Kommentar: Skandias tysta utförsäljning

En genomgång av händelseutvecklingen skickar istället tankarna till en företagsledning på Skandia i hysterisk jakt efter att bejaka kapitalmarknaden. Hittills är det bara Skandiadirektörerna själva som tjänat något på det.

Den senaste affären med Skandias Livbolag visar vad det handlar om. Skandia Liv har köpt 10 procent av aktierna i det snart finskägda Sampo-If för drygt 1,6 miljarder kronor. Prislappen är i nivå med sakförsäkringsrörelsens substansvärde.

Affären välkomnas av Skandias aktieägare. Genom försäljningen sjunker Skandias ägarandel under 20 procent och Skandia slipper därmed konsolidera sakrörelsen i sina räkenskaper. Det passar aktiemarknaden. Sakbolag med kraftiga svängningar i resultatet värderas lågt på börsen.

På Skandia Liv beskriver Adri Ridder, chef för kapitalförvaltningen, investeringen som en mycket bra affär, i en intervju med Ekonomi24 tidigare i veckan. Livförsäkringstagarna sägs få en unik chans att köpa in sig till ett lågt pris i en pannordisk försäkringsrörelse. Det är möjligt att ett välskött sakbolag kan vara värt 1,5-2 gånger substansvärdet. Men den tumregeln verkar inte gälla för den nordiska sakbranschen ännu på några år. Branschexpertis Ekonomi24 talat med beskriver et värderingsspann som ligger närmare 1,2 gånger substansvärde. Skandia Liv kan då sägas ha fått köpa aktieposten i Sampo-If med en rabatt på 20 procent.

Skandiadirektörerna har sett det hela från en annan synvinkel. Skandias sakbolag drog länge ner värdet på det snabbväxande sparbolaget Skandia. Det blev därför mer aptitligt att använda pengarna från sakbolaget och investera det i den nya rörelsen som vuxit upp kring AFS. Alternativet för aktieägarna har varit att skjuta till egna pengar men det har bedömts som onödigt när alternativet varit att avyttra sakbolaget istället. Strategin kan sägas ha fullbordats när Skandias ägarandel nu sjunker under 20 procent.

Skandias sakaffär kan de senaste åren sägas ha varit helt inriktad på att få tillbaka så mycket som möjligt av sysselsatt kapital, så snabbt som möjligt.

Skandialedningen har inte en enda gång sedan 1998 fått ut mer än just eget kapital. 1998 fanns 13,5 miljarder kronor allokerat till Skandia Sak. Skandia behöll 7 miljarder kronor när sakbolaget If bildades tillsammans med norska Storebrand 1999. Ytterligare 1,9 miljarder kronor plockades hem när det norska försäkringsbolaget Vesta såldes av. Vid tre tillfällen har Skandia tvingats skjuta till friskt kapital, nu senast i samband med Sampoaffären.

Facit hittills, inklusive försäljningen till Skandia Liv, är 12,9 miljarder kronor. Då inberäknas aktieposten på 19,5 procent i nya Sampo-If värd 3,5 miljarder kronor. Det livbolaget beskriver som en mycket bra placering för livförsäkringstagarna har hittills inte ens varit en plusaffär för Skandias egna aktieägare. Till saken hör att Lars-Eric Petersson för två år sedan missade en mångmiljardaffär i Finland när aktier i Pohjola såldes i all hast när If då förberedde en fusion med Pohjolas sakbolag. Det handlade om sex miljarder kronor.

Mest pinsamt är förstås att Skandiaaktien, trots kursuppgången sedan i slutet av september, fortfarande värderas i nivå med början av 1999. Miljarderna från just sakbolaget kan därmed inte sägas ha genererat något mervärde för Skandias aktieägare än i allafall.

Skandia Sak blir när affären med Sampo är klar finskt, trots att Skandias försäkringsrörelse urspungligen var störst av de tre nordiska aktörerna på marknaden. I en intervju med Dagens Industri tidigare i veckan pekar industrimannen Carl Bennet ut Skandia som en av få svenska institutionella ägare som tar ett långsiktigt ägaransvar. Bennet verkar dock ha glömt bort att ta med Skandias egen sakverksamhet på listan. Överhuvudtaget verkar ingen bry sig om varför Skandia Sak blir finskt, kanske för att Trygg-Hansa redan har sålts till danska Codan.

Ingen verkar heller bry sig nämnvärt om vad Skandias Livförsäkringstagare tycker om affären. Skandia Liv har redan investerat stort i olika finansverksamheter och kan knappast hävda att just ett nordiskt sakbolag är det man letat efter i portföljen. Årets Skandiabett verkar annars vara Ericsson där Skandias svenske fondförvaltare Gunnar Blix köpt aktier för två miljarder kronor fram till halvårsskiftet.

Det ligger närmare till hands att tro att Skandias VD Lars-Eric Petersson, som sitter i Skandia Livs styrelse och Skandia Livs ordförande Jan Carendi, som byggt upp hela AFS, på ett styrelsemöte i Skandia Liv berättat för Liv-ledningen om möjligheterna att en europeisk aktör snart köper upp det nya storfinska sakbolaget, kanske efter en sakaffär i Danmark. En rabatt på 20 procent kan ha räckt som lockbete.

Skandia Livs försäkringstagare har hjälpt Skandiadirektörerna tidigare. 1990 sålde Skandia huvudkontoret på Sveavägen till livbolaget för 1,6 miljarder kronor i en då starkt ifrågasatt affär. I våras satsade Skandia Liv 250 miljoner kronor i en bank tillsammans med KF och Telia och sedan tidigare ägs en aktiepost i norska Storebrand värd 1,8 miljarder kronor.

Det är sund finansteori att föra över kapital från en gammal verksamhet med låg tillväxt till en ny med bättre tillväxtförutsättningar. I fallet Skandia Sak kan det dock ha skett lite för snabbt och med fel förtecken.

Aktieägarna i Skandia kan hittills inte sägas ha tjänat ett öre på transaktionen, som dessutom kostat Sverige ännu ett huvudkontor. Den enda som hittills tjänat på det snabba fotarbetet verkar vara Skandialedningen självt med VD Lars-Eric Petersson i spetsen. När Skandiaktien rakade i höjden 1999 och 2000 utlöstes bonus i hundra miljoners- klassen. Under fjolåret fick Lars-Eric Petersson 23 miljoner kronor i lön, och blev därmed börsens högst betalde VD.