Kraftmätningen

– Vi har räddat ån!

Rickard Norberg, en av nej-sidans starkaste företrädare, ropar ut i sin mikrofon det som alla kan se på den stora skärmen, det slutgiltiga resultatet i folkomröstningen.

Nej-sidan vann. Ja-sidan, som var för en utbyggnad av Vattenfalls kraftverk i Stalon, förlorade.

Valresultatet tas emot av hurrarop och dova applåder av vantklädda händer.

Det är novembersöndag i utkanten av Vilhelmina. Klockan närmar sig tio på kvällen när det sista valdistriktet räknats. Det är sju grader kallt. En stor järnkittel med kaffe och fyra små eldar ska hålla värmen uppe hos det hundratal personer som samlats vid nej-sidans röstvaka vid Gubbseleforsen.

– Men att det blev så jämnt! Det är ju inte klokt, säger en man upprört.

Han hade väntat sig en större övervikt än de 244 röster som skilde ja från nej. Nej-sidan fick 52 procent av rösterna.

– Ja, nu får vi ta reda på vilka det är som röstat ja. Vilka grannar som vi måste sluta hälsa på, svarar en av de kvinnor som varit aktiv i debatten.

Det här är berättelsen om en folkomröstning som med 244 rösters övervikt stoppade bygget av ett vattenkraftverk. Den visar också hur ett lokalt motstånd, med rötter i konflikter som är över 50 år gamla, spelar en viktig roll för utvecklingen av hela Sveriges framtida energiförsörjning.

Samtidigt, långt borta från Vilhelmina, håller bilden av vattenkraften på att förändras radikalt. Nya värderingar i riksdagshus­et i Stockholm och nya direktiv från EU i Bryssel öppnar för en ökning av vattenkraften.

Bara någon vecka innan den hetsiga valdebatten i Vilhelmina kulminerade i att Vattenfalls investering stoppades kom en torr rapport från Energimyndigheten. Rapporten heter kort och gott Vatten­kraften och energisystemet, och är det första tydliga tecknet på att en ny och mer positiv syn på vattenkraften vuxit fram. Och på att utbyggnaden kan bli långt mer omfattande än vad som tidigare fastslagits.

Ett utdrag: ”Vattenkraftens bidrag till elproduktionen skulle, enligt Energimyndighetens bedömning, behöva höjas om framtida mål om andel förnybar energi och klimatmål ska kunna uppnås.”

Myndigheten skriver också att EU-­målet, som för Sveriges räkning betyder att andelen energi från förnybara energikällor ska öka från 43 procent till 49 procent till år 2020, innebär att alla förnybara produktionsslag, däribland vattenkraften, troligen behöver nyttjas.

När det gäller ett lands energiförsörjning sker inga paradigmskiften över en natt. Men rapporten tyder på att vattenkraften är på väg att bli en het politisk fråga, drygt 30 år efter att tiotusentals svenskar protesterade mot torrlagda älvar och därmed satte stopp för vidare ut­byggnad.

***

investerarna

De största vattenkraftsproducenterna i Sverige – Fortum, Eon, Vattenfall och kraftigt expanderande, norskägda Statkraft (i samarbete med SCA) har intensifierat sina planerat satsningar.

Totalt planerar dessa fyra bolag att investera grovt räknat 20 miljarder kronor i vattenkraft. Tidsramen för investeringarna är oklar, främst på grund av att delar av dem inte kan förverkligas utan lagändringar eller prövningar i miljö­domstolen. När, eller ens om, det blir av är svårt att veta.

Men att målen som satts upp för att förbättra det globala klimatet, som att minska växthuseffekten, krockar med målen för att värna lokal vattenmiljö och dess ekosystem står klart.

– Ja, det handlar om en genuin målkonflikt. Det är väl lika bra att erkänna det, och sedan behöver man göra en avvägning däremellan, säger Ola Alterå, statssekreterare åt Maud Olofsson vid näringsdepartementet.

Vad denna avvägning ska leda till är för tidigt att säga. Ola Alterå delar i dagsläget inte Energimyndighetens slutsats att det behövs mer bidrag från vattenkraften.

