken misstro inom partiet.

Eftersom det var de svagaste i samhället som också hade fått mest bidrag, blev det dessa som kom att känna av nedskärningarna mest. Detta skedde vid en tidpunkt när deras behov snarast ökade på grund av arbetslösheten.

Kommuner och landsting har de senaste två åren fått tillbaka miljarder, men alltjämt är det 40 kommuner som inte klarar sin ekonomi. Krisen är därför inte över när det gäller vård, skola, omsorg.

För många ledande politiker inom socialdemokraterna tog budgetsaneringen också så mycket kraft att det inte blev mycket energi kvar för annat. Det var en kraftansträngning som skadade partiet allvarligt. “Vi är tomhänta nu när det krävs andra saker,” säger en socialdemokrat, som fortsätter: “Att man sätter igång en förändring spelar ingen roll, det är resultatet som räknas och dit har vi inte kommit än”.

Vänstern rumsren

För att kunna genomföra de stora skattehöjningarna efter valsegern 1994 började Ingvar Carlsson attt samarbeta med vänsterpartiet.

Ungefär samtidigt lät han Gudrun Schyman ta plats vid kungens rådsbord i utrikesnämnden, något som aldrig hänt detta parti eller dess föregångare.

Samarbetet blev visserligen ganska kort, ty på våren 1995 var det centern som gjorde upp med socialdemokraterna. Men vänsterpartiet hade genom samarbetet gjort sig av med kommuniststämpeln och kunde börja äta sig in i socialdemokraternas väljarkår.

Det var faktiskt socialdemokraterna som gjorde vänsterpartiet rumsrent.

Vänsterns politik breddades samtidigt och liknar i många fall traditionell socialdemokratisk politik. Från valet 1991 till valet 1998 ökade vänsterpartiet från 4,5 till 12 procent.

Så länge partiet slipper ta ansvar för sin politik har det goda chanser att fortsätta att vara framgångsrikt.

EMU samlar missnöjda

I ett läge när många av de socialdemokratiska väljarna är missnöjda med sin partiledning har denna att lösa den splittrande EMU-frågan. Enligt opinionsmätningarna är en majoritet socialdemokrater emot svenskt EMU-medlemskap. Partiledningen har valt en slags kompromiss: ja, men senare. Denna kommer säkert att accepteras av den socialdemokratiska partikongressen nästa vecka, men det kan leda till en ny överströmning till vänsterpartiet som ju säger nej till EMU.

EMU-frågan tycks samla många traditionella socialdemokrater som beklagar att den solidariska lönepolitiken inte sitter i högsätet och att socialdemokraterna inte tänker på sysselsättningen utan bara inriktar sig på att hålla inflationen. EMU är alltså ingenting som gynnar socialdemokratiska opinionssiffror.

Göran Perssons regering är med undantag för några få ministrar (Winberg, Ulvskog och Pagrotsky) en EU-positiv regering i ett ganska EU-negativt parti. I det dagliga arbetet ägnar sig också regeringen i stor utsträckning åt EU. Göran Persson har sagt att det mesta av hans tid går till EU. Näringsministrarna har hela fem ministerråd att resa till och i varje departement tar EU-frågorna mycket tid. Nästa år blir det ännu värre; då är Sverige ordförande i EU under det första halvåret. Då kommer EU-frågorna att helt blockera allt annat. I en tid då socialdemokraterna borde tänka nytt och leda den grundläggande förändringen av det mesta i landet går mycket tid istället till EU.

LO försvagas

Gamla socialdemokrater talade alltid om LO och partiet som två grenar på samma träd. Men under senare år har denna fackligt-politiska samverkan minskat i omfattning.

LO-förbunden förhandlar själva om lönerna och LO har försvagats. Antalet anställda har minskat kraftigt och även om LO då och då ryter till så har den politiska inriktningen minskat. Det betydde att LO i valet 1998 inte alls mobiliserade sina medlemmar som förr. Stora grupper inom LO-förbunden röstar i dag på andra partier, många på vänsterpartiet, men även på moderaterna. När det förr i tiden diskuterades politik på arbetsplatserna var det vanligt att en LO-medlem steg fram och talade för socialdemokraterna. Så är det inte längre. Socialdemokraterna har inte längre tillgång till detta nät av företrädare på arbetsplatserna. Många LO-medlemmar har drabbats av arbetslösheten. Många känner av det ökade tempot i arbetet.

Samtidigt som LO har försvagats måste socialdemokraterna minska på sina utgifter eftersom partistödet sjunker. Det betyder en stor bantning och omorganisation på partiexpeditionen i Stockholm. Precis som de minskade röstetalen i valen minskar partiets resurser innebär den låga valsiffran – 36,4 procent – att socialdemokraterna inte kan föra sin egen politik i riksdagen. Många socialdemokrater retar sig på att miljöpartiet och vänsterpartiet ska ha inflytande. Det ganska omfattande samarbetet tar också tid. “Oftast vill de ha något, sällan kommer de med några konstruktiva lösningar”, säger en socialdemokratisk tjänsteman i ett departement. Åtminstone fram till valet 2002 har socialdemokraterna att samarbeta med det vänsterparti som hela tiden tar deras väljare.

Inför socialdemokraternas extra partikongress, som inleds den 10 mars, gäller det för partiledningen att överbrygga sin tudelning och knyta ihop partiets olika budskap. De riktlinjerna som kommer att antas räcker troligen inte för att övertyga de väljare som känner sig svikna.