KONJUNKTUREN: Lagom starkt i Tyskland

För första gången verkar det helt uppenbart att även Tysklandhar anpassat sin penningpolitik till EMU. Förra veckans höjningav den tyska styrräntan från 3,0 till 3,3 procent var säkertframför allt ett steg mot en gemensam euroränta.

Om den tyska centralbanken Bundesbank hade satt den egnaekonomin främst borde den ha väntat med att strama åtpenningpolitiken. Den tyska ekonomin befinner sig bara i börjanav en konjunkturuppgång. Uppgången förklaras dessutom hittillsnästan helt av ökande export, medan den inhemska ekonomin ärsvag. Inflationshotet är fortfarande avlägset.

Inflationen har visserligen dragit sig uppåt, men det beror påatt importpriserna har stigit till följd av den tidigare D–marksförsvagningen och på höjningar av administrativt styrdapriser. Det inhemska inflationstrycket är svagt.

Importpriserna hade i augusti stigit med över fem procent sedani augusti förra året. Det låter naturligtvis oroande – och påkort sikt har det också dragit upp konsumentpriserna.Inflationen bottnade i mitten av 1996, på strax över en procent,men har sedan dess stigit till två procent. Det är i överkantenav Bundesbanks inflationsmål på 1,5-2,0 procent.

Men eftersom D-marken har stärkts mot dollarn under de senastebåda månaderna, trots en reporänta på bara tre procent, bör inteD-markskursen ha varit det som tvingade fram förra veckanshöjning. Förstärkningen av D-marken verkar också redan ha börjatmärkas i inflationstalen. I september föll konsumentpriserna med0,3 procent och årstakten föll också tillbaka från 2,0 procent iaugusti till 1,9 procent i september. I västra Tyskland stegkonsumentpriserna med 1,8 procent från september förra året tillseptember i år.

FÖRSIKTIG ÅTERHÄMTNINGHur svag är då den tyska ekonomin? Den privata konsumtionen harvisat tecken på att börja återhämta sig. Förra året ökade denmed drygt en procent och prognoserna pekar mot ungefär detsammai år. Under första kvartalet låg den privata konsumtionen stilla,men under det andra ökade den med drygt en procent från förstakvartalet enligt säsongrensade och kalenderkorrigerade uppgifter.Omräknat till årstakt, som den amerikanska tillväxten brukaranges, var ökningstakten över fem procent.

Men trots uppgången under andra kvartalet är det ytterst osäkerthur varaktig uppgången för privatkonsumtionen är. I förra veckanvisade den så kallade EU-barometern ännu en gång attstämningarna bland tyska hushåll fortfarande ligger i botten.Skillnaden är stor jämfört med exempelvis Frankrike, där det harskett ett tydligt omslag under det senaste året.

Den mycket svaga arbetsmarknaden och de låga löneökningarnainnebär också att tyskarna inte kan räkna med några störrerealinkomstökningar i år. Trots att tillväxten totalt setttydligt har vänt uppåt har det ännu inte alls gett någraeffekter på arbetsmarknaden. I september nåddes ännu ett nyttefterkrigsrekord: 11,7 procent arbetslösa. Sysselsättningen harockså fallit i stort sett oavbrutet under de senaste åren.

Den andra sidan av den svaga arbetsmarknaden är att lågalöneökningar och fortsatta neddragningar av antal sysselsattahar förbättrat produktivitet och konkurrenskraft. De så kalladeenhetsarbetskostnaderna faller, vilket är en viktig orsak tillatt exporten går så bra. Exporten ökar betydligt snabbare änvärldshandeln och tyskarna tar uppenbarligen marknadsandelar.Svag inhemsk efterfrågan, tillsammans med starkt ökande export,har också inneburit att bytesbalansen har svängt. De storaunderskotten, som blev följden av återföreningen, har börjatminska.

Liksom när det gäller den privata konsumtionen finns det vissatecken på att investeringarna börjar vända uppåt. Framför alltmaskininvesteringarna vände svagt uppåt under förra året ochutvecklingen hittills i år tyder på att uppgången fortsätter,kanske litet snabbare än förra året. Förutsättningarna är jugoda med låga löneökningar, bra konkurrenskraft och låga räntor. BYGGINVESTERINGARNA ÄR DOCK FORTFARANDE I BOTTEN. IEU-barometern syns en svag förbättring av stämningsläget sedanden absoluta botten i mitten av 1996, men nivån är fortfarandemycket låg.

Hur stor är då risken att räntehöjningen tar knäcken påkonjunkturuppgången?

Förutsatt att det vi nu ser inte är början på ett nytt 1994, medkraftigt stigande räntor, spelar naturligtvis inte en höjning avde korta räntorna med några tiondels procentenheter någonavgörande roll. Och det finns en hel del som talar emot attdetta är början på en kraftig ränteuppgång. Realräntorna ärhögre nu än i slutet av 1993, inflationen förefaller hastabiliserat sig på en lägre nivå i många länder ochkonjunkturomslaget i Europa är inte lika kraftigt nu som då. AttTyskland nu anpassar sig till en penningpolitik som skall varalagom stram för alla tänkta EMU-länder innebär kanske attpenningpolitiken blir i stramaste laget från tysk synpunkt. Menså som det ser ut i Europa idag finns det åtminstone på kortsikt inte någon anledning att vänta sig någon kraftig höjning avde korta räntorna. Till och med gamla höginflationsländer somItalien och Spanien har ju nu pressat ner inflationen tillmellan en och två procent.

Hur är det då med de långa räntorna? Jämfört med exempelvis USAspelar de långa räntorna en mycket större roll än de korta i dentyska ekonomin. Även efter förra veckans uppgång är defortfarande mycket låga i ett historiskt perspektiv. Den tyskatioårsräntan låg i måndags eftermiddag på 5,1 procent, vilketinnebär att realräntan ligger på ungefär tre procent. Det är enrimlig nivå, så risken för ett nytt 1994 förefaller som sagtinte överhängande.

Slutsatsen av allt detta blir att det mesta talar för att dentyska konjunkturen fortsätter uppåt, trots en väl tidigåtstramning av penningpolitiken. Dagens prognoser om en tillväxtpå två-tre procent nästa år står sig bra ännu så länge.