– Men jag håller i vart fall med om att energin från vattenkraften inte ska minskas. Vattenkraftens betydelse för Sverige är väldigt stor och den kommer att fortsätta att vara väldigt viktig, säger han.

Vattenkraften svarar för mellan 45 och 50 procent av den totala energiförbrukningen i Sverige, som uppgår till omkring 150 TWh. En annan förnybar energikälla som varit mer i ropet på senare år, men som har en betydligt mindre andel, är vindkraften. Den stadiga ökningen av vindkraftverk talar för en utbyggnad av vattenkraften. Vindkraft går inte att lagra, men man kan lagra vatten i magasin.

– Om man ska ha mer vindkraft, vilket vi i regeringen siktar på, så behöver man annan energi som går att reglera de dagar det inte blåser. Kombinationen av vind och vatten är en bra kombination, det gör att vattenkraften är ännu viktigare i fram­tiden, säger Ola Alterå.

Det finns fler faktorer som komplicerar bilden. Som att Sverige, som oftast är självförsörjande på el, ibland ändå tvingas importera. Som den kalla vintern 2003 när vi köpte nästan 13 TWh främst från tyska och danska kol- och oljekraftverk. Och att den uttalade viljan att öka antalet elbilar i Sverige ökar behovet av förnybar energi, något som Energimyndighetens rapport belyser.

Exakt vilken betydelse vattenkraften spelar råder det delade meningar om. Den kända klimatforskaren och tillika vind- och solkraftsförespråkaren Christian Azar är en av dem som anser att det skulle vara möjligt för Sverige att reducera koldioxid­utsläppen med 75 procent till 2050, utan att bygga ut vattenkraften.

Potentialen för vatten­kraftens andel av energiförsörjningen ligger någonstans runt 60 procent, alltså 10–15 procent­enheter mer än i dag. Men för att nå dit skulle även de fyra skyddade nationalälvarna (Kalix älv, Torne älv, Piteälven och Vindelälven) samt biflöden till redan utbyggda vattendrag, även de skyddade, behöva exploateras.

Varken Ola Alterå eller någon av de oberoende vattenkraftsexperter som Affärs­världen talat med säger sig ha anledning att tro att skyddet skulle kunna tas bort. Men flera av elbolagen gör i alla fall beräkningar som inbegriper de skyddade älvarna.

Torbjörn Tärnhuvud, vice vd på Eon Vatten­kraft, säger att bolaget ”i första hand jobbar med att effektivisera befintliga kraftverk”. Det handlar då om att till exempel sätta in ytterligare en turbin, eller ersätta gamla turbiner med nya, mer effektiva. Eon driver i nuläget fyra sådana projekt, där samråd enligt miljöbalken pågår eller har genomförts och där ansökan till miljödomstolen förbereds.

– Totalt ser vi i nuläget möjligheter att öka elproduktionen i våra kraftverk med 100 till 150 GWh per år. Exakt vilken vinst vi skulle göra kan jag inte svara på, men vi satsar inte 1,5 miljarder kronor om det inte ser ut att vara en bra affär.

– För att det ska bli stora energitillskott måste man bygga i de älvar som i dag är orörda och skyddade. Vi har dock inga sådana planer.

Torbjörn Tärnhuvud är positiv till vad han kallar för ett ”långsamt uppvaknande” i fråga om inställningen till vattenkraften.

– För det är en intressant fråga huruvida vi i Sverige, om vi behöver mera el, ska lita på att någon annan bygger till exempel kolkraftverk ute i Europa. Eller ska vi utnyttja vår möjlighet att bygga vattenkraftverk och ta vårt internationella ansvar?

Göran Hult, ansvarig för vattenkraften inom Fortum, säger att investerings­planerna för de kommande 10–15 åren gäller projekt med ökad produktion motsvarande drygt 300 GWh. I kronor räknat handlar det om 800 miljoner per år, för de kommande tio åren.

– Om vi dessutom skulle få möjlighet att bygga i skyddade områden utanför nationalälvarna skulle vi kunna öka produktionen med ytterligare 1 500–2 000 GWh i våra områden, säger han.

