KONJUNKTUREN: Tillfälligt lönelyft

Enligt Statistiska Centralbyråns (SCB) statistik ökade dengenomsnittliga timlönen för en arbetare inom privat sektor mednästan sex procent i mars jämfört med i mars förra året.Tjänstemännens löneökningar var litet lägre, ungefär fyraprocent.Om den takten håller i sig blir löneökningarna under 1997betydligt högre än prognoserna för helåret 1997 som liggermellan fyra och fem procent. Under förra året ökade lönerna medsex procent. Statistiken ser oroväckande ut och högrelöneökningar än väntat skulle dra ner sysselsättningen ännu mer.Lönestatistiken är dock ovanligt svårtolkad – kalendereffekteroch nya avtal som börjar betalas ut vid en viss tidpunkt gerstora kast som inte återspeglar den långsiktiga trenden.

Det finns hopp om att det är sådana effekter som driver upplöneökningstakten just nu. Påsken inföll i år i mars, medan denförra året inföll i april. Det höjer lönekostnaderna i mars i årgenom bland annat ökat övertidsarbete och högre ersättningar förobekväm arbetstid. Dessutom löpte verkstadsindustrins avtal i årfrån den första mars, medan förra årets avtal började gällaförst från den första april. Det innebär att två avtalsenligahöjningar kommer med när man räknar ut hur mycket lönerna harökat under det senaste året.

Eftersom verkstadsindustrin är så stor får det ett märkbartgenomslag på de totala löneökningarna.

Att lönerna ökade så snabbt under 1996 berodde mycket på att1995 års avtal till stor del började betalas ut under 1996. Detdrog upp 1996 års löneökningar på bekostnad av 1995 då lönernabara ökade med drygt tre procent.

HOPPAS PÅ NEDGÅNGOlle Djerf, chefekonom på Nordbanken, håller med om attlöneökningarna hittills i år ser väl höga ut. Det skulle kunnabero på att löneglidningen, trots den svaga arbetsmarknaden, ärlitet högre än väntat. Han menar dock att det är för tidigt attsäga om det är kalendereffekter eller högre löneglidning somligger bakom den relativt höga löneökningstakten hittills i år.Statistiken för de närmaste månaderna bör visa attlöneökningarna blir avsevärt lägre än i mars, annars finns detanledning att tro att lönerna ökar snabbare än man har trotthittills.

På Konjunkturinstitutet (KI) menar man att det ännu så längeinte finns någon större anledning att tro att löneökningarnakommer att överträffa prognoserna. I mars spådde KI attlöneökningarna skulle bli 4,4 procent och den prognosen bedömsstå sig ganska bra. Bedömningen är alltså att det inte är högrelöneglidning som ligger bakom den höga löneökningstakten.Tvärtom innebär KI:s prognos att löneglidningen bara blir 0,7procent i år. Det skulle i så fall vara den lägstalöneglidningen på flera decennier. Under de senaste åren har denlegat mellan en och två procent.

Men även om utvecklingen hittills i år knappast är alarmerandeså är prognosen för årets löneglidning fortfarande mycket osäker.

Om sysselsättningen, som exempelvis regeringen räknar med,vänder uppåt i höst kan även löneglidningen bli högre än väntat.Om konjunkturen fortsätter att stärkas samtidigt som kronanförblir svag ökar också risken för att avtalen ännu en gånghamnar alldeles för högt. Nästa års löneförhandlingar blir etttest på om parterna av egen kraft skall lyckas hållalöneökningarna tillräckligt låga. Många bedömare tror att nästaårs löneavtal blir lägre än 1995. Exempelvis LO tror att detotala löneökningarna kan komma ner till 3,5 procent nästa år.Även Handelsbankens och Nordbankens ekonomer tror attlöneökningarna kan komma ner till 3,5-4,0 procent nästa år. Hurhöga löneökningar tål Sverige? Den så kallade Edingruppen komfram till att lönerna inte borde öka med mer än 3,5 procent.Sedan dess har dock 1995-1996 års konjunktursvacka pressat nerlöneökningarna i vår omvärld och de svenska löneökningarnaskulle behöva vara ännu lägre än 3,5 procent för att åtminstonebara öka i takt med våra konkurrentländer. Så även omlöneökningarna inte fortsätter att öka i samma takt som i marsär det knappast något tvivel om att vi fortfarande ligger förhögt.

Med rörlig växelkurs kan man visserligen tänka sig att allt förhöga löneökningar kan kompenseras av att kronan faller i värde.Men en försvagning av växelkursen hotar inflationsmålet genomatt importen blir dyrare. Så det alternativet skulle förmodligenmötas av att riksbanken höjer räntorna för att hålla inflationenpå två procent. I slutändan skulle det innebära att man måstehålla tillväxten och därmed sysselsättningen nere.

Men även om lönerna fortsätter att öka väl snabbt lär det dröjainnan riksbanken ser sig tvingad att strama åt.

Riksbanken brukar visserligen framföra att lönebildningen är ettav de stora problemen i den svenska ekonomin, men det betyderinte att man är orolig för löneökningarna på kort sikt.

INGEN FARA – ÄNNUÄnnu så länge finns det ingenting som tyder på att de håller påatt slå igenom i högre inflation. I förra veckansinflationsrapport sägs att löneökningarna hittills i år liggerungefär i linje med förväntningarna. Där konstateras också attpenningpolitiken bedöms vara väl avvägd. Det är riksbankens sättatt tala om att det för närvarande inte är aktuellt att höjareporäntan.Även riksbanken tycks ha gott hopp om attlöneökningarna är på väg ner. Arbetsmarknaden är ju fortfarandemycket svag. I förra veckan meddelade SCB att antaletsysselsatta i maj var femtio tusen personer färre än samma månadförra året. Den öppna arbetslösheten låg på 7,8 procent medanden totala låg på nästan tretton procent. Gott om ledigaresurser i ekonomin innebär, enligt riksbanken, att det dröjerlänge innan det så kallade produktionsgapet sluts. Riksbankenförutspår att tillväxten blir två procent i år och tre procentnästa år och det väntas inte leda till någon generellkapacitetsbrist. Det finns alltså ingen anledning att tro attlöneökningarna skall pressa upp inflationen ännu på ett tag.