Konjunktur: Jämnare fart

Under den senaste tiden har det kommit tecken på att styrkeförhållandena i världskonjunkturen börjar skifta. Den långa amerikanska högkonjunkturen ser ut att mattas av, EMU-länderna fortsätter uppåt och till och med tillväxten i Japan har fått lite bättre fart. Det ser nästan ut som ett önskescenario. Visserligen kommer en amerikansk avmattning att dämpa tillväxten i världsekonomin som helhet. Men det är bara att välkomna. Om USA skulle fortsätta att växa lika snabbt som under det senaste året, samtidigt som Japan och Europa återhämtar sig, skulle världsekonomin riskera att bli överhettad.

En recession

Risken finns förstås att den amerikanska ekonomin inte bara dämpas lite lagom utan kanske till och med råkar ut för en recession. Ännu så länge är det dock knappast någon som räknar med det, men svängningarna i konjunkturen blir ofta större än prognosmakarna förutspår.

Men att åtminstone år 2000 blir ett bra år för världsekonomin kan man vara helt säker på. Att säga något om 2001 är betydligt svårare, men nästan alla bedömare räknar med att tillväxten då blir lite svagare.

I Japan växte BNP under första kvartalet i år med 2,4 procent. Omräknat till årstakt blir det en ökning på nästan tio procent. Uppgången följde på en nedgång under både tredje och fjärde kvartalet förra året och det var den största uppgången på fyra år. Särskilt glädjande var att tillväxten blev så pass hög trots att de offentliga investeringarna till och med föll med 7,5 procent. Japans BNP har ju hållits uppe med enorma offentliga investeringar och den stora frågan har länge varit när en självgenererande uppgång kan komma igång.

Bakom första kvartalets tillväxt låg bland annat en ökning av den privata konsumtionen med nästan två procent. Bostadsinvesteringarna ökade med nästan sju procent och andra investeringar med drygt fyra procent.

Skottdagen förskjuter

Men även om det är positivt finns det anledning att tolka statistiken ganska försiktigt. Dels är det ju ännu så länge bara ett enda kvartal med stigande tillväxt. Dessutom innebar det faktum att vi har skottår i år att tillväxten blåstes upp en del. Enligt det så kallade Economic Planning Agency innebar den extra skottdagen att tillväxten blev så mycket som 0,8 procentenheter högre. Det är fortfarande ytterst osäkert om uppgången har blivit självgående och troligen behöver den japanska ekonomin fortsatt stöd av både nollräntor och en expansiv finanspolitik.

Signalerna i EMU-länderna är lite blandade, men det mesta talar för att tillväxten håller i sig. Det är knappast någon risk att förra veckans räntehöjning från den europeiska centralbanken sätter stopp för konjunkturuppgången. Enligt exempelvis den amerikanska investmentbanken Salomon Smith Barney är EMU-ländernas monetära förhållanden, beräknade som ett index av real kortränta och real växelkurs, fortfarande klart expansiva. Borträknat det senaste året är de mer expansiva än någonsin tidigare under 1990-talet.

I förra veckan presenterades den så kallade EU-barometern. Den visade att förväntningarna på den ekonomiska utvecklingen ligger rekordhögt både inom industrin och bland hushållen i EMU-länderna. Den privata konsumtionen ökade redan förra året hyggligt med 2,5 procent och exempelvis OECD:s prognos är att den ska öka med ungefär lika mycket i år. Att döma av den allt större optimismen borde den om något öka mer. Förväntningarna har stigit kraftigt under det senaste året och ligger nu på den högsta nivån någonsin sedan mätningarna inleddes 1985.

Ljust i industrin

Inom industrin ser det ungefär lika ljust ut. Även där har förväntningarna blivit mycket ljusare under det senaste året och ligger nu på samma nivå som den tidigare rekordnivån i slutet av 1980-talet. Det så kallade inköpschefsindex, som också är en slags barometerundersökning för industrin, föll visserligen tillbaka i maj och tyder möjligen på en utplaning i industrikonjunkturen. Men i så fall handlar det bara om att tillväxttakten möjligen har nått toppen. Det är långt kvar innan det finns någon anledning att befara stagnation eller nedgång.

I Tyskland, som länge var ett av de länder som släpade efter i uppgången, har det dock kommit en hel del tecken på att det börjar bli full fart. Industrins orderingång har ökat väldigt snabbt hittills i år och det syns också i industriproduktionen som ökade snabbare än väntat med 1,5 procent från mars till april. Även arbetslösheten har fallit en hel del, sedan i höstas har den kommit ner med nästan en procentenhet till 9,6 procent i maj. Den stora frågan i Tyskland är nu, liksom i Sverige, om arbetslösheten kan fortsätta att falla utan att inflationen tar fart.

Strängare mål

EMU-länderna har ju ett litet strängare inflationsmål än Sverige, inflationen ska vara högst två procent, och det är ungefär där den har legat under de senaste månaderna. Oljepriserna är visserligen en viktig förklaring, men ju längre tid de ligger kvar på höga nivåer desto större är risken att det sprider sig till andra områden. Under den senaste tiden har de ju vänt uppåt igen och oljepriset har återigen nått över trettio dollar per fat. Euron har visserligen stärkts en del under de senaste veckorna, men den är fortfarande betydligt svagare än för ett år sedan och det innebär också en viss inflationsrisk. Därför var det inte så förvånande att den europeiska centralbanken höjde räntan i förra veckan. Att höjningen blev så stor som en halv procentenhet var däremot en överraskning.

I USA är det tvärtom, där börjar det nu komma tecken på att ekonomin till slut kan vara på väg att mattas av. Inom industrin, bostadssektorn och på arbetsmarknaden har det kommit en del tecken på en svagare utveckling. I måndags meddelades att detaljhandeln blev svagare än väntat i maj, den sjönk då för andra månaden i följd.