Konstfack – ett dyrt skämt

Konstfacks vara eller inte vara har flitigt debatterats under den senaste tiden. Kritiken har varit hårdare än den deltagarna brukar få höra från juryn i amerikanska Idol.

Detta sedan media rapporterat om två omdebatterade examensarbeten. Dels en manlig elev som, maskerad, klottrat i en tunnelbanevagn, dels en kvinnlig elev som fejkat ett självmordsförsök och blivit förd med ambulans till psyket på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Dessa två händelser har medfört att delar av den svenska befolkningen vill se att Konstfacks anslag på 126 miljoner om året dras in. En grupp på communityn Facebook med namn “Inga mer skattepengar till Konstfack”, har startats och närmare 4 000 personer har, i skrivande stund, blivit medlemmar.

Folkpartiets riksdagsledamot Fredrik Malm är inne på samma bana:

– Det här är ingenting som skattebetalarna ska finansiera och jag tycker att man ska minska anslaget så att det blir kännbart för Konstfack, säger han till Aftonbladet.

Men högskoleminister Lars Leijonborg tycker inte det är rätt väg att gå.

De 126 miljoner kronorna skolan får i anslag är dock långt ifrån hela den årliga kostnaden för skolans verksamhet. Även transfereringar bör läggas till summan för att se hur mycket skolan kostar skattebetalarna. Detta då studiebidrag samt övriga eventuella bidrag, exempelvis bostadsbidrag, inte är inräknade i de 126 miljonerna. Dessa bidrag bör räknas med i de fall där elever inte skulle fått om dem om de istället för att studera på Konstfack hade jobbat och tjänat pengar.

Uträkningen är dock inte färdig här, om man ser problemet ur nationalekonomisk synvinkel. Vidare ska summan av de pengar som studenten kunde ha tjänat under de år som personen studerar läggas till för att får reda på kostnaden för en utbildning/studieplats. I Konstfacks fall handlar det om tre till fem år. Likaså ska specifika kostnader för utbildningen såsom kåravgift och böcker läggas till.

Att samhället investerar i utbildning och att vi i Sverige har valt att ha ett frikostigt system med gratis utbildning med bidrag och möjlighet till lån, beror på att utbildning ökar humankapitalet vilket i sin tur är en samhällsekonomiskt lönsam investering.

Humankapital beräknas nämligen stå för två tredjedelar av tillväxten och investeringen håller ofta i 40-60 år. Men det är på aggregerad nivå man räknar med att utbildning är en lönsam investering.

Investeringens utfall beräknas genom att ta alla kostnader för utbildningen och diskontera dem till utbildningens start. På plusposten läggs den ökade inkomst som personen får under resten av sitt liv, nuvärdesberäknat till dagen då utbildningen startade. I konstnärers fall bör kanske det monetära värdet av nyttan av konsten som skapas läggas till (samtidigt är muséer förenade med kostnader, dessutom är det ofta stat och kommuner som köper konstverk).

Med andra ord kostar Konstfack relativt mycket sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. För till skillnad mot en juristutbildning, en ekonomutbildning eller en läkarutbildning, är risken att inte få jobb mycket större inom kultursektorn. Förvisso finns det vissa linjer på Konstfack som är mer attraktiva sett ur arbetslivssynpunkt, men för de som väljer inriktningen konst ter sig framtiden ofta svår.

“Många konstnärer arbetar som egen företagare. Arbetsfältet varierar, allt från egna projekt, konstnärliga uppdrag för offentlig verksamhet till undervisning inom konstområdet”, skriver Konstfack i sin utbildningskatalog.

Känner ett par som båda sökte in till Konstfack på 1990-talet. Den ena kom in och den andra inte. Den som gick den femåriga magisterutbildningen inom måleri får idag livnära sig på jobb som inte hör till utbildningen. Hon får ägna sig åt konsten på sin fritid för att, förhoppningsvis, kunna få ett stipendium eller en utställning så att någon kommun kan spendera 10 000 – 15 000 på en eller ett par tavlor.

Mannen, som inte kom in på Konstfack, lyckas dock mycket bättre genom att jobba med konst ur mer kommersiellt perspektiv. Han är inriktar sig dock mot illustration.

Bland deras bekanta märks en rad konstnärer och det är inte många som livnär sig på sin konst utan tvingas jobba deltid eller heltid med något annat. Konsten blir en fritidssyselsättning eller i bästa fall får de som akademiker en vikarietjänst som bildlärare.

