Kommentar: Vad Persson håller tyst om

Den som följer den svenska valdebatten kan lätt få för sig att svensk ekonomi står inför en ny skördetid.

Det enda som verkar krävas är lite finjusteringar av den ekonomiska politiken för att hålla Sverige i fullt trim.

Det bästa exemplet är socialdemokraterna, som mer ägnar sig åt fördelnings- än tillväxtpolitik i sitt valmanifest.

Finns det skäl för optimismen? Knappast.

Visserligen ser det faktiskt relativt ljust ut på kort sikt med stigande export, köpglada hushåll, full fart i byggsektorn och överskott i de offentliga finanserna. Dessutom kan regeringspartiet stödja sig på en närmast enig kår av ekonomiska prognosmakare vars budskap är att tillväxten efter några tuffa år ska sätta ordentlig fart under hösten.

De här ekonomiska ljuspunkterna sammantaget gör att ingen vill diskutera de stora prövningar som svensk ekonomi står inför.

Kanske erinrar sig någon minnesgod hur det gick till förra gången en valrörelse mer handlade om att förvalta än att förändra. Året var 1988 och resultatet den gången blev en total ekonomisk katastrof.

Det ska erkännas att mycket ser bättre ut den här gången. Framför allt ser det ekonomiska ramverket helt annorlunda ut.

Vi har flytande växelkurs och en riksbank som kan använda sitt räntevapen för att stimulera eller hålla tillbaka ekonomin. Dessutom finns ett utgiftstak som ska hålla de offentliga utgifterna i schack och som en tredje stabiliserande faktor finns förhoppningvis en utbredd insikt om att löneökningarna måste hållas nere.

Affärsvärlden har under det senaste året envist hävdat att den svenska tillväxten i år blir betydligt starkare än de flesta tror. Bedömningen har visat sig vara riktig och många prognosmakare är just i dagarna i full färd med att skriva upp sina prognoser för i år.

En sådan utveckling betyder per automatik att utrymmet för en bättre konjunktur under nästa år, något som hittills varit den gängse synen, är ytterst begränsat. Det mesta talar tvärtom för att tillväxten under nästa år ska bli sämre än i år.

Tillväxten i år landar på 2,5 procent, enligt Affärsvärldens bedömningar, för att året därefter landa på knappa 1,5 procent.

Hos övriga prognosmakare är bilden en annan. Den som nöjer sig med att se på siffrorna får lätt bilden av en ekonomi i gott skick eftersom genomsnittssiffran ligger på en tillväxttakt på tre procent för 2003, en bra bit över vad som brukar kallas ”normal” tillväxt.

Fram till nu har ett av prognosmakarnas största misstag varit frågan om hur Sverige skulle påverkas av den pågående internationella lågkonjunkturen. En allmän uppfattning var länge att effekten skulle bli stor men Sverige har tvärtom klarat sig förhållandevis bra.

Men det beror inte på en sällsynt effektiv ekonomisk politik från regeringens sida. I stället är det åter en gång den svaga kronan som klarat skivan: En njugg omvärld har därmed räddat svensk ekonomi genom att dumpa sina kroninnehav.

Den internationella utvecklingen är en av de knivigaste frågorna för framtiden:

Lika fel som ekonomerna hade när de påstod att Sverige skulle drabbas av den internationella konjunkturnedgången, lika fel kan de ha när de baserar sina optimistiska profetior på att Sverige under de närmaste åren ska kunna rida på en kommande internationell konjunkturuppgång.

Att, som regeringen gör, lojt fortsätta på den sedan 1970-talet inslagna vägen att förlita sig på att en allt svagare krona ska klara tillväxtmålen är därför en fantasilös och inaktiv politik.

Vad som borde ske under närmaste mandatperioden är att skapa genuint goda tillväxtförutsättningar. Det viktigaste är att komma bort från det svenska exportberoendet och att skapa förutsättningar för tillväxt i inhemska branscher.

För att det ska vara möjligt krävs rejäla strukturåtgärder; som sänkta skatter och att sätta mer människor i arbete, till exempel genom arbetskraftsinvandring. Blir det inte så är det bara att börja vänja sig vid tillväxttal under två procent eftersom det är någonstans där som den möjliga tillväxten ligger.

De här frågorna lyser tyvärr med sin frånvaro i valrörelsen.

Om de heller inte finns på en hemlig agenda hos regeringen eller oppositionen så går det redan nu att konstatera att svensk ekonomi av allt att döma står inför en period av svag tillväxt. Det är naturligtvis oroväckande och kan betyda att den närmaste mandatperioden blir svettig för en tillträdande ministär oavsett partifärg.

En omedelbar effekt är att de många generösa vallöftena sitter löst till. Den ekonomiska utvecklingen riskerar kort sagt att bli för dålig för att löftena ska komma i fråga.

Pekka.Kaanta@afv.se