Konjunktur: Bättre blir det inte

Ännu så länge syns inga tecken på en snar nedgång, men däremot kommer knappast det senaste årets acceleration att fortsätta. Det närmaste året får vi nog se tillväxten plana ut på en ganska hög nivå. Skillnaderna mellan olika länder är förstås ganska stora. Men det är ändå första gången på över ett decennium som större delen av världen har så pass hög tillväxt samtidigt. Det kommer att sätta 1990-talets låga inflationstal på prov. Nu får vi snart svar på om det var den nya ekonomin eller helt enkelt ganska låg och osynkroniserad tillväxt som bidrog till att hålla inflationen nere.

När nås toppen?

Hur länge kan högkonjunkturen hålla på? Ännu så länge syns som sagt inga tydliga tecken på en annalkande lågkonjunktur. Men de flesta bedömare räknar med att nästa års tillväxt blir litet lägre. Då börjar ett allt högre kapacitetsutnyttjande begränsa tillväxten.

I USA kan man se vissa tecken på dämpning. Tillväxten under andra kvartalet blev högre än väntat, men den takten kommer knappast att hålla i sig under resten av året. Det har kommit en hel del andra tecken på att tillväxten verkligen är på väg att mattas av. Senast var det arbetsmarknadsstatistiken som visade att sysselsättningen minskade i juli. Visserligen drogs statistiken ner av att den amerikanska folkräkningen nu sysselsätter allt färre, men även korrigerat för detta är de senaste månadernas utveckling svagare än tidigare.

Kan bädda för mjuklandning

Det är bara välkommet. Att den amerikanska konjunkturen dämpas i lagom takt är just vad de flesta hoppas på och det bäddar förhoppningsvis för en så kallad mjuklandning. Det vore bästa tänkbara scenario även för världskonjunkturen som helhet. Då skulle Europa och Japan utan problem kunna växla över till en tillväxt som drivs mera av privat konsumtion.

Då kan också USA:s allt större underskott i bytesbalansen börja minska. Den långa amerikanska högkonjunkturen har ju inneburit att bytesbalansunderskottet har vuxit till nya rekordnivåer. I år uppskattar till exempel OECD att det uppgår till 4,5 procent av BNP, ungefär en procentenhet mer än 1980-talets rekordnivå.

Ännu så länge är det dock ingen riktig fart på den privata konsumtionen i EMU-länderna. Men så småningom kommer säkert uppgången i export och investeringar att dra med sig även konsumtionen. Den starkare konjunkturen innebär ökande sysselsättning och lägre arbetslöshet. I förra veckan meddelades att arbetslösheten i juni föll till 9,1 procent. Det är visserligen högt om man jämför med USA, men det är ändå en rejäl nedgång från som mest 11,6 procent 1997. Ökande sysselsättning ger högre inkomster och att det blir allt lättare att få jobb borde också göra européerna lite mer konsumtionsbenägna. Konjunkturuppgången hjälper också till att förbättra statsfinanserna och nästa år väntas finanspolitiken bli lite mer expansiv. Det finns alltså en hel del som talar för att den privata konsumtionen ska få bättre fart.

Börsfall en oro

Sammanfattningsvis ser det alltså väldigt ljust ut just nu. Det främsta hotet är fortfarande att den amerikanska ekonomin inte mjuklandar så fint som de flesta tror. Nya börsfall kan leda till en kraftig ökning av sparandet. Den amerikanska sparkvoten är nästan noll och om framtidsutsikterna skulle se mörkare ut kanske många gör bedömningen att de måste börja spara betydligt mer. I ett sådant scenario skulle säkert också dollarn falla rejält.

Risken finns också att tillväxten i världen blir väl stark. Om den amerikanska tillväxten ännu en gång blir högre än väntat samtidigt som resten av världen ökar farten ökar risken för inflation. Både den svenska riksbanken och andra centralbanker kan ha blivit överdrivet optimistiska om den framtida inflationsutvecklingen under 1990-talet. I så fall kanske de tvingas göra slut på högkonjunkturen med en kraftig åtstramning.