Att vi skattebetalare ska subventionera dessa personers hobbyverksamhet och möjlighet att ägna sig åt sitt fritidsintresse under tre till fem år är helt sjukt. Vill personer utbilda sig inom konst bör de få bekosta utbildningen själva, inte parasitera på skattebetalare.

Anledningen till att utbildning är gratis i Sverige är att humankapital förväntas generera ökad tillväxt inom landet. Vissa utbildningar på Konstfack kan antagligen, ur cost-benefit-synpynkt, ge positiv avkastning. Men absolut inte “konst”-enheten. Det är också denna inriktning som de två ifrågasatta eleverna går på.

Vi är för övrigt många som har svårt att förstå hur klotter kan vara konst, särskilt inte från en av 1990- och 2000-talets absolut värsta vandaler i Stockholm (NUG). Vi kan heller inte förstå hur ett fejkat självmord kan vara det.

Har även hört om en elev som filmade ett toalettbesök och sedan använde det fysiska resultatet till att måla med och ansåg att det var ett konstverk. Handledare på Konstfack har också klassat detta som konst.

Men utomstående ser snarare de två senaste händelserna som brott. Konstnärerna försöker dock släta över sina ageranden med dåliga ursäkter:

– Överläkaren på S:t Görans psykakutmottagning har påstått att det jag gjorde skulle ha kunnat leda till att någon annan tilläts ta livet av sig. Det tyder ju på en resursbrist i vården som är långt mer alarmerande än att jag inte var sjuk på riktigt. Om en enda patient mer eller mindre kan ha sådana konsekvenser tycker jag att det är det som borde debatteras, säger Konstfacksstudenten Anna Odell helt utan tanke på att sjukvård faktiskt kostar pengar och att hennes aktion lär ha kostat samhället minst 100 000 kronor.

Eftersom statens resurser inte är obegränsade borde vi ställa oss frågan om vi ska subventionera personer som låtsas vara psykiskt sjuka eller om vi istället ska använda pengarna till att exempelvis förbättra psykvården.

Den här krönikan kommer garanterat få en massa kommentarer med andemeningen att konst inte går att mäta i pengar. Men då kan väl ni som är så måna om konstinriktningens överlevnad på Konstfack själva betala vad det kostar. Vi är många som anser att det finns viktigare saker att använda skattepengar till.

Än så länge har ingen operascen gått med på att göra det nationalekonomiska experimentet där man ger besökarna en voucher på 1 000 kronor när de går in. Summan motsvarar subventionen av biljetten. Tanken är att åskådarna efter en sjättedel av uppträdandet får bestämma om de vill gå hem och få 1 000 kronor i handen eller om de vill stanna resten av föreställningen och förbruka de 1 000 kronorna på operan.

Till skillnad mot opera-exemplet är det i många fall inte heller konst som produceras på Konstfacks konstutbildning. Eller kanske är det konst att anlita maskerade män som står med dragna vapen utanför Konstfacksrektorns villa om materialet dokumenteras och sedan ställs ut?

Det finns dock en naturlig förklaring till att konstnärer tar till allt mer desperata metoder för att få uppmärksamhet.

Även om Anna Odell säger att “ingen seriös konstnär gör någonting enbart för att provocera eller för att bli känd” så vet vi alla att det i själva verket är precis tvärtom. Anna Odell och klottermannen vill givetvis göra sina namn kända.

Men till skillnad från Dan Wolgers lyckas eleverna inte agera med glimten i ögat. Wolgers som, i brist på skälig utställningsersättning, lånade två bänkar från Liljevalchs och ställde ut dem som en installation. Efter utställningen snodde han dem och sålde dem för 5 600 kronor på en auktion.

När förfarandet uppdagades blev han polisanmäld och fick 60 dagsböter (2 400 kronor) som straff. Han sålde dock bötesbrevet, oöppnat, för 20 000. Sofforna klassas idag som konstverk och har återkommit i Liljevalchs ägo. Ett annat år pryddes telefonkatalogen av konstnärens telefonnummer, sedan han fått i uppdrag att formge omslaget.

Detta är, till skillnad mot senare års övertramp, humoristiska aktioner. Men så är han också professor på Konstfack samt kan sälja sina konstverk. Det finns alltså en marknad för lyckade konstnärer utan att det skjuts till skattepengar (även om hans lön betalas av skattebetalare). Varför ska vi då betala miljontals kronor årligen för att diverse stolpskott ska få chans att hålla på med sin fritidssysselsättning i flera år? Det finns viktigare saker att lägga skattepengarna på.

nullnullnullnull