Konsten att älska sitt jobb

Att bo i New York är, på gott och ont, att bli ett med sitt yrke.

För de flesta av New Yorks invånare kommer de professionella ambitionerna före allt annat. Därmed blir också den professionella identiteten synonym med självbilden. När det går dåligt i jobbet går det dåligt i livet.

Det är inte ett särskilt hälsosamt sätt att leva och det leder inte sällan till arbetsnarkomani. Ibland kan livet i New York kännas som ett nio miljoner människor stort Anonyma Arbetsnarkomaner-möte. Men samtidigt – av de laster jag haft i livet är arbete förmodligen en av de mindre skadliga.

För mig kommer arbetsnarkomanin från en kombination av omständigheter – lutheranska värderingar, en uppväxt som lämnade efter sig ett visst hävdelsebehov, en envis vilja att bo i en av världens dyraste städer, där man måste jobba väldigt mycket för att ha råd med en någorlunda bekväm livsstil.

Men framför allt handlar det nog om att jag har den odrägliga förmånen att faktiskt tycka om mitt jobb (något jag lärt mig uppskatta med allt större nervositet, med tanke på att jag åtminstone en gång i veckan läser en artikel som dödförklarar hela min yrkeskategori).

I två nya böcker skildras personer som söker självförverkligande i arbetet: Ken Robinsons The Element – how finding your passion changes everything är en bitvis outhärdligt hurtig självhjälpsbok som bygger på intervjuer med personer som hittat sitt rätta ”element” och påstås älska sitt jobb (bland de mer intressanta är Matt Groening, som skapade The Simpsons och mediemogulen Arianna Huffington). Boken har ett huvudargument som är svårt att säga emot: att hitta en meningsfull sysselsättning kan få alla andra problem i livet att framstå som betydligt mer uthärdliga.

I populärfilosofen Alain de Bottons nya bok Arbetets lust och leda utforskar han i sin tur den moderna arbetsplatsens kultur och förhoppningar – man kan se det som ett väldigt långt och väldigt teoretiskt (och bitvis faktiskt lika roligt) avsnitt av The Office.

Det finns ofta något lite glättigt och förenklat med Alain de Bottons böcker, en tendens att göra världen lite gulligare än den egentligen är. Men i Arbetets lust och leda fångar han ändå några av de små dagliga mirakel som gör världen så komplicerad och innehållsrik. Från den japanska raketforskaren vars enorma kunskaper resulterar i något som är både trivialt och fantastiskt: en satellit i himlen som gör det möjligt att visa ett japanskt tv-program för barn för hela världen, till Stillahavsfiskaren som är det första ledet i den långa kedja som gör det möjligt för oss att äta en tonfisksmörgås till lunch. de Bottons tidigare böcker har utforskat människors olika sätt att försöka bli lyckliga – genom att resa, genom att älska, genom att jaga statussymboler, genom att läsa Proust. Här är det alltså arbetet som ska göra oss lyckliga, en idé de Botton delar med såväl Marx som nyliberala ideologer, men däremot inte med Aristoteles, som hävdade att ett lyckligt liv var förunnat de få som hade resurser att eftersträva meningsfulla fritidssysselsättningar.

Gemensamt för de två böckerna är konstaterandet att 2000-­talets medelklass först och främst letar efter självförverk­ligande på sina arbetsplatser.

Det är förstås inte bara i New York som folk är övertygade om att arbete kan vara något närmast heligt. Det må vara orealistisk att försöka bli stimulerad av sitt arbete år efter år, men det kan knappast skada att åtminstone försöka sträva efter det. För att citera de Botton: Vad ska man annars göra?

______

Martin Gelin är journalist i New York. Hans bok ”Det amerikanska löftet – Barack Obamas väg till Vita Huset” finns ute nu.