Konvertera pragmatiskt

”Ledarsidor”, sa en elak läsare till mig en gång, ”det är förhastade slutsatser huggna i sten.”

Kanske var det inte helt fel, även om stenhuggeriet numera sker digitalt. Flykting­krisen 2015 har blivit ett lika avslöjande trauma för svenska opinionsbildare som för det politiska systemet.

För första gången i presshistorien är det enklare att vara politiker än att vara ledarskribent. Jag skulle hellre ställa upp som migrationsminister än ta tillbaka jobbet som redaktör. I dag är terrängen nämligen lättare att bemästra än kartan.

Verkligheten kräver pragmatiska lösningar, vilket vi sent omsider har sett från både regering och opposition. I ideologiernas universum är det knepigare att navigera när nationalism och idealism möter människor på flykt, med ansikten, barn på armen och terrorister i släptåg. Realisten blir lätt patriot och idealisten idiot.

Ingen förnekar väl längre att detta är en unik påfrestning för Sverige. Men den energi som har ägnats åt fingerpekande skulle kunna ersätta Ringhals kärnkraftverk. Stefan Löfven reagerade för sent och nu genomför han det som regeringen brännmärkte! Fredrik Reinfeldt yrade om öppna hjärtan men hade ingen politik för att dämma upp denna syndaflod!

Sverige har sänt ut ”fel signaler”.

Ursäkta en förhastad iakttagelse huggen i granit, men ska vi inte vara stolta över den framgångsrika marknadsföringen av Sverige? Vore det inte värre om ett par hundra tusen kapabla människor lämnade landet än om lika många kommer hit?

Invest in Sweden, Visit Sweden, Svenska Institutet, Sida, skrytet om världens bästa välfärd, miljö, jämställdhet, rättssäkerhet. Och så blir vi chockade när folk nappar på erbjudandet.

Vilka signaler skulle vi ha sänt ut? Sverige är Europas armhåla, vik hädan?

Kanske borde vi ha bytt namn på den pr-firma som staten äger till hälften: ”Don’t Visit Sweden.”

Den enda säkra slutsatsen av årets flyktingkris och terrorfrossa är att man inte ska låta dogmer styra. Alla som fjättrar sig vid masten går under med sin tjusiga teori. Vårt påstått pragmatiska Sverige har sett detta många gånger förut i olika politiska varianter:

Socialismen som lade en död hand över ekonomin. Ubåtsjakterna efter en fiende som inte fanns. Kronförsvaret med 500 procents ränta som skulle rädda en utopisk växelkurs.

Varje gång gjorde det politiska etablissemanget helt om mer eller mindre över en natt. Det är en läxa i ödmjukhet som också borde ha präglat migrationspolitiken och terroristbekämpningen. Nu blev det i stället den vanliga ketchupeffekten, där alla reaktioner och överreaktioner kommer i en stor eruption.

Sverige är inte världens medelpunkt. Historien är en ångvält; vi kan akta oss för tyngden, vi kan påverka färdriktningen lite grann men vi kan knappast stoppa den. Vi kan inse att små idéer är effektivare och humanare än stora idéer.

Jag tänker på 1900-talets skönaste svenska publicist, som under loppet av några månader hann lära mig mer än alla andra chefredaktörer och magistrar tillsammans. När Bo Strömstedt gick i pension från Expressen 1991 var han skeptisk till tidsandans ”Bildt och Buldt”, arroganta moderater som hade ersatt arroganta social­demokrater:

”Om man ber mig titta åt höger tittar jag genast åt vänster.”

Den programförklaringen håller än, när vi kläms mellan nationalister och terrorister, när man ber oss välja mellan realism och idealism.

Snart läge att konvertera till islam, kanske.

Ofullkomliga som alla andra

Säpos terroristjakt följer samma principer som marinens ubåtsjakt: hetsa upp medierna, dölj inkompetens och mager fångst bakom sekretessen. Men just för att säkerhetsorganen är mänskliga behöver de vårt stöd, om än inte vår blinda beundran.