Konjunktur: Optimisterna på KI

Konjunkturinstitutet (KI) hör inte till de mest optimistiska bedömarna om man tittar på tillväxtbedömningarna för de närmaste åren. Det var emellertid lätt att få ett sådant intryck när medierna förra veckan refererade KI:s nya prognos. Enligt KI växer Sveriges BNP i år med 3,9 procent och nästa år med 3,3 procent. Det är en upprevidering jämfört med i höstas, men ändå betydligt lägre än till exempel Handelsbanken och SEB som tror på en tillväxt på 4,7 respektive 4,5 procent i år.

Men man måste ändå säga att KI:s prognos är mycket optimistisk, framför allt när det gäller risken för inflation. Trots att sysselsättningen fortsätter att växa kraftigt och arbetslösheten faller till 4,0 procent så väntas både inflationen och löneökningarna hålla stabil takt. Den underliggande inflationen, UND1X som är riksbankens främsta målvariabel, väntas ligga på en ökningstakt på 1,4 procent både i år och nästa år.

Helt överens

KI tycks vara helt överens med riksbanken. Båda förutspår ungefär lika hög tillväxt och inflation. Även på litet längre sikt tror KI på en bra utveckling. Två så kallade medelfristiga scenarier har tagits fram. Ett där arbetsmarknaden antas fungera bra. Där stabiliseras sysselsättningen och kan ligga kvar på den höga nivå som nås i år och nästa år. Löneökningarna är stabila på ungefär fyra procent per år. Den korta räntan höjs bara till strax under fem procent och det räcker för att hålla inflationen på två procent per år.

Ett mer pessimistiskt scenario innebär att arbetsmarknaden blir överhettad och löneökningarna stiger till över fem procent år 2002. Detta pressar upp inflationen som blir över tre procent under 2002. Då måste riksbanken strama åt rejält och den korta räntan stiger till sju procent under 2002.

Både för ekonomin i stort och för hushållen är det väldigt stor skillnad mellan de två scenarierna. Högre räntor, stigande arbetslöshet och svagare statsfinanser innebär att hushållens inkomster inte alls ökar lika mycket när arbetsmarknaden fungerar sämre. I det första alternativet ökar hushållens reala disponibla inkomster med 13 procent och i det andra med bara åtta procent. Den totala tillväxten blir nästan en procentenhet lägre per år under perioden 2001 till 2005.

Kapacitetstaket

KI bedömer dock det första alternativet som betydligt mer sannolikt än det andra.

Hur kan KI:s bedömare vara så optimistiska? Det beror inte på att KI ser starka tecken på en utveckling liknande den amerikanska, med betydligt högre produktivitetstillväxt. Visserligen bedöms produktiviteten inom näringslivet (exklusive finans- och fastighetsverksamhet) öka litet snabbare med 2,7 procent i år, men det är framför allt en effekt av att konjunkturen är så stark. Redan nästa år dämpas tillväxten på grund av att industrin då närmar sig kapacitetstaket.

Och en ökningstakt med 2,7 procent är inte anmärkningsvärt hög i ett historiskt perspektiv. Under 1980-talet ökade produktiviteten inom motsvarande sektorer med 2,3 procent per år och under 1990-talet med 2,6 procent. En viss förbättring har alltså skett under 1990-talet. Det beror framför allt på utvecklingen inom industrin. Under krisåren i början av 1990-talet slogs många lågproduktiva företag ut och den kraftiga nedgången i sysselsättningen bidrog förmodligen även till att höja den genomsnittliga produktiviteten. Avregleringar och låga inflationsförväntningar har möjligen också ökat pressen på företagen. När de inte kan höja priserna måste de bli mer produktiva för att bibehålla eller förbättra lönsamheten.

Gått bra hittills

Tillsammans med IT och internet innebär det möjligen att förutsättningarna för lite högre produktivitetstillväxt är bättre även framöver, men bara inom industrin. Inom övrigt näringsliv är det, enligt KI, svårt att se några tecken på tilltagande produktivitetstillväxt.

Ett skäl för optimismen om inflationen är nog helt enkelt att det har gått så bra hittills. Trots att sysselsättningen ökade med så mycket som 90.000 personer förra året var löneglidningen mycket måttlig. Det är förstås oerhört svårt att säga hur länge sysselsättningen kan fortsätta att öka utan att det uppstår en mera utbredd brist på arbetskraft. KI framhåller dock att en positiv faktor för de närmaste åren är att uppgången blir allt bredare, det vill säga alla möjliga sorters arbetskraft kommer att efterfrågas.

Det finns också faktorer av mer tillfällig karaktär som bidrar till att hålla inflationen nere under de närmaste åren. Oljepriserna väntas falla tillbaka och ligga på 21 dollar per fat under 2001. Kronan bedöms också bli lite starkare jämfört med förra året och TCW-index antas ligga på drygt 121 nästa år. KI:s prognos ser ut att infrias snabbare än dess prognosmakare kunde ha anat. Under de senaste veckorna har kronan stärkts en hel del och den ligger nu strax under 122. Lägre oljepriser och en starkare krona innebär att importpriserna faller och drar ner inflationen med så mycket som en halv procentenhet både i år och nästa år.

Ytterligare en faktor som spelar stor roll för inflationen är om företagen kommer att utnyttja den starka tillväxten för att höja sina marginaler. KI räknar med att företagen passar på att höja sina vinstmarginaler litet grand. Tilltron till riksbankens inflationsmål och ett starkare konkurrenstryck väntas dock hålla tillbaka prisökningarna och KI räknar med att de inte blir så stora att de äventyrar inflationsmålet.

Sammanfattningsvis kan man säga att KI:s prognos inte förefaller helt orimlig. Men det är ganska mycket som ska klaffa om den ska bli verklighet. Mycket bättre än så här kan det nog knappast bli. Risken känns ganska stor att det hela, som vanligt, slutar i alltför höga löneökningar och en ny åtstramning.