Konjunktur: Konjunkturoptimisterna

Nu börjar allt fler prognosmakare bli klara med årets första prognos. Till skillnad från för ett år sedan är det svårt att se någon större omsvängning i prognoserna. Då började ju insikten om att Asienkrisen inte var någon stor katastrof för industriländerna växa fram. Om något talar de senaste månadernas statistik för att utvecklingen blir ännu lite starkare än man trodde i höstas.

I förra veckan presenterade Merita-Nordbanken (MN-banken) och Industriförbundet (IF) nya prognoser. De ligger mycket nära varandra. Båda spår att tillväxten i år blir 3,6 procent, nästa år tror MN-banken på en tillväxt på 3,2 procent och IF på 3,0 procent.

Det är ingen större skillnad mot vad de trodde i höstas. Jämfört med för ett år sedan är det däremot en rejäl omsvängning. Så sent som i april förra året trodde IF att tillväxten under både förra året och i år skulle bli under två procent. MN-banken låg inte riktigt lika lågt, men underskattade också tillväxten under förra året ganska mycket.

Man brukar säga att det vanligaste felet som prognosmakarna gör är att de inte vågar ta ut svängarna tillräckligt. Det är det möjligen, men förra årets missar berodde snarare på att man tog ut svängarna för mycket. Och man missbedömde inte bara styrkan i konjunkturen utan dessutom riktningen. Trots Asienkrisen blev ju tillväxten i den svenska ekonomin betydligt högre förra året än 1998.

Kanske skulle prognosmakarna ha hållit fast vid den regel som säger att det är likadant med konjunkturen som med vädret: Den som spår att det blir samma väder imorgon som idag får ofta rätt. Under 1998 växte ju den svenska ekonomin med 3,0 procent och om man hade hållit sig till det hade man åtminstone kommit litet närmare sanningen. Nu ser det ju ut som tillväxten blev mellan 3,5 och 4,0 procent under förra året.

Så här i efterhand kan man ändå hålla med om att det måste ha varit ovanligt svårt att göra prognoser i början av förra året. Även om det inte syns i de totala tillväxttalen så hände det ju en hel del med konjunkturen. I år borde det snarast vara lättare än vanligt. Det mesta ser ju stabilt ut och det verkar klokt att, som de flesta prognosmakare just nu gör, spå samma väder imorgon som idag.

Den största risken mot en fortsatt stabil utveckling ligger fortfarande i USA. Visserligen har utvecklingen fortsatt att vara överraskande positiv. I fredags visade ny statistik för arbetsmarknaden att sysselsättningen ökade mycket mer än väntat med 387.000 personer i januari. Det var den snabbaste ökningen på två och ett halvt år. Visserligen berodde det delvis på ovanligt varmt väder, men det var ändå ännu ett styrketecken som ännu en gång tvingar prognosmakarna att skjuta avmattningen litet längre framåt i tiden.

Arbetslösheten föll marginellt till 4,0 procent, men det mest fantastiska är att lönerna trots den starka arbetsmarknaden fortsatte att öka med bara 3,5 procent i årstakt. Men det är ändå klart att den här utvecklingen inte är långsiktigt hållbar. Reserven av arbetskraft krymper hela tiden och förr eller senare måste tillväxten avta. Att inflation och löneökningar har hållit sig så låga är naturligtvis ett mycket gott tecken som möjligen talar för att det hela kan sluta med en mjuklandning.

Historien talar dock för att risken är stor för en krasch. När det väl vänder brukar det ofta gå snabbare och längre än väntat. Någon slags krasch i USA skulle säkert inte innebära någon katastrof för Sverige eller Europa i stort. Men en viss dämpning skulle det säkert innebära, USA har ju under de senaste åren gett rejäl draghjälp åt resten av världen.