KONJUNKTUREN: Lurad av konjunkturen?

Det framstår som alldeles uppenbart att pessimismen om densvenska ekonomin var extremt överdriven för några år sedan. Mennu kan man börja undra om inte många har slagit över åt andrahållet.

För all del, det råder inga tvivel om att den svenska ekonominär på väg upp ur 1995-1996 års milda konjunktursvacka. Men manskall också komma ihåg att det brukar se mycket bra ut just idenna fas av konjunkturcykeln. I början av uppgången finns detju normalt inga hinder för tillväxten. Med ledig kapacitet ochgott om arbetskraft kan ekonomin växa utan problem.

På penning- och obligationsmarknaderna gläder man sig åt attekonomin nu tycks vända uppåt utan att inflationen samtidigt tarfart. Tioårsräntan har fallit till den lägsta nivån på decennieroch räntemarginalen mot Tyskland var i slutet av förra veckannere på 0,58 procentenheter. Även kronan har stärkts rejältunder de senaste månaderna. I våras pendlade det konkurrensvägdaTCW-index kring 122, men i måndags hade kronan stärkts till ettindex på 118,5. Alla tycks vara överens om hur förträffligtSverige har blivit.

Men man skall komma ihåg att inflationen är en eftersläpandeindikator. Om inflationen redan nu skulle börja dra sig uppåtvore det riktigt illa ställt. (De senaste månadernas uppgång iden uppmätta inflationen förklaras bland annat av att effekternaav sänkta räntor och stärkt krona nu börjar ebba ut, inte av etthögre inflationstryck.) Och att inflationstrycket fortfarande ärlågt är inget bevis för att inflationsbenägenheten har minskat.Visserligen finns det en del som talar för att den har gjort det,men det verkliga testet på det kommer först om några år. Lägreinflation i vår omvärld, låga inflationsförväntningar och alltöppnare gränser talar möjligen för att inflationen även framöverkommer att hålla sig lägre. Att riksbanken nu har ettinflationsmål i stället för ett växelkursmål är naturligtvisockså viktigt. Därmed kan man hålla inflationen nere, men ivärsta fall kommer det att kräva en kraftig åtstramning. Medtanke på hur litet som i grunden har gjorts åt lönebildningen ärrisken fortfarande stor att löneökningarna blir väl höga. Attriksbanken inte ser någon anledning att börja höja räntan underden närmaste framtiden är trots det inte alls konstigt. Detberor just på att det ligger en bit framåt i tiden. Man kan interedan nu förutsätta att löneökningarna kommer att hamna för högt.

Möjligen tolkades riksbankens inflationsrapport väl positivt idetta avseende. Där står visserligen att inflationen, medoförändrad penningpolitik, bedöms hålla sig på två procent under1998 och 1999. Men på så lång sikt kan ju riksbanken lika litetsom någon annan veta hur nästa år lönerörelse kommer att sluta.I viss mån kanske också alla positiva omdömen om Sverige delvisär efterhandskonstruktioner. Räntefallet och kronförstärkningenmåste ju ha någon förklaring och då lyfter man fram allapositiva faktorer. Men som vanligt kan man konstatera att densvenska utvecklingen ingalunda är unik. Sverige har följt deninternationella räntetrenden med en ganska kraftig uppgång imars och sedan en gradvis nedgång till dagens låga nivåer.Ungefär så har det sett ut både i Tyskland och USA trots att debefinner sig i helt olika situationer. Fallande räntemarginalermot Tyskland är inte heller unikt. I Italien och Spanien harmarginalerna fallit ännu mer än här. Den spanska tioårsräntanligger nu bara 0,4(!) procentenheter över den tyska och denitalienska ränteskillnaden har följt den svenska ner till 0,6procentenheter. Att Spaniens och Italiens räntor ligger så närade tyska beror naturligtvis åtminstone delvis på att de flestanu räknar med att de kommer med i EMU från början. Men det ärinte hela förklaringen. Den enorma kraftansträngning som hargjorts för att kvalificera sig för EMU har inneburit attinflationen i båda dessa länder har fallit häpnadsväckandesnabbt till under två procent under de senaste månaderna. Liksomi Sverige kan man dock naturligtvis undra om den lågainflationen också skulle klara en rejäl högkonjunktur.

På kort sikt finns det dock all anledning att vara optimistiskom den svenska ekonomin. Allting pekar mot att konjunkturenfortsätter uppåt. Det kommer allt fler bekräftelser på att ävenhemmamarknaden har fått bättre fart. De senaste månadernasräntenedgång och kronförstärkning borde förstärka den tendensenytterligare. Hittills är det ju framför allt exporten som harvuxit. Konjunkturbedömarna räknar, mycket tack vare den starkautvecklingen hittills i år, med att exporten ökar med åtta-tioprocent i år. Nästa år väntas en viss dämpning. Med tanke på densenaste tidens kronförstärkning kan dämpningen bli ännu meruttalad. Regeringen räknade i budgeten med ett TCW-index på 121,2 i genomsnitt i år och 120,5 nästa år. Dagens kronkurs påomkring 118 innebär att kronan redan är några procent starkare.Att även den inhemska ekonomin har vänt uppåt är det inte längrenågot tvivel om. I förra veckan visade Konjunkturinstitutetsmånadsbarometer för augusti att orderingången till den inhemskaindustrin ökade för fjärde månaden i följd. StatistiskaCentralbyråns (SCB) statistik för utrikeshandeln visar ocksåtydligt att även den inhemska ekonomin har vänt uppåt. Underandra kvartalet i år ökade importen (i volym) med drygt trettonprocent från motsvarande period förra året. Det var till och medännu snabbare än exporten som ökade med 9,5 procent under andrakvartalet.