KONJUNKTUREN: Hoten mot uppgången

Enigheten om att den svenska konjunkturen skall få litet bättrefart under nästa år är stor. Den privata konsumtionen skall ökalitet snabbare, investeringarna dämpas visserligen, men exportenväntas fortsätta att öka i ungefär samma takt som förra året.BNP väntas öka med drygt två procent, en uppgång från förraårets svaga tillväxt på drygt en procent.

Både i Sverige och resten av Europa finns det dock en delvarningstecken om att det kan bli sämre än väntat. Tillväxten iden svenska ekonomin ser ut att ha tappat fart mot slutet avförra året. Statistiska Centralbyråns (SCB) ochKonjunkturinstitutets (KI) s.k. aktivitetsindex skall ge enförsta indikation om hur stark tillväxten i ekonomin är. Detvände tydligt uppåt i våras, men har under de senaste månadernaåter planat ut.

Tillväxten från andra till tredje kvartalet blev 0,7 procent,men trenden i aktivitetsindex tyder på att den takten knappasthöll i sig under fjärde kvartalet. Aktivitetsindex i oktober ochnovember förra året låg kvar på samma nivå som i augusti ochseptember.

Vilka är de stora riskerna i konjunkturscenariot för 1997? IrmaRosenberg, chefekonom på Posten och tidigare prognoschef på KI,tar i en ny prognos för den svenska ekonomin upp ett antalosäkerhetsfaktorer för det närmaste året. Hon framhåller att deneuropeiska konjunkturuppgången fortfarande måste betraktas sommycket bräcklig och att även den svenska konjunkturen behöverhjälpas på traven om den inte skall komma av sig.

Konjunkturuppgången är ännu inte etablerad och det behövs inteså mycket för att den skall bli svagare än de flesta tror. Enrisk är att den amerikanska ekonomin fortsätter att växa såsnabbt att centralbanken ser sig tvungen att strama åtpenningpolitiken. I värsta fall dras då de europeiska räntornamed åtminstone en bit uppåt.

I förra veckan meddelades att den amerikanska tillväxten underfjärde kvartalet blev så hög som 4,7 procent i årstakt. Med enarbetslöshet på strax över fem procent innebär det atttillväxten måste dämpas om inte ekonomin skall bli överhettad.Frågan är egentligen om det kommer att ske av sig självt ellerom det kräver höjda räntor.

ÖVER FÖRVÄNTAN – SOM VANLIGTÄnnu så länge håller sig inflationen förvånansvärt låg, den såkallade BNP-deflatorn (ett mått på prisökningarna i helaekonomin) steg bara med 1,8 procent fjärde kvartalet. Ännu engång kan man alltså konstatera att den amerikanska ekonomin haröverträffat förväntningarna och ser ut att växa i snabb taktutan att inflationen tar fart.

Hur allvarligt skall man se på risken för en stramare amerikanskpenningpolitik? Det behöver inte alls bli någon katastrof. Attden amerikanska centralbanken börjar höja de korta räntornaunder 1997 verkar ytterst sannolikt. Men konsekvenserna blirförmodligen inte alls lika allvarliga som 1994, då en amerikanskstyrräntehöjning utlöste en kraftig ränteuppgång både på kortaoch långa sidan.

Dels ligger den amerikanska styrräntan redan nu på 5,25 procentoch borde inte alls behöva höjas lika mycket som 1994. Då höjdesden från 3,0 procent till 6,0 på ett år. Under 1994 vände ävenden europeiska konjunkturen kraftigt uppåt och det bidrog tillatt även räntorna följde med de amerikanska uppåt. En betydligtsvagare europeisk konjunktur och mycket låg inflation talar emotatt de europeiska räntorna skulle följa med de amerikanska uppåtäven den här gången. Redan nu kan man konstatera att europeiskaoch amerikanska räntor verkar gå skilda vägar. Under de senastemånaderna har den amerikanska tioårsräntan stigit med ungefär enhalv procentenhet, medan den tyska ligger kvar på ungefär sammanivå som för några månader sedan.

Den starka amerikanska ekonomin har också dragit med sig dollarnuppåt. Högre långa räntor och starkare dollar borde innebära attekonomin dämpas så småningom.

En annan risk är att EMU-processen bryter samman. Det är inteens säkert att självklara länder som Tyskland och Frankrikelyckas leva upp till konvergenskraven. Om de ligger alltförlångt ifrån måste EMU skjutas upp – och då kan det bli turbulentpå ränte- och valutamarknaderna. Flykt till D-marken skulle dååterigen pressa upp D-markskursen. Den svaga tyskakonjunkturuppgången har hittills varit helt exportledd och enbetydligt starkare D-mark skulle enligt Irma Rosenberg heltkunna ta knäcken på den.

Svagare tillväxt i Tyskland skulle även drabba Sverige, eftersomTyskland är vår största exportmarknad. Risken finns också attSverige i en sådan turbulent situation skulle betraktas som ettosäkert och perifert land som man helst drar sig ur. Stiganderäntemarginal mot Tyskland skulle då riskera att förvärrasituationen.

Hur stor är risken att finanspolitiken blir alltför slapp?Statsminister Göran Perssons utspel om hur det beräknadeöverskottet på tio miljarder kronor skall användas fick räntornaatt stiga något. Men de tio miljarderna i sig gör förmodligeningen större skada. Att regeringen efter de senaste årensbesparingspolitik redan nu skulle börja låta underskotten växatill orimliga proportioner verkar ytterst osannolikt.Inflationstrycket är ju fortfarande också extremt lågt. Det ärsvårt att se att ytterligare tio miljarder 1998 skulle äventyraprisstabiliteten.När det gäller penningpolitiken menar IrmaRosenberg att det finns risk för att den hålls alltför stram. Desvenska styrräntorna ligger fortfarande högre än i jämförbaraländer, samtidigt som inflationstrycket är obefintligt.

Det är svårt att se någon annan orsak än kronans försvagningtill att riksbanken nu har avvaktat med ytterligareräntesänkningar. Företrädare för riksbanken framhållervisserligen, som de flesta andra, att kronförsvagningen inte ärbaserad på fundamentala faktorer och att den därför borde varatillfällig. Det återstår dock att se. Överenskommelsen om attbörja avveckla kärnkraften gav kronan en extra puff nedåt. Imåndags försvagades den med nästan en halv procent.