Konflikt i modevärlden

Lyxvarubranschen är inte längre särskilt förfinad. Högdragnaparisiska modehus jazzar upp sig.De plagg som avmagrade mannekänger visar upp på scen är intebara skräddarsytt för tiotusentals kronor, utan också allt mervanlig konfektion som kan säljas dyrt -men ändå överkomligt – till miljontals höginkomsttagare runtom ivärlden. Och i provinsstaden Reims, centrum förchampagnedistriktet i nordöstra Frankrike, har några av de storahusen hyrt in sig på stormarknader för att sätta fart påförsäljningen av skumpa.Trots de nya tongångarna kommer ändå turerna i striden mellanmodefirman Gucci och lyxkonglomeratet LVMH som en överraskning.LVMH är branschens jätte. Börsvärdet är större än BMW:s ochverksamheten sträcker sig från väskor (Louis Vuitton) via kläder(Christian Dior) och kosmetika (Givenchy) till alkohol (Moat &Chandon och Hennessy).

Japan starkt

Under sin ambitiöse chefBernard Arnault har LVMH vuxit snabbt under 1990-talet.Visserligen har Asienkrisen blivit ett avbräck. Koreanska ochthailändska affärsmän har inte längre råd med europeiskalyxvaror. Men den japanska marknaden expanderar fortfarande,framför allt tack vare att unga yrkeskvinnor fortsätter attspendera en så stor del av sina ansenliga disponibla inkomsterpå väskor och parfym.Det är dessutom Arnaults bestämda uppfattning att lyxvarusektornkan och behöver struktureras. Det gäller framför allt påkonfektionssidan. LVMH vill, för-utom de egna Dior och Givenchy,kontrollera de tre ledande italienska varumärkena Gucci, Pradaoch Giorgio Armani.

Spädde ut

LVMH har sedan länge förhandlat om att köpa en andel i Armanioch i början av januari började koncernen i smyg köpa uppGucciaktier. I förra veckan, när innehavet var uppe i 34 procent,slog Guccis italienskfödde amerikanske VD Domenico De Soletillbaka. Investmentbanken Morgan Stanley städslades. Bankirernahittade snabbt en bortglömd paragraf i den holländskabolagsordningen (Guccis juridiska hemvist är i Holland) som komväl till pass.Lagen ger företag rätt att,i vissa fall, emittera aktier i stor skala till enpersonalstiftelse. Det gjorde Gucci och effekten blev att LVMH:sför 11 miljarder kronor förvärvade innehav späddes utdramatiskt. De 34 procenten krympte ihop till 26 procent.Toppstyrt Ett fult knep, javisst. Men resultatet blev att Gucci fickandrum. Det som framför allt retat upp De Sole är att LVMH inteville lägga ett bud på hela Gucci. Förklaringen till det är intetillbakadragenhet, utan att LVMH:s lyckosamma strategi bygger påväl uppövad fingertoppskänsla för hur ägandet kan utövas.Den som äger ett lyxvaruföretag måste gå en balansgång mellanatt å ena sidan bevara ett visst mått av exklusivitet, å andrasidan uppnå de volymer och stordriftsfördelar som ger de rejälavinster. Att tänja ut ett varumärke på rätt sätt är en konstart. Detgäller att inte störa de kreatörer och formgivare som är varjelyxvaruföretags själ. Det är därför Bernard Arnault vill bevaraGucci som självständigt bolag.