– Inom Fortum ser vi ökad vattenkraftproduktion som en mycket viktig fråga, dels eftersom det tillför förnybar pro­duktion, dels eftersom det är en förutsättning för en storskalig vindkraftutbyggnad, som vi också anser mycket viktig och vill vara delaktiga i.

Statkraft är efter årsskiftet, då en rad förvärv av vattenkraftverk går igenom, Sveriges fjärde största vattenkraftproducent. Per Nordlund, regiondirektör för Statkraft i Sverige, uppger att bolaget i samarbete med SCA vill bygga ut i Edsforsen och Oxforsen i Hårkan, nordost om Östersund och (outbyggda och i nuläget skyddade av miljöbalken, reds anm) Ammerån i Jämtland och Byske älv i Västerbotten.

– Vi är mycket medvetna om att det krävs lagändringar för detta, säger Per Nordlund.

– Sammantaget omfattade de ursprungliga planerna för dessa utbyggnader en årsvolym på bortåt 0,7 TWh. Vi är dock inställda på att denna siffra minskar i och med de miljökrav som kan förväntas för framtida vattenkraftutbyggnader.

– Vi räknar med att våra löpande investeringar i befintliga anläggningar under de närmaste åren kommer att ligga på nivån 100 till 200 miljoner per år. Och om en utbyggnad (enligt ovan) skulle bli aktuell, handlar det sannolikt om investeringar i spannet tre till fem miljarder, säger Per Nordlund.

Vattenfall planerar att investera omkring åtta miljarder kronor i befintliga kraftverk, från 2009 till 2023. Det ger en produktionsökning på omkring 450 GWh.

***

en delad kommun

Vattenkraftrapporten från Energimyndig­heten mottogs med glädje av Svensk Energi, bransch- och intresseorganisationen för landets elförsörjningsföretag. Men någon vecka senare kom alltså ett besked som visade på att lokalt motstånd fortfarande kan sätta stopp för vattenkraft.

Den hetsiga debatten i Vilhelmina kretsar runt Vojmån, en 36 mil lång å som börjar vid Skamodal vid norska gränsen, passerar genom Vilhelmina kommun och via Volgsjön rinner ut i Ångermanälven. I nedre delen av Vojmån finns sedan mitten på förra seklet fyra vattenkraftverk. Utbyggnadsplanerna går ut på att Vattenfall ska bygga en 24 kilo­meter lång tunnel, en så kallade överledning, för att tappa vatten från Vojmån och leda det till kraftverket i Stalon. Då skulle man kunna få ut mer energi av vattnet, runt 150 GWh per år. Det skulle ge energi till ytterligare ungefär 30 000 hushåll. För det skulle Vattenfall få ut ungefär 90 miljoner kronor (baserat på råkraftspriset).

Argumenten mot en utbyggnad är att miljön och sportfisket skulle påverkas negativt samt att förutsättningarna för tillväxt i turistnäringen skulle försämras. Många röstade också nej för att man vill bevara naturen till efterkommande ­generationer.

Argumenten för är att kommunens ekonomi skulle förbättras. Dels genom att 600 nya jobb, varav 200 lokalt, skulle skapas av utbyggnaden. Dels genom att Vattenfall skulle ge pengar till kommunen vid ett ja. Dessutom menar ja-sidan att en utbyggnad inte skulle göra skada eftersom Vojm­ån redan är hårt reglerad.

De folkvalda politikerna är de som hörts och setts mest bland dem som är för en utbyggnad. Av de 35 ledamöterna i kommunfullmäk­tige är 23 personer för och tio mot en utbyggnad1. Denna majoritet går alltså precis tvärtemot folk­viljan.

Nyckelpersoner på ja-sidan är KG Abramsson (s), Vilhelm­inas enda riksdags­ledamot, som tillsammans med partikamraten och oppositionsrådet Åke Nilsson argumenterat för att utbyggnaden skulle ge kommunen ett nödvändigt tillskott, både i reda pengar och i form av nya jobb. Båda har kritiserats hårt för att gå stor­företaget Vattenfalls vägar och har bland annat kallats ”gummiryggar”. En annan är Gunnar Hörnlund (c), kommunalråd som drygt tio år tidigare utan framgång väckte frågan om att kommunen skulle köpa in sig i Vattenfall, i samband med att bolaget privatiserades.

Britt-Marie Schill, danspedagog, hör till det fåtal företagare som öppet stöttat ett ja. Hon har i ett stort antal blogginlägg bland annat kallat nej-sidans argument för ”skrämselpropaganda”.

Vattenfall har gjort sitt bästa för att övertala invånarna. Gunnar Axheim, högste chef för vattenkraft på Vattenfall, har tillsammans med kommunen gjort en förstudie för att visa konsekvenserna av en överledning. Bland annat har han skickat ned grodmän i Vojmån för att räkna harr­yngel. Med det vill han visa att det fiske som sportfiskarna vill bevara inte är så bra som de påstår.

Nej-sidan representeras av flera lokala, mer eller mindre formella, grupperingar. Den starkaste enskilda representanten är Ronny Thellbro som är församlingens präst. Han har fått stark kritik för att blanda ihop sina roller, vilket fått en grupp invånare att begära utträde ur Svenska Kyrkan.

Omröstningen har alltså rört upp starka känslor. Göran Jonzon, representant för intresseföreningen Vojm­åns Vänner, anser att Vilhelminas framtid ska skapas av invån­ar­na själva, inte av multi­nationella företag som Vattenfall. En debatt i lokalradion mellan Jonzon och KG Abramsson gjorde Jonzon så upprörd att han lämnade direktsändningen i protest. Rickard Norberg, ledamot i kommunstyrelsen, bytte från s, som är för en utbyggnad, till kd, som är emot.

För Vattenfall är utbyggnaden så viktig att bolaget prövat en helt ny metod för att övertyga lokalbefolkningen. Tre år före folkomröstningen inledde Vattenfall sitt samarbete med de folkvalda politikerna och har sedan dess arbetat mycket nära dessa. Ett annat inslag i övertalnings­arbetet är att Vattenfall utlovat ekonomisk ersättning vid en vinst för ja-sidan: 40 miljoner i engångsutbetalning, intäkterna från ett vindkraftverk motsvarande fem till sju miljoner kronor varje år så länge kraftverket i Stalon är i drift samt ett antal arbetstillfällen.

Det nya sättet att arbeta med opinionsbildning är ett testprojekt som konkurrenterna följt noga. Lokalt motstånd har i kombination med aktioner från Naturskyddsföreningen stoppat många planer på vattenkraftverk. På slutet av 1960-talet rasade striden om Vindelälven, en strid som Vattenfall förlorade och som kallats början till slutet för svensk vattenkraft. Till och med nationalskalden Evert Taube engagerade sig i kampen, vilket visar på frågans dignitet. I visan Änglamark skriver han:

Låt sista älven som brusar i vår natur,

brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur.

Så sent som för ett år sedan var det bya­laget i västernorrländska Röån som tvingade Statkraft att avstå från att bygga kraftverk och ge löfte om att aldrig komma tillbaka.

***

tro på vojmån

Ronny Thellbro, Vilhelminas präst, tar emot Affärsvärlden i sitt arbetsrum i det vackra församlingshemmet, som är Sveriges äldsta. Han säger att han gärna ser att valresultatet får en prejudicerande effekt. Ja-sidans argument att vattenkraft är ett bra alternativ till icke förnybara energikällor ger han inte mycket för.

– Det är ett försåtligt sätt att föra in koldioxiden och den globala uppvärmningen i människors tankebanor. Men de på Vattenfall lovar inget! De skulle kunna ha sagt att de skulle minska med motsvarande produktion i Tyskland, men det har de inte.

– Vattenfall har ju sin brunkolsproduktion i Tyskland. Vi är rädda att risken finns att om bolaget gör en koldioxidvinst via reglerat vatten här i Norrland, så kan de använda utsläppsrättigheterna de sparar för att öka sina utsläpp vid brunkolskraftverken i Tyskland.

Ronny Thellbro har kritiserats för sitt deltagande i kraftverksdebatten.

– De senaste veckorna har jag fått ta emot en oerhörd kritik för mitt sätt att hantera frågan. Det värsta jag varit med om är att en grupp människor kom hit på torsdagen före valet. En man kom med ett tjockt kuvert i handen. Då säger jag: Vad menar ni med det här? Svaret var att ”vi går ur kyrkan därför att du som den högsta kyrkliga ledaren i vårt lokala sammanhang deltagit i debatten”.

– Det var klara verba. Det gjorde mig faktiskt illa. För man blandade in kyrkan i kritiken mot mig.

Ronny Thellbro anser att han skilt tydligt på sin tjänsteroll och sitt privatliv.

– I tjänsten har jag aldrig agiterat i den här frågan. Det är ju faktiskt så att i den här frågan är jag, i likhet med alla Vilhelmina-bor, uppmanad att ta ställning och jag har fått ett röstkort, som i sig är en uppmaning att gå och rösta.

Det har diskuterats om Ronny Thellbros tro har haft betydelse för hans ställningstagande.

– Jag ser det som min absoluta kristna kallelse att protestera när människor riskerar att fara illa och när våra miljöer riskerar att utsättas för slitage och kanske fördärvas.

Han menar att viljan att bygga ut vattenkraften beror på en överdriven konsumtion.

– Vi får hänföra förslaget till lyxkonsumtionen. Vi har byggt ut de vatten som vi behöver och har därmed skapat den välfärd som vi behöver. Vi behöver inte mera välfärd, säger han.

Ronny Thellbro har själv negativ erfarenhet av Vattenfall. Som många andra i Vilhelmina som Affärsvärlden talar med anser han att Vattenfall på 1950-talet exploaterade både natur och invånare.

– Det var på den tiden folk fick flytta när man skulle skapa de här enorma vattenmagasinen. Min pappa fick 5 000 kronor för förstört fiske i grannkommunen Dorotea. Då var det mycket pengar och min pappa kunde köpa familjens första bil, en PV 444.

– Nu ser vi att det var ett alldeles för lågt pris. Resultatet såg jag när jag kom till­baka till bygden, blott några och 20 år. Jag kände en enorm bedrövelse över hur man stökat till alla de miljöer där jag vandrat och fiskat tidigare.

***

Framtiden

Kvällen före omröstningen frågade Affärsvärlden Vattenfalls Gunnar Axheim hur han skulle ta en förlust. Han svarade så här:

– Jag har känslor.

Dagen efter valdagen säger han att ett nej är ett nej.

– Vi måste acceptera demokratin i ett samhälle. Från vår sida kommer vi inte att driva detta vidare.

Nu, efter nederlaget, riskerar Vattenfall ytterligare ett bakslag i sin kampanj för att exploatera Vojmån. Flera personer som Affärsvärlden talat med vill ta Vattenfall till miljödomstolen, i syfte att begränsa bolagets rättigheter att använda vattnet i Vojmån till energiproduktion.

I kommunen har fokus bytts från vatten­kraftsdebatten till frågan om hur Vilhelmina ska utvecklas. Ronny Thellbro säger att det gäller att försöka få de båda sidorna att enas, trots de djupa konflikterna.

– Vi måste försöka ena ett splittrat samhälle. Det blir fråga om att få till individuella samtal mellan dem som bråkat mest, säger han.

Kanske kan den hårda debatten leda till att nej-sidans representanter nu lägger mer kraft på att skapa tillväxt. Nu är det upp till bevis, det gäller att omvandla snack till handling och visa att turist­näringen kan växa av egen kraft. Det talas om att ordna ett seminarium för att diskutera hur man ska gå vidare.

Valresultatet har fått den lokale artisten Sten-Erik Eneröd, som lovat att flytta från kommunen om det blev ett nej, att ändra sig. Han förklarar beslutet att stanna kvar i Vilhelmina med att han vill följa utvecklingen och se om de som röstade nej kommer att få rätt i att tillväxten kommer att ta fart, även utan en utbyggd vattenkraft.

Långt bort från Vilhelmina fortsätter världens ledare och forskare att ta reda på hur man klarar balansgången mellan lokala och globala miljömål. Vojmåns Vänner jub­lade för ett par veckor sedan över att de har räddat sin å, men kanske ska de spara plakaten och kampanjknapparna några år till. Om framtida EU-direktiv och nya miljö­lagar främjar vattenkraftsutbyggnad lär de behövas